Pulp-generationen (1996)

Av Sindre Kartvedt, nummer 2, 1996

Jättesuccén Pulp fiction har öppnat dörrarna till Hollywood för en hel generation unga filmskapare. Den har hittat nya vägar för den konstnärliga friheten, och kommer att prägla amerikansk film i lika hög grad som till exempel Scorsese och Coppola gjorde. Men har de egentligen något att säga, och vilka är de; de nya kungarna i Hollywood?

När detta läses är årets Sundance-festival över, och nya filmskapare är på väg att få sitt genombrott. Robert Redfords från början anspråkslösa filmfestival för den oberoende amerikanska filmbranschen har under 90-talet blivit lika viktig för ame­rikansk film som Cannes är för resten av världen. Varje festival har genererat ett an­tal nya förmågor, och årets är inget undan­tag. De oberoende filmarna har invaderat Hollywood, och sprider sig till mainstream-produktionen som aldrig förr.

– Det är bra tider i filmbranschen för unga regissörer, menar De misstänktas regis­sör Bryan Singer. I alla fall om du gör film om män i kostym som skjuter varandra på slutet, tillägger han, väl medveten om att Pulp fiction, Robert Rodriguez Desperado och hans egen film – hittills de största kassasuc­céerna från dem som vi kan kalla Pulp-gene rationen – alla tillfredsställer dessa kriteri­er. Lägg till mängder med färgstark dialog, en förkärlek för att bryta genregränserna, frikostigt med tung ammunition och Steve Buscemi och Christopher Walken i biroller, och du har amerikansk film anno 1995.

Vi kallar dem Pulp-generationen därför att de till stor del har Quentin Tarantinos mega-hit Pulp fiction att tacka för sin framgång – och för att de utan att skämmas hämtar sin inspiration ur populärkulturens undre re­gioner, som verkar vara den enda kultur de känner till. I brist på bättre beteckning kan vi också kalla dem Hollywoods första postmo­dernistiska generation, och de blir fler och fler; Tarantino, Rodriguez, Bryan Singer, Ed­ward Bums (The brothers McMullen), Todd Haynes (Safe, Poison), Tom De Cillo (Living in oblivion), Tom Kalin (Swoon).

John Dahls neo-noir (Red rock west, En kvinnas list) hör också hit. Likaså kvinnor som Stacy Cochran (My new gun) och Allison Anders (Gas, food, lodging, Mi vida loca) och de svarta tvillingbröder­na Allén och Albert Hug­hes (Dead presidents). I bak­grunden ruvar äldre kollegor som Kathryn Bigelow (Strange days), Joel och Ethan Coen, och amerikansk films bete noir, Abel Ferrara (King of New York, Den korrumperade snuten), och vid sidan av dem ett gäng mer väluppfostrade pratmakare i Woody Allen/John Cassa-vetesskolan; Hal Hartley, Richard Linklater, Rob Weiss och Whit Stillman.

Utan skyddsnät

Pulp fiction bröt igenom det vattentäta skot­tet mellan smal och bred film, mellan konst och kommers i Hollywood, och upp­höjde Quentin Tarantino till en av de få i filmbranschens makthierarki som får göra så kallade "vanity projects"; alltså att bola­gen låter en känd skådespelare eller regis­sör genomföra ett önskeprojekt. Poängen är inte i första hand att tjäna pengar utan att blidka stjärnan. I sin nya film Four rooms valde Tarantino som vanligt att göra film tillsammans med sina vänner; Roberto Ro­driguez, Allison Anders och Alexander Rockwell (In the soup). Konceptet var en ny­årsafton på ett hotell med Tim Roths piccolo som guide; de fyra filmskaparna fick här­ja fritt i var sitt rum.

