[B]Det skedde två[/B] populärkulturella misstag i maj. 1: Bruce Springsteen, som gjorde rasande politiska utfall i New Orleans innan han satte sig på sitt privatjet hem, 2: Ralph Laurens white trash-label Rugby har uppmärksammats och hyllats i svenska medier. Låt oss börja med Bruce Springsteen.
Att allt Bruce Springsteen gör måste dokumenteras är, för mig, totalt obegripligt.
Bruce Springsteen är varje medioker musikjournalists dröm - han står, år efter år, kvar på en och samma plats, rör sig aldrig, och är enkel och lätt att förstå.
Och med medioker musikjournalist menar jag naturligtvis en person som låter sig fotograferas framför sin skivsamling, lyssnar på Bob Dylan och Christian Kjellvander och dricker något som egentligen bara kan beskrivas som öl.
Dessa personer, journalistsläktets motsvarigheter till Ikeas rislampor, födda ur Aftonbladets och musiktidningen Sonics totala anti-intellektuella Moneybrother-estetik, upptar en stor del av det massmediala utrymmet i vårt land. Inte ens en intensivläsning av de världsfrånvända och väldigt lillgamla brittiska tidskrifterna The Chap eller the Idler skulle få dessa Bruce Springsteen-människor att sluta äta kultur med händerna.
De behärskar inte språket utan uttrycker sig istället med korta, lättfattliga, oftast felkonstruerade, meningar. De är människor som, om de fick möjlighet, skulle besöka samtliga museer i Europa bara för att återvända med en uppstoppad örn.
Det låter naturligtvis väldigt elitistiskt och arrogant, men det är helt och hållet sant.
Det är ett misstag är att låta dessa människor bevaka populärkultur. Det har nämligen ett pris. Det sker på bekostnad av vackra ting. Scott Walkers nya album The drift till exempel, som för tillfället upptar all min tid.
Scott Walker är varje medioker människas mardröm. Scott Walker är rörlig, svår och kravfylld. Scott Walker beskriver elegant existentiella ting. Kärlek, hat, möten och uppbrott. Alltid med en vacker känsla och symfoni. Han är ständigt nere på sina händer och knän, samtidigt som hans lyrik svävar ovanför allt och alla.
Och så Ralph Lauren. I senaste numret av tidningen Rodeo diskuteras Ralph Laurens white trash-linje Rugby. Ett fritidsmode för äldre ungdomar som tillbringar dagarna med att bita locket av ölburkar, knulla cheerleaders och cementera reaktionära, amerikanska värderingar. För att, ett par år senare, inta den plats deras fäder reserverat inom familjeföretaget.
Ralph Lauren Rugby är fritidskläder i slitstarkt tyg tänkta att möta en vardag på offentliga toaletter och en "barbeque" i Texas. Ser ni ett mönster?
Hur mycket Rodeo än drar paralleller till mitt Brideshead Revisited (vilket naturligtvis är smickrande) så stannar deras resonemang på ett pubertalt kegg party någonstans i Kansas.
Rätt svar är inte Ralph Lauren Rugby. Rätt svar är Ralph Lauren Purple. En klädlinje fylld av vackra Sebastian Flyte-linjer, totalt avskilda från collegeungdomar med fet hy och runda kinder.
Men det är också signifikativt för en modebevakning i förfall att mode hittas, inte i tidningspärmarna, utan i något så banalt som riksdagen. Statsrådet Jan Eliasson, den politiska maktens Bryan Ferry, är mer mode än vad vårt populärkulturella klimat någonsin kommer att bli. Jan Eliasson sveper in sig i sidentyg, knyter en gnistrande slips bredvid sin matchande näsduk och utrycker sig om politiskt laddade situationer som om han vore en Alan Bennet. Det låter naturligtvis konstigt i era öron, men det är sådana saker som kommer att avgöra kommande riksdagsval.
Scott Walkers The drift finns nu i butik.Stad:
Kategori:
