Pappa, vad är en bok för något?

Foto Linus Hallsénius [B]Aldrig har tanken[/B] om att samla ihop den svenska litteraturscenen, trycka in den i ett hörn och skratta den i ansiktet känts så naturlig. Hade den svenska litteraturscenen gått i gymnasiet hade den haft huvudet i en toalettstol, fått kläderna upphissade i en flaggstång och spenderat resten av läsåret hand i hand med en lärarinna. Det finns ingen svensk litteraturscen att prata om. Den svenska litteraturscenen är inte intresserad av litteratur. Förlagen riktar numera blickarna mot tidningar, krönikörer, internetanteckningar och bloggar. Bloggar blir böcker. Korta textavsnitt av redan kända saker. Bonnier publicerar och skickar ut glada pressreleaser. Landets skrivarskolor och förlagens debutantologier hyllar, på fullt allvar, rockgruppen Kents stilistik. Delar av Publicistklubbens årsbok var layoutad som en skunkdagbok. En gammal tidningsmagnat från Bibel och Pop sitter i Stockholm och skojar unga kulturskribenter på bokkontrakt. Största mysteriet är Wahlströms och Widstrands Debut-antologier. Har du hört talas om någon som deltagit i dessa skrifter? Kommer du ihåg ett namn? Jag träffade en debutant en gång som hade börjat använda solglasögon inne på klubbar efter sin debut. Jag ställde ett par frågor till honom. [B]Ursäkta, och jag menar det här på det mest uppriktiga sättet, men varför bär du solglasögon?[/B] - ... Jag vet inte. [B]Är du starropererad?[/B] - ... Nej? [B]Är du blind?[/B] - Nej. [B]Är du ett russin?[/B] - Vad menar du? Resten av förlagens författarlager består av tom symbolik, för Tyskland exotiska förortsdeckare och meningar som sedan länge förlorat sin betydelse. Hur blev det så? Har ni läst någon ny författare de senaste tio åren? Var det något ni uppskattade? Kommer ni ihåg och kan recitera en mening? Den enda ljuspunkten vad gäller modern svensk litteratur är att den skrivs på svenska och inte förstås av övriga världens befolkning. Vilket innebär att jag fortfarande kan åka på semester till London, New York, Malta och säga att jag kommer från Hjalmar Söderbergs och August Strindberg land. Du också. Göm bara Skurup folkhögskolas antologi långt ner i Jil Sander-necessären (jag älskar Jil Sander-necessären. Den har små hjul och man kan dra den på golvet som en bil). Jag vet samtidigt inte om det bara är jag, men sanningen är att jag blir så generad av den nya litteraturens "grymt", "fräsigt", "veckans burgare", "soft", "nice", "fett", poliskonstaplar i Ystad och okomplicerade kulturrecensenter som håller den under armarna, att jag nu måste spendera sommaren med att spruta mina ögon med hårspray och sträckläsa Sartres Varat och intet för att få en utmaning. Och om några år kommer ett litet barn konfrontera sina föräldrar och fråga: Pappa, mamma, vad är en bok är för något? Ah, det var bara en väldigt lång och komplicerad sak utan bilder som vi ersatt med Martina Haag. Carl Reinholdtzon Belfrage har helt slutat läsa svenska böcker och kommer att sitta inne hela sommaren och titta på Noah Baumbachs The Squid and the whale.