Nöjesguiden provsmakar sydostasiatiskt och pratar mat, musik och relationer med Johnossi.
När Ossi Bonde ramlar in, borstar av sig snön och ursäktar sig för att han är några minuter sen är jag och John Engelbert redan inne på varsitt glas rött i baren direkt innanför entrén på Farang på Tulegatan. Förutom att utväxla artigheter och dra oss till minnes hur länge sedan jag intervjuade Johnossi första gången för Nöjesguiden (det var ganska exakt fem år sedan) har vi hunnit fråga ut den vänliga bartendern om det sydostasiastiska konceptet som just har fått spridning till Stockholm från Helsingfors, där original-Farang ligger.
Vi visas till vårt bord i den jättestora mörka matsalen – det var en fabrikslokal tidigare – och slås av att det märkligt nog inte är fullsatt. På långt när. Det borde den ha varit, dels för att det är fredag, dels för att Farang är helt nyöppnad och utsatt för medialt intresse, dels – ska det visa sig – för att maten är riktigt bra. Erbjudandet om en avsmakningsmeny med restaurangens alla paradrätter, tillsammans med ett väl avvägt vinpaket, gör att det går snabbt och lätt att beställa.
En av de positiva effekterna med att intervjua över en rejäl middag är att garden sänks. Det blir mer av ett samtal än en traditionell intervju, och efter något glas vin kan det hända att saker som annars inte kommer till uttryck luftas. Med John och Ossi behöver jag inte ens ta fram mina frågor – de har inga planer på att förhålla sig avvaktande. Dessutom gillar de idén med att intervjuas över en bättre måltid, eftersom båda två är matintresserade.
– Men när man turnerar blir det sällan riktigt bra mat. Inför en spelning handlar det mer om att fylla magen, suckar John, och Ossi instämmer.
– Våra spelningar är så oerhört fysiskt ansträngande, så det gäller att se till att det finns energi. Det är egentligen bara det vi tänker på innan en spelning.
– Utom i Japan, invänder John. Där är spelningarna ofta väldigt tidigt, och efteråt brukar man åka direkt till någon bra restaurang som arrangören har bestämt. En gång togs vi till det där stället från Kill Bill 2, med den stora trappan och träbalkonger.
– Är det säkert att det var det stället? tvekar Ossi. Nå, hursomhelst, där är spelningen vid sexsnåret, och sedan tillbringar man resten av kvällen vid matbordet. Tidiga gig är grymt. Det är samma sak innan, hela dagen innan en spelning är anpassad efter giget. När vi åkte på USA-turné med Shout Out Louds var vi alldeles hänförda, de kunde sätta sig och äta en stilla vinmiddag en halvtimme innan de skulle på scenen. Så är det inte för oss, riktigt.
– Det är nackdelen med att spela på klubbar, funderar John. Då går man på scenen vid 23-tiden. Spelar man arenaspelningar är man duschad och klar efter giget redan vid 22, då kan man slappna av. Jag tror att vi ska satsa på att bli arenaband, för matens skull.
Men John hinner inte ens formulera ambitionen färdigt innan han tar sitt förnuft till fånga.
– Nä. Fördelarna med arenaspelningar är annars svårgripbara. Sämre ljud. Sämre kontakt med publiken. Nä.
Medan vi talar kommer smårätter in på löpande band. Idén med den här sortens plockmat är att rätterna hamnar på bordet i samma takt som de blir färdiga i köket, förrätter och varmrätter huller om buller, och vi har lite svårt att begripa avsmakningsmenyns vinpaket. Men vi får nya viner då och då, och eftersom det vita, det röda och så småningom dessertvinet är utmärkt alltihop ägnar vi det inte fler tankar.
Annars har Johnossis alkoholvanor förändrats med åren, till det bättre.
– Förr ingick det alltid att man var bakis dagen innan gig, suckar John. Det är vi jäkligt osugna på att återuppleva.
– Det la vi ner efter Mavericks, instämmer Ossi. Det gick inte att hålla på så. Det gick ut över spelandet, över Johns röst, över min fysik. Det är för mycket som står på spel för att man ska kunna hålla på så.
– Det blir ju värre med åldern, menar John. Förr började det kännas bra runt sexsnåret på eftermiddagen, efter några öl och en stänkare. Men nu håller det i sig hela dagen efter. Det funkar inte. Sorry, det dödar kanske rockmyten.
Ossi brister ut i kvällens första gapskratt.
– Det är faktiskt lite tabu att prata om att man tar jobbet på stort allvar i den här branschen, man förväntas liksom dras med. ”Det var inte meningen att hända, det var inte mitt fel, det kom in en massa brudar i logen och så blev det bara”, liksom. Vafan, det är ju bara att låta bli att släppa in någon i logen.
– Men i början var det lätt att man hamnade där, minns John. Jag kommer ihåg vår första turné, när man hade haft det rätt snålt innan, och överallt man kom fanns det massor med gratis alkohol. Det var ju som när man var liten – ”vafan, det är gratis” – och så drog man i sig så mycket som möjligt.
Nu är det annorlunda.
– Vi brukar duscha kallt någon timme innan en spelning, förklarar John. Så byter vi om, lyssnar lite på musik – sådant vi kan lufttrumma till – och så dricker jag två öl och en stänkare, bara precis lagom vad jag kommer att svettas ut när vi spelar.
– För oss är ett gig som ett 100-meterslopp, nickar Ossi. Jag smörjer in mig med liniment och dricker en Red Bull och bourbon, enbart i medicinskt syfte – du kan ju tänka dig hur det smakar. Men den doften – liniment och bourbon – det är det som jag associerar till gig.
Det syns förmodligen på mig hur jag föreställer mig den doften, för John och Ossi skrattar gott.
– Där har du rubriken för artikeln! ”Liniment och Bourbon”!
Det ena fatet efter det andra kommer in på bordet. Det är blad fyllda med rökt lax, jordnötter och forellrom, det är en utmärkt sashimi på gös, det är knaperstekt gris och det är fin kalvkind, för att nämna några av de fat som i rask takt presenteras för oss. En krispig tofu är mest utfyllnad, men den friterade softshell-krabban är faktiskt nästan lika bra som på avsevärt larmigare Fatty Crab i Meatpacking district på Manhattan. Men John har invändningar.
– Det är lite för mycket samma smaker i alla rätter hittills. Koriander rätt igenom.
Ossi tittar på sin kamrat.
– Vadå, gillar du inte koriander?
– Jodå, men inte i allt.
Det märks inte ikväll, men i synnerhet John har ett rykte om sig att kunna vara tvär i intervjuer ibland, eller rent av otrevlig.
– Jo, jag kan vara en jävla idiot i sådana sammanhang ibland. När icke pålästa skribenter kommer och tar upp vår tid med dumheter. Men jag vet att det är fel, för det är klart att det vore bättre att vara snäll även i sådana situationer. Att göra intervjuer är ju att sälja sin musik, och vi är måna om dem som vill läsa intervjuer med oss, vad vi än tycker om dem som gör intervjun.
Seriositet, som alltid kännetecknat Johnossi, lever förstås fortfarande kvar. Men nu har den fått sällskap av något nytt.
– Med John och mig är allt så jävla allvarligt, förklarar Ossi. Men att jobba med nya albumet har varit kul också!
– Det är först nu som vi unnar oss att stanna upp, instämmer John. Vi har gjort tre skivor tillsammans vi två, och nu är vi något annat. Nu är vi ett band! Och vad är det för mening att hålla på om man inte får chansen att njuta av det man gör.
– Ibland känns det som vi bara har byggt, byggt, byggt, fortsätter Ossi. Vi har satt upp mål, men sedan har vi jobbat så intensivt att vi inte ens märkt när vi nått upp till dem. Att ta in en till att spela med var ett stort steg. Det var en befrielse, och samtidigt var det lite läskigt.
Tanken om att ta in en ny medlem hade vuxit fram under lång tid.
– Med förra albumet hade vi så extremt noggranna demos, minns John. Det fanns inget utrymme kvar. Den här gången var det mycket lösare. Vi hade pratat om att ta in bollplank innan, för att slita oss ur våra tankemönster.
– Hittills har vi behövt vara två, menar Ossi, men nu var vi redo att ta in någon mer. Vi visste precis vem vi önskade oss. Martin Hederos. ”Han kommer inte att ha tid”, suckade vi, men han tackade ja direkt.
Det betyder inte att de var beredda att acceptera vad som helst från sin tredje musiker.
– Det vi inte ville ha var Soundtrack of Our Lives-soundet, förklarar Ossi. Det skulle vara grejer från syntvärlden eller bara rena pianon. Men samtidigt som vi bakband honom på det sättet blev han alltmer involverad, och det gjorde att skivan blev så mycket bättre.
John hinner med en snabb rökpaus innan avsmakningsmenyn avrundas med thaimarinerad frukt tillsammans med guava- och vattenmelonsorbet. Över den ganska menlösa desserten fastnar vi på på förekommen anledning i långa diskussioner om David Lynch, som inte bara är en gemensam favoritregissör utan också ”den störste” inom transcendental meditation, avslöjar John.
– ”Hela min konst går ut på att inte förstå”, det är hans slogan. Jag kan känna igen mig, när det gäller texter är vår approach att de är fullständigt ointressanta. Jag har inget emot om de är obegripliga. Jag skriver aldrig av mig, som en del säger när de är uppfyllda av något.
– Det är väldigt sällan jag lägger mig i texter, slår Ossi fast. Jag har synpunkter på om de är rytmiska, inget annat.
– Under tiden jag skriver en låt kommer det ut ord som jag sjunger. När låten sedan är klar börjar jag tänka på texten. ”Vad har nu kommit ut ur min mun?”, och så börjar jag grubbla på vad det kan betyda. Det behöver inte sitta ihop logiskt, men jag är inte säker på att det är slumpmässigt. Ibland kommer jag in på någon associationsbana och hänger kvar i den. Men det där om att man måste ha en full pärm med lyrik och texter innan man kan göra en skiva, det gäller inte mig.
Några timmar har gått och första-sittningen är över. Några gäster flyttar sig till den entrébar där vi inledde kvällen. Men vi hittar längre in i lokalen till en bekväm soffgrupp där vi lutar oss tillbaka. Vi väljer bort kaffe till förmån för bubbel – för att vi kan – och fortsätter prata.
– Vi pratar mycket, förklarar Ossi. Vi är ju polare i grunden, och med det i botten är det en stor fördel att vara två. Vi tar hand om varandra. Båda två är känslomänniskor, och det är viktigt för oss att tala om hur vi mår och att lyfta upp varandra. Vi är noga med att inte bara ha en jobbrelation. Vi har gemensamma vänner och vi umgås familjevis.
– Jag tror att det snarast är så att vi bryr oss om varandra lite extra privat för att vi dessutom har en jobbrelation, instämmer John.
– Vi märkte direkt när vi började spela tillsammans att vi liksom satt ihop, tänker Ossi.
– Ja, instämmer John. Och vi är balanserade i våra roller, och lyfter fram det bästa hos varandra.
– Redan från början gjorde vi varandra till bättre musiker, konstaterar Ossi lätt sentimentalt, men John tar ner det på jorden.
– Eh, vi gjorde varandra till musiker överhuvudtaget, om man ska vara noga. Och fortfarande håller vi nästan alltid med varandra.
– Det finns ingen prestige mellan oss, fyller Ossi på. Den som har den bästa idén vinner.
Samtidigt är deras tjafsande påfallande under våra timmar tillsammans. De säger emot varandra, de tittar förbluffat på varandra när kollegan avslöjar något ur sin ungdom, och de avfärdar rått varandras intressen och passioner. ”Det är därför jag hatar att John skejtar. Det är helt idiotiskt”, slår Ossi till exempel fast i förbigående, och passar dessutom på att dissa Johns ungdomliga kärlek till Bright Eyes emo-period.
– Ja, det stämmer att vi tjafsar, skrattar Ossi när jag påpekar det möjligen paradoxala i deras relation. Det finns inget slentrianmässigt ”vi”, typ kärleks-paret som påstår att ”vi är gravida” när man rätt tydligt kan se att det bara är den ena av dem som faktiskt är gravid. Men vi känner varandra så bra, och när vi sitter här och pratar med dig gör vi det som Johnossi mer än som John och Ossi.
Även om Johnossi korrekt konstaterar att de normalt behandlats välvilligt av media och publik har det förstås funnits tuffare ögonblick i deras historia, och av dem har vänskapen förstärkts.
– Vi gick på en del nitar väldigt tidigt i vår karriär, minns Ossi, eftersom vi hade den där naiviteten som jag ändå tror är viktig att man har.
– Den största niten kom efter vår första turné, berättar John. Då hade vi börjat tänka att det som vi trodde skulle vara så svårt tydligen skulle vara så enkelt som vi hade upplevt det. Hela den sommaren hade det kommit skivbolagsherrar i kostymer tvärs över festivalernas leråkrar – ”spelar ni i Kiruna nästa gång, okej, då kommer vi och kollar”.
Det gick så långt att Johnossi togs över till London för att spela, för att underlätta för de internationella skivbolagens högdjur. Där gick det inte riktigt som planerat.
– Det var då vi fattade att vi behöver ha rätt folk omkring oss, suckar Ossi.
– Och att vi måste ta oss själva på allvar, fyller John på. Allt gick fel. Vi var slarviga i förberedelserna, och gjorde ett gig som inte var särskilt bra. Så efteråt sa samma skivbolagskillar som hade varit oerhört entusiastiska innan att ”njae, ledsen, killar, men det blir ingenting”. De packade in oss i limousinen och skickade oss direkt till flygplatsen. Chauffören trodde ju att vi hade fått kontrakt, så han satt och babblade om att han ”kört Sugababes i två år” och att han såg fram emot att köra oss. Visst, liksom. Men det där gjorde oss vattentäta mot ryggdunkare.
Vi drar oss till minnes föräldrauppror, när pappa klagade på att John lyssnade på Michael Jacksons Black or White i pojkrummet, och kan inte riktigt enas om citatet ur videon ska vara ”Eat this”, som John minns det, eller ”Take this” som Ossi är övertygad om. Senare efterforskningar visar att John minns rätt, men vi skålar nöjt i vår champagne utan att på plats ha kunnat reda ut vem som har rätt. Sedan fastnar vi i mysticism, som man lätt gör på en krog som håller på att stängas för natten, men att John och Ossi inte är överens om vare sig pyramidernas hemligheter eller effekterna av kollektiv mindpower spelar inte någon roll. John och Ossi må tjafsa och vara olika, men de behöver varandra. När Farang stänger och vi blir utsjasade är det nästan så att de lämnar krogen stödjande varandra. För som Ossi sammanfattar kvällens resonemang:
– Vi är varandras raka motsatser. Vi är ett högerben och ett vänsterben.