Lyckade antologi­filmer kan väl räknas på långfingrarna. Men Four rooms är be tydelsefull framför allt för att den över huvud taget blev gjord. Plötsligt fanns en vilja i Hollywood att låta fyra unga filmskapare tumla om utan skyddsnät; något vi inte sett se dan Francis Coppola och Michael Cimino fick storhetsvansinne och sprängde banken med projekt som Cotton club och Heavens gate och därmed raserade det kreativa förtroende som filmskapare byggt upp i Hollywood un­der 70-talet. Sedan dess har Hollywood hållit stramt i tyglarna, och gett sista ordet till test­publiken – inte konstnärerna.

– Jag har inskrivet i kontraktet att jag har egen "cut", berättar en ganska förbluf­fad Allison Anders om sin sekvens i Four rooms. En "final cut" är ett privilegium som vanligtvis bara beviljas de allra största, och företrädesvis de regissörer vars kommersi­ella fingertoppskänsla reducerar privilegi­et till en statussymbol.

– Martin Scorsese hade inte "final cut" i sitt kontrakt till Tjuren från Bronx. Han fick ut sin film tack vare att hans producent, Irwin Winkler, gav sitt samtycke.

Anders, vars kommande film produceras av Scorsese, skakar på huvudet.

– Jag har en känsla av att det dröjer länge till jag får göra en egen film igen, ler hon. Väldigt länge...

Som producent till Anders senaste film Grace of my heart är det ironiskt nog Martin Scorsese som har ”final cut”, något som Anders inte verkar ha något emot. Hon befinner sig nämligen i en drömposition jämfört med sina samtida kollegor, för vilka just Martin Scorsese är förebild nummer ett. Om en dryg tredjedel av den oberoende amerikan­ska filmen just nu består av tarantinoider, det vill säga ord- och blodsprutande gang­sterfilmer, så består en annan tredjedel av variationer på Scorseses genombrottsfilm Dödspolarna - se till exempel Nick Gomez Laws of Gravity, James Grays Little Odessa, Mi­chael Correntes Federal Hill och Hughes-tvillingarnas Menace II society.

För Pulp-generationen verkar nämligen Scorsese, i högre grad än sina generations­kamrater, representera konstnärlig integri­tet, något som de anser kan mätas i antal li­ter blod som tillåts spruta på duken. En för­enkling, okej, men Scorseses karriärslånga kamp utanför Hollywoods finare kretsar är fortfarande en stor inspirationskälla för många, och den gör att man har överseen­de med mer salongsfähiga bolagsprojekt som The color of money och Cape fear. Pulp-ge­nerationen har nämligen mycket lite till övers för de stora bolagens sätt att värdera filmskapande.

– Varför skulle jag välja att jobba vid ett löpande band, vilket de stora bolagsfilmer­na innebär? undrar Robert Rodriguez, vars film Desperado, med en budget på ynka sju miljoner dollar, var Sony Pictures mest lu­krativa film 1995.

– Jag gillar att göra film. Men ingen på bolaget fattar det eftersom de inte själva gör film. De förstår inte att jag vill klippa min egen film! Men varför skulle jag betala någon annan för att göra allt det roliga? sä­ger en förundrad Rodriguez, som tvingades strida med Sony för att få delta i alla pro­duktionsetapper av Desperado.

– Om jag skulle låta andra göra jobbet åt mig, vore det som att kalla sig kock när allt man gör är att handla råvarorna, medan andra lagar maten.

Ändrade regler

Den punkinspirerade gör-det-själv-filosofin är djupt rotad i Pulp-generationen, som hit­tills inte har bolagen att tacka för sina succéer. Robert Rodri­guez står i det avseendet i en klass för sig, efter att ha gjort sensationen El Mariachi så gott som själv; manus, regi, pro­duktion, kamera, klippning och så vidare.

– Det enda vi fyra bakom Four rooms egentligen har gemensamt, är att ingen av oss var förutbestämd att göra film. Quentin kom inte från någon dyr filmskola, utan från en videobutik. Alex Rockwell är en ud­da typ från New York. Jag är den äldste av sju mexikansk-amerikanska syskon från Texas. Och Allison är en ensamstående mor som gick på socialhjälp för några år sedan. Holly­wood har inte precis rullat ut röda mattan för folk som oss, menar Rodriguez torrt.

