När Patrick Wolf drabbas av systematiska häcklare som ropar att han ska visa sina privata delar (vilket han bestämt tackar nej till – ”My good Lord, I am not the Jonas Brothers”) säger det något om den provokationsnivå han håller med sin distanslösa rättframhet. Men det säger också något om den lika distanslösa kärleken hans fans – det han kallar sin tribe – känner inför ett av Englands största musikaliska genier.
På Patrick Wolfs spelning i London i början av juni var stämningen extatisk när huvudpersonen levde ut alla de rockdrömmar som dämts upp under de stilla folkåren.
–Jag har ett helt band med mig, så nu blir det rock’n’roll, heavy metal och glamrock. Jag attraheras av det extrema, som i mina samarbeten med Alec Empire. Det ska vara hårt, hårt, hårt.
Och faktum är att Alec Empire-samarbetet Battle, som är den enda svaga punkten på Patrick Wolfs nya album The Bachelor, fungerar alldeles utmärkt live när det är den lojala publiken och inte skivans mindre engagerade kör som vrålar låttiteln. Men även om Patrick Wolf ser både pigg och glad ut på scenen finns ett uns av oro inför sommarens turné och så småningom spelningen på Way Out West.
Du har talat om att du haft negativa upplevelser av tidigare turnéer. Hur känner du nu, på väg ut på ny världsturné?
–Egentligen var det inte någon dålig upplevelse, inte alltigenom. Men jag kände ofta att mitt liv blev så väldigt offentligt, och det var jag inte bekväm med. Nu ger jag mig ut igen och jag har lärt mig mycket. Det är en lång resa jag har framför mig.
Du är ju självutlämnande i din musik, som färgas av det mentala läge du befinner dig i under inspelningarna. Och sedan när du ska ut och spela den musiken så har du hunnit in i en ny livsfas.
–Ja, det kan definitivt vara väldigt underligt att gå tillbaka i tiden och frammana emotionella problem som jag hade för sex månader sedan. Det är en utmaning, verkligen. Men, du vet, man får betrakta det som en föreställning. Man ger en föreställning, man ger inte en bit av sitt liv.
Du har haft en mörk period nu, antar jag, eftersom The Bachelor har den tonen.
–Det är ett väldigt tragiskt album. Man kan se det som ett bekännelsealbum. Genom de olika karaktärer jag har skapat utforskar jag olika områden. Det handlar om strider kring sexualitet, könsfrågor, identitet och personlighet. Det handlar om att dö. Varje sång, varje karaktär och varje berättelse har en djup personlig betydelse för mig.
Damaris och Theseus är två särskilt engagerande karaktärer.
–Tycker du? Damaris är en föräldralös zigenarflicka. Hon är kär i en pojke, och de ska gifta sig. Men äktenskapet är förbannat, och hon begår självmord. Sången är skriven ur pojkens perspektiv. När han förlorar henne känner han sig helt maktlös. Han förbannar allt, men har inte makten att förändra någonting. Theseus är en av de mest personliga låtarna på skivan. Jag skrev den för länge sedan, och den har visat sig vara en profetia där varje vers stämt in på nya perioder i mitt liv. Det är historien om en tragisk hjälte, som försöker vara en god man och en god krigare. Han vägrar böja sig för livet.
Vilka strider handlar den kommande singeln Hard Times om?
–Den handlar om kampen med teknologin. Det är ett stort problem inför framtiden att hela världen är online, hela tiden, varje dag. Det är som två parallellt existerande världar och i det verkliga livet håller människor på att förvandlas till grönsaker. Med andra ord är det en låt där Patrick Wolf tar strid med den digitala världen.
Adam Nyberg
