När Svante Thuresson släpper Regionala nyheter, 74 år gammal, är hans namn synonymt med den hippa mänskan. Men så har det inte alltid varit.
”Man ska pröva på det mesta, jag har prövat en hel del” sjöng Svante Thuresson muntert i sin tolkning av Jimmy Reeds If It Comes to That för 40 år sedan. Det var sant redan då. För samtidigt som han använde sin briljanta röst – varm, intim och närvarande – till att göra Sveriges i särklass bästa soul i slutet av sextiotalet var det ett decennium när Svante Thuresson var överallt.
Å ena sidan tolkade Svante Thuresson utöver sin älskade jazz också Bobby Womack, Ben E King och Rascals redan innan klockan hade slagit 1970. When A Man Loves A Woman, i Svante Thuressons tolkning Vem kan svara på min fråga, var så skitig att Percy Sledge måste ha blivit rädd, och Burt Bacharachs Du ser en man slår de allra flesta versioner av This Guy’s in Love with You.
– Via Ray Charles, som alltid varit en av mina största husgudar, var steget till soulmusiken inte långt. Det var en av grejorna med att spela in på Metronome. – Anders Burman lät folk göra precis vad de ville. Ville man köra lite elegant var det okej, ville man grova till det fick man.
Å andra sidan var krogshower både med Gals and Pals och på egen hand, Svante Thuressons vardag. Det var revyer med Hasse & Tage i Svenska Ord AB och med Povel Ramel i Knäppupp. Det var Svensk-toppen och Melodifestivaler med en andra-placering i Eurovisionsschlagern 1966 med Lill Lindfors-duetten Nygammal vals som främsta merit. Är man av den självplågande sorten och tittar väldigt noga kan man till och med skymta Svante Thuresson i en 50 år gammal Åsa-Nisse-film. Folkkär är ordet. Definitivt inte hipp.
– Det var en skön utbildning, att hoppa på alla möjliga sammanhang. Det gav en cool bild av det här jobbet. Men jazz är den musik jag andas, det är mina rötter, och efter Gals and Pals hamnade jag i att sjunga i Melodifestivalen. Så småningom stod några av de där sångerna i vägen för mig. ”Sjung den där låten”, ropade publiken hela tiden, och när jag till slut gjorde det blev de nöjda och gick hem, utan att lyssna på vad mer jag hade. Jag undrade om jag inte kunde få passa på att bjuda på något annat, något spännande, lite soul, lite jazz kanske, när de ändå var på plats och lyssnade, men folk var inte intresserade. För mig har musiken andra värden, så enda chansen var att klippa helt.
Och det gjorde Svante Thuresson. Under sjuttiotalet slutade Svante Thuresson kompromissa. Det blev inga fler folkparksturnéer, inga svensktoppshits och ingen mer Melodifestival (förrän 2007, med Anne-Lie Rydé – ”bara för att åka till Göteborg och ha lite lattjo”). Istället spelade han det han hade lust med, vilket oftast var jazz. Att han skulle varit utsatt för påtryckningar för att ge publiken det de ville ha viftar han undan.
– Jag kände ingen press alls faktiskt. Pressen hittade nya att skriva om, och promotors – äsch, jag har alltid varit min egen promotor.
Men försörjningsmässigt måste det ha varit ett avbräck?
– Om jag hade haft familj och bott i villa kanske det hade varit svårt. Men jag har alltid bott i min lägenhet, jag är singel, så det går. Jag började jobba i butik, både i skivbutik och i musikaffär, och det var det bästa jag gjort. Folk kom in och frågade efter skivor, och jag visste hur man gjorde för att få fram dem inom en vecka. När jag var i musikaffären kunde jag ta med mig de allra bästa trummorna ut på mina spelningar under helgerna, och där lärde jag mig hur de första syntarna funkade. Det var väl investerad tid. Och så kunde jag göra mina skivor som jag hade lust, och det var alltid något skivbolag som gav ut dem.
I början av nittiotalet bar Svante Thuressons integritet publikmässig frukt. Med först av yngre svenska låtskrivare och sedan ett smart album fyllt av gamla låtar med Beppe Wolgers-texter blev han det coolaste igen, och så fortsatte det med ett duettalbum med folk som Titiyo, Lisa Nilsson och Pernilla Andersson. Lägg till samplingen av Gals and Pals Blue on Blue i Röyksopps tidiga hit So Easy som ytterligare delförklaring till att Beppes programförklaringstext från Gals and Pals 1965 är så aktuell idag.
”Jag är hipp, baby, jag är cool som en
swimmingpool.
Jag är hipp, jag är den hippa människan
Svante Hip Man Thuresson
Jag är cool, cool som en barstol
jag är hipp, baby, jag är cool som en
vintersol.”
– Det är ju inget man jobbar på, det där med att nå en bred publik. Jag är den jag är. Men jag vet att det blev en sådan grej efter mitt album En salig man. Så om någon i publiken ropar efter en gammal hit idag är det bara kul. ”Haha, kommer du ihåg den, vilket minne”, brukar jag svara, och så sjunger jag några strofer ur den om jag kan komma ihåg något. Det blir bara en kul dialog, nuförtiden. Jag har en publik som är intresserad nu.
Tillbaka på skivetiketten Metronome, där han skivdebuterade för 55 år sedan, och med ett temaalbum om barndomens gator är det cirklar som sluts. Men att det skulle vara en sammanfattning och en avrundning på karriären slår 74-åringen bestämt ifrån sig.
– Åh, nej, nej, nej! Inte alls. Det finns fortfarande lösa trådar att ta tag i. Jag funderar faktiskt till och med på att plocka ner gitarren från hyllan, för jag tycker att det nya materialet skulle kunna funka i väldigt litet format. Så länge voicen är med tänker jag fortsätta att dra golfvagnen på dagarna och lira musik på kvällarna – det kunde inte vara bättre.
Fotnot: * Att vara en ivar är enligt gammal stockholmsslang motsatsen till att vara hipp. Senare benämningar på ivar är ”medelsvensson”, ”square” eller i vissa sammanhang ”svenne”.