Allison Anders ler när hon hör sin kollegas slutsats.

– Det är antagligen sant. Stilistiskt har vi i varje fall inte mycket gemensamt. Men vi kommer alla fyra från lägre medelklass. Å andra sidan; vem hör egentligen hemma i Hollywood? Ingen av de stora filmskaparna hade något fruktbart förhållande till bolagen. Orson Welles fick aldrig ”final cut” efter Citizen Kane. Inte heller Sam Packinpah. Jean Renoir blev utköpt från det kontrakt han hade med sitt bolag.

Vad man ofta glömmer bort i den här dis­kussionen är att Hollywood, som institu­tion, inte har något antagonistiskt förhål­lande till oberoende film. Hollywood har bara en fiende i världen, och det är ekono­miskt underskott. Så när oberoende filmer under 90-talet inte bara visat sig vara livs­kraftiga rent ekonomiskt, utan till och med i vissa fall som Pulp fiction, Desperado och De misstänkta blivit enorma kassasuccéer, så är upphovsmännen – för det är fortfarande män det handlar om – mer än välkomna till för­stadivisionen.

Dessa filmer har visat att det finns en stor publik till andra typer av filmer än Waterworld; en publik som inte kräver spek­takulära fyrverkerier för 100 miljoner dollar för att låta sig frestas till ett biobesök. Och ingenting kun­de glädja Hollywood mer; under de två se­naste åren har varje bolag med självrespekt skaffat sig ett eget indie-bolag, populärt kallade art-boutiques. Antingen genom att köpa en redan existerande enhet, en ten­dens som började när Disney för två år se­dan köpte upp independentbolaget Mira­max för 60 miljoner dollar, eller genom att starta ett eget dotterbolag, som till exempel 20th Century Fox art-boutique Fox 2000. Idag finns bara ett fåtal fristående bolag kvar, och när nu ett bolag som Miramax har hela Disneys reklambudget i ryggen, och så mycket kapital de behöver till sina produk­tioner, har de fortfarande fristående bola­gen ännu svårare att klara konkurrensen. Men huruvida storbolagens uppköp av indiebolag betyder en nära förestående urvattning av den typ av film som från början lockade dem, är en öppen fråga. Just nu njuter Pulp-generationen ett överraskande stort förtroende i mainstream-branschen.

– När jag kom hit från Texas efter all uppmärksamhet kring El Mariachi insåg jag att mitt första uppdrag var att skriva om re­glerna. Man förklarade för mig att det fanns två vägar att gå. Antingen kunde jag göra storbudgetfilmer som alla vill se, eller lågbudgetfilmer som bara ses av kritikerna. Men det är när den ekonomiska insatsen blir för hög, som den egna kontrollen min­skar. Tricket är att göra små filmer som ing­en förväntar sig något av. Så istället gjorde vi Pulp fiction och Desperado, som gjordes för ungefär 10 miljoner dollar, men som är lika stora som filmer med tiodubbel budget, be­rättar en stolt Robert Rodriguez, som till vå­ren börjar spela in Zorro, också den med An­tonio Banderas i huvudrollen – men denna gång med Steven Spielberg och Amblin Entertainment i ryggen.

Desperado hade premiär på 2 000 biogra­fer i USA, precis som de stora actionfilmerna. Därmed hade bolaget fått en stor, bred produkt till samma kostnad som de med glädje skulle lagt ner på en liten, smal film. Och filmbranschen fick en ny nisch; stora independentfilmer, som inte fanns för tio år sedan.

Ny världsbild

Rodriguez anspråkslösa ambitioner berör en central aspekt på Pulp-generationens al­ster – nämligen den skenbara frånvaron av ett djupare personligt engagemang från filmskaparens sida. För medan till exem­pel Martin Scorseses filmer alltid genomsy­ras av den ångest och de kval som bottnar i hans katolska uppväxt – han beskriver sin filmkonst som ett för­sök att förena köttet med anden – är det svårt att peka på motsvarande engagemang i Pulp-generationens arbete. Undertecknad har intervjuat ett tiotal filmskapare i den­na åldersgrupp under senare år, och bara ett fåtal av dem – framför allt kvinnor och svarta – har något tillfredsställande svar på varför de vill göra film.

– Både Quentin och jag får mycket kritik för att vi inte gör film om "verkligheten". Vi vet bägge att allt vi gör är extremt person­ligt för oss, men hittills har vi gömt dessa element inne i filmen. Jag ser ingen poäng i att blotta själen för hela världen, säger Ro­driguez, och verkar rysa vid tanken.

– Vissa gör film för att driva ut sina egna demoner, och ger fan i om någon ser dem eller gillar dem. Det är inte min grej. Jag gil­lar underhållande film, och då försöker jag göra sådan. Alla behöver inte tycka om det. Men den enda definitionen på misslyckan­de som jag kan tänka mig är att göra en film som ingen tycker om. Och det enda sät­tet att gardera sig mot det är att göra en film man själv gillar – då är det minst en som inte lämnar biografen...

Bryan Singer, vars De misstänkta är en bländan­de uppvisning i teknik och visuellt tänkande, blir också svaret skyldig.

– Just nu är det tillräckligt för mig att försö­ka återskapa de kickar jag själv upplevde som li­ten pojke på bio. Med åren kommer jag väl att tillägna mig mer livserfa­renhet, vilket förhoppningsvis kommer att märkas i mina filmer. De filmer jag beundrar mest bygger på livserfa­renhet. Men hittills har jag inte gjort så mycket annat än att försöka att få göra film, svarar 28-årige Singer uppriktigt. Allison Anders har å andra sidan aldrig förnekat sitt personliga engagemang i fil­merna Mt vida loca och Gasjood, lodging.

­– Jag tror både Robert och Quentin kom­mer att göra mer personliga filmer i framti­den. Samtidigt verkar ett genuint personligt engagemang anses vara lite pinsamt. Men jag tycker att Quentins sekvens i Four rooms helt klart är det mest personliga han har gjort hit­tills. När man känner honom så väl som jag gör, lägger man märke till det, och man blir rörd. Han säger att han ska utveckla den bi­ten, och det gläder mig. Inte för att man är tvungen att ha ett personligt engagemang som filmskapare, men jag föredrar det. Det är en stor skillnad mellan passion och tvångs­tanke. Det finns massor av filmskapare som drivs av sina ambitioner, men när det kom­mer till kritan är deras arbeten väldigt ihåli­ga. Men Quentin är en passionerad filmska­pare, och en passion som hans kan bara kom­ma ur ett behov av att bli sedd och förstådd, och att förstå sig själv.

Ett av kännetecknen på dagens unga film­skapare är en världsbild vi kan kalla lateral – den diametrala motsatsen till den kultur­uppfattning vi har använt oss av sedan renässansen, som är en vertikal pyramid, organiserad efter gällande kriterier för så kallad kvalitet. Men Pulp-generationen, och deras jämnåriga, verkar fullständigt ignorera denna rangordning. Alla kat­ter är grå, och ingenting är bätt­re än det andra. Inte ens film­upplevelsens klassiska struktur är helig; Robert Rodriguez gjor­de Desperado som flera mer eller mindre självständiga actionsekvenser med tanke på laserdisc-entusiaster.

– När jag hälsar på Quentin, slutar det alltid med att vi kollar på film, men vi har aldrig tid att se en hel. Vi tittar bara på nå­gra scener här och där, berättar Rodriguez.

"One man's trash is another man's trea­sure", mässar Quentin Tarantino, som väg­rar att värdera den tillfredställelse han får ut av Jean-Luc Godards filmer högre än den han får av en gammal amerikansk komediserie som The Brady bunch. När han jobbade i videobutik sorterade han filmerna i alfabe­tisk ordning. Robert Rodriguez, som anser att The Road Warrior är en gammal film, av­visar behovet av recensenter och hela den konventionella kulturuppfattningen. Han har skrivit en bok om inspelningen av El Mariachi, och kallade den Rebel without a crew. Vad är det han opponerar sig mot?

– Äh, det är bara titeln på boken, säger han kort. En cool ordlek, helt enkelt.

Utan någon ordnad intellektuell eller analytisk princip, orienterar sig Pulp-generationen istället med ryggmärgen; om det känns cool, är det cool, och med det försva­rar de sin existens. Rodriguez 20 minuter långa sekvens i Four rooms innehåller 600 klipp, och är rappare än en genomsnittlig rockvideo – vilket gör den till en rent fysisk upplevelse. Både Rodriguez, Tarantino och Singer medger att de till stor del är ute efter att återskapa just den nästan fysiska film­upplevelse de själva hade i barndomens bio­fåtöljer, och de hyser tillräckligt stor miss­tro mot konventionellt språk och analys för att tycka att det är irrelevant i dessa sam­manhang. Det som driver dem är den form som gav dem den ursprungliga kicken, inte nödvändigtvis innehållet – vilket de verkar anta ska komma av sig själv om de bara får formen att stämma.

Detta är ingen helt ny idé i amerikansk film; David Lynch och Joel och Ethan Coen har under de senaste 15 åren befunnit sig i en motsvarande terräng. Pulp-generationen tillför emellertid ett spännande, kan­ske omedvetet, psykologiskt element: Den undermedvetna påverkan de utsattes för i biomörkret under sin uppväxt. Till skillnad från många äldre regissörer som ha­de sina första monumentala gås­hudsupplevelser ansikte mot ansik­te med Lawrence av Arabien och andra freudianska efterkrigsepos, utfodra-des unge Quentin, Robert och Bryan med 70-talets Hollywoodfilm, en epok som framför allt karakterisera­des av anti-romantisk fatalism och brutal existentialism i upphöjda genrefilmer.

– Den första film jag såg var Magnumfor-ce, mindes manusförfattaren till Things to do in Denver when you're dead, Scott Rosen­berg, i Entertainment Weekly nyligen.

– Dagen efter såg jag Benknäckargänget. Det var den typen av filmer jag växte upp med, och få av dem hade "happy endings". Faye Dunaway blir faktiskt skjuten genom ögat i Chinatown, påminner han. Filmer som dessa, The French connection, Dirty Harry och En satans eftermiddag har därmed, på gott och ont, varit mer tongivande i utform­ningen av Pulp-generationens estetik än De sju samurajerna eller Döden i Venedig. När Ro­bert och Quentin gick på vuxenfilm för för­sta gången, var det I nattens mörker som vi­sades, inte Lawrence av Arabien.

Vem, ska dö?

Det är ett namn från 70-talets regigenera­tion som sticker ut som Pulp-generationens egentlige Gudfar – och det är inte Scorsese. När kritikerna anklagar Pulp Fiction och dess genrekollegor för att vara ihåliga hantverk som uteslutande refererar till filmens värld och medium — kompletterade med en cy­nisk manipulation som leder till människo­förakt och känslomässig avtrubbning — är det något som de redan anklagat Brian De Palma för under de senaste 25 åren. I film­branschens finrum anses De Palmas film­produktion ha något tarvligt över sig, en äcklig bismak som ständigt placerar ho­nom inom parentes när man diskuterar 70-talets filmskolegeneration med namn som Francis Ford Coppola, Martin Scorsese, Mi­chael Cimino, William Friedkin, George Lucas och Steven Spielberg.

Medan Coppola upphöjde Mario Puzos kioskroman till ett episkt verk med shakespeareska övertoner, och Scorsese stän­digt ikläder sina skumma gangsters en helig, katolsk mantel, har Brian De Palma aldrig ansträngt sig för att lyfta sitt arbete — som i bästa fall liknar Hitchcocks alster — ur ränn­stenen. Det är symptomatiskt att till exempel Tarantino föredrar De Palmas Vittnet måste tystas framför Michelangelo Antonionis förla­ga Blow-up – förstoringen, precis som han häv­dar att Jim McBrides Till sista andetaget med Richard Gere är en coolare film än Jean-Luc Godards originalfilm med samma namn.

En av de mest positiva aspekterna på Pulpgenerationens intrång i Hollywood är att de, förutom att de får göra sina egna filmer, ock­så verkar ha vidgat ramarna för Hollywoods mainstreamproduktion. Beväpnade med den råa estetiken från 70-talets guldålder finns det plötsligt en anledning att göra seri­ös film igen – och med seriös film menar un­dertecknad filmer där handling och per­songalleri dikteras av manusets interna lo­gik, inte marknadsundersökningar. Ett manus är inte längre dödfött om en av hu­vudpersonerna dör istället för hjältens över­flödiga (läs: svarta eller kvinnliga) partner. Filmer som Seven, Terry Gilliams 12 monkeys och Michael Manns episka mästerverk Heat skulle inte ha funnits för tre-fyra år sedan.

Alla är inte lika begeistrade över det här. Filmer som Seven och Pulp fiction verkar tänja på gränserna för vad som är acceptabelt att visa på duken, och det är en process som har många motståndare, både i USA och i Skan­dinavien. Men få vågar med handen på hjär­tat påstå att Pulp-generationen, och dess fil­mestetik, inte har kommit för att stanna ­– om inte annat därför att huvudfigurerna är för kompetenta för att låta sig avspisas.

Robert Rodriguez är en gränslöst begåvad film­skapare som bättre än någon annan verkar ha förmågan att översätta John Woos frenetiska energi till amerikansk filmverklighet. Bryan Singer kommer att bli äldre och klokare, och när han kan tillföra si­na filmer ett större personligt engagemang kan resultatet bli uppseendeväckande.

Vad händer nu?

En Tarantino-backlash är dock oundviklig. I Hollywood önskar man inte sina kollegor nå­got ont, bara en snabb och ögonblicklig död – och Tarantino har flugit för högt för fort för att media ska låta honom landa med äran i behåll. Det bör i sammanhanget påpe­kas att ingen filmskapare i historien har uppnått den personliga berömmelse som Ta­rantino gjort; alla känner väl till vilka Hitchcock och Spielberg är, men ingen av dem har förorsakat samma Beatles-hysteri hos all­mänheten som Tarantino gjorde på London-premiären av Pulp fiction. Och självklart har berömmelsen stigit honom åt huvudet.

– Av och till är det som att prata med nå­gon som är stenad, berättar Allison Anders om sin vän. Berömmelse är som en drog, men jag tror att han har kommit över det värsta nu.

Men Tarantino nekar sig fortfarande ing­enting, vilket bland annat resulterar i att han fortsätter att försöka uppfylla sin dröm om att bli skådespelare. Hans lilla distrak­tion i Desperado har utvidgats till en huvud­roll i Rodriguez nya vampyrwestern, From dusk til dawn, ett manus som Tarantino skrev före sitt genombrott, och han har också hu­vudrollen i sin egen sekvens i Four rooms. Kri­tikerna har inte varit välvilligt inställda till någon av dessa insatser, och kombinationen av redan upphaussad personlig mediastatus och i bästa fall marginell skådespelartalang kommer nog att tvinga fram en smula själv­rannsakan hos unge QT.

Det var å andra sidan inte Tarantinos självkritiska sida som ledde honom till den position han har idag. Tvärtom. Quentin Ta­rantinos styrka är det omåttliga förtroendet han har till sin egen kreativitet och oavsett vad som händer med Tarantino som kändis, kommer det alltid att finnas plats för ma­nusförfattaren Tarantino i Hollywood. Han är bara i början av sitt livsverk, och han har en hel generation med välklädda, tungt be väpnade kollegor i ryggen. Och de skjuter för att döda, med eller utan licens...