"Om framtiden var en människa skulle jag slå ner honom"

10:40 3 Jun 2003
Om du vore en duva skulle du kunna ha sex 40 gånger om dagen. Det kan inte en indiepopstjärna. Det är något att tänka på när du fyller i pappren för din reinkarnation. Indiepopbandet Bad Cash Quartet handlar inte så mycket om sex, även om Göteborgsbandet säkert tycker det är trevligt och inte är några oskulder. Men det är inte det deras popliv handlar om. När vuxna människor ska beskriva Bad Cash Quartet utgår de ifrån att bandmedlemmarna är väldigt deprimerade, känner ett stort utanförskap och dricker bensin. Så är det naturligtvis inte. Det har aldrig varit synd om Bad Cash Quartet. Bandmedlemmarna är uppväxta i trygg miljö, gått i bra skolor och fått nya cyklar när det behövts. De har numera också en egen advokat. Bränslet till deras indieäventyr är snarare att de inte är ute efter en nio till fem-tillvaro som slutar någonstans vid 65 års ålder. De är värda mer än så. Till skillnad från en vanlig medborgare ställer de sig inte frivilligt i ledet för en plats i samhällshierarkin. Bad Cash Quartets förebilder har alltid hämtats från Scorseses filmer snarare än Dagens Industris helgbilaga. Det finns personer som tycker att detta är fegt och oansvarigt. Fegt att välja ett eskapistiskt liv som popstjärna med sprit och fest i centrum. Men de personerna borde egentligen bara fråga sig vad som nu hänt med deras egna liv och ungdomsdrömmar. Sådana reflektioner slutar ofta i att välbärgade akademiker ifrågasätter sina liv, bryter ihop och flyttar hem till sina föräldrar. För det är naturligtvis tvärtom. Att välja bort tryggheten för att söka efter någonting som inte finns är knappast fegt. Säkert vansinnigt. Men aldrig fegt. Särskilt inte när man revolterar och vänder sig emot en klassisk akademisk familjetradition, och allt vad en sådan uppväxt medför för krav och förväntningar. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att Bad Cash Quartet aldrig valt sina liv. Man väljer aldrig. Deras natur skulle aldrig klara av att gå in i en samhällsstruktur. De skulle tyna bort som små indiedroppar i en öken. Bad Cash Quartet är egentligen ett stort jävla uppror mot naturlagarna. En kamp de vet att de kommer att förlora 24 timmar om dygnet. Med de få undantag då de står på en scen eller i en musikstudio och plötsligt känner närheten till det liv de vill leva. Utanför massan. Utanför konventionerna. När deras gymnasiekamrater drömde om läkarjobb och New York-resor släppte Bad Cash Quartet singlar på independentetiