Omodern realism

Sara Danius. Foto: Sofia Runarsdotter 
 

I dag när samtidsskildringen och självbiografin är så enormt uttjatade känns det svindlande att tänka på en tid då författarna huvudsakligen hämtade sitt material från gamla myter, Bibeln och historiska hjältesagor. Under 1700-talet var det omodernt att skriva realistiskt: karaktärerna skulle ha ädla, uppbyggliga känslor och språket skulle vara fyllt av symboler för en högre, tidlös värld bortom vår egen. Detta förändrades under 1830-talet då realismen slog igenom. Alla metaforer och symboler rensades bort ur litteraturen, orden skulle skildra människor här och nu, helst när de gjorde något riktigt långtråkigt och besvärligt. Realismen uppstod delvis eftersom fotografiet började konkurrera med den skrivna texten. Författare som Zola och Flaubert tittade på fotografier när de skrev sina romaner, för att konkretisera. Detta läser jag i litteraturforskaren Sara Danius trollbindande essäsamling Den blå tvålen (Bonnier, 2013). 

Danius menar att de realistiska författarna var fixerade vid det synliga och framträdande. Litteraturen tvingades bli beskrivande. Man ville få fram världens tinglighet och räknade upp varenda detalj som framträdde framför den inre blicken, mycket för att fram-besvärja en verklighet som gått förlorad under industrialisering och sekularisering. Själv tycker jag att sådan litteratur är ett mycket bra alternativ till sömnpiller, men innan filmens och datorspelens uppkomst upplevdes den realistiska litteraturens tiosidiga in- och utzoomningar av vardagliga situationer säkert lika explosiva och spännande som tonåringar upplever en actionfilm med häftiga CGI-effekter idag. 

Tillbaka till samtiden: efter årtionden av samtidsromaner med realistiskt språk finns det tecken som tyder på att vi börjar tröttna på verklighetshärmande litteratur. Gabriella Håkanssons historiska äventyrsroman Aldermanns Arvinge (Bonniers 2013) skulle kunna vara ett sådant exempel, samtidigt försöker den vara lika nyktert realistisk som vilken Knausgårdvolym som helst. Viktor Johanssons mörka fantasi Den mörka sporten (Wahlström och Widstrand 2013) är ett bättre exempel.

Bäst just nu

Den mörka sporten

Viktor Johansson

Wahlström och Widstrand

Viktor Johansson har skrivit en självlysande poetisk roman om en ung man i en förort som försöker bli tennisens Zlatan men är för dålig. Hans tränare är lika ung och lika vilsen som han och tillsammans försöker de programmera om sina kroppar, göra dem slagtåliga och redo för samhället. De upptäcker att tennisen är för clean, för smärtfri, för vit, och måste skapa en mörk sport för kroppar som värker av krigets erfarenheter. Viktor Johansson skapar en skimrande, närmast mytisk saga av en hård och ful verklighet. Metaforerna är geniala och den ihållande overklighetskänslan är mästerligt skildrad. 

Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Pakistan

Mohsin Amid

Natur & Kultur

Amids ironiska självhjälpsbok handlar om en pojke som föds på den pakistanska landsbygden och flyttar till stan, utbildar sig, arbetar hårt och bygger upp ett affärsimperium genom att hörsamma berättarens råd: ”undvik idealister”, ”var beredd att ta till våld” och, viktigast av allt, ”bli inte kär”.

Expeditionen – Min kärlekshistoria

Bea Uusma

Norstedts

Juli 1897 ger sig ingenjör Andrées expedition iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. I 33 år undrar en kvinna vart hennes fästman tog vägen. År 1930 hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Bea Uusma försöker få svar på varför expeditionsmedlemmarna dog innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade? Det här är också en historia om Bea Uusma själv. Varför blir en ovanligt bekväm person som hatar att frysa besatt av en hundra år gammal polarexpedition och ägnar sitt liv åt att följa i dess igensnöade fotspår? Ständigt på rätt plats, men i fel tid.

Texten har även publicerats i Nöjesguiden #8.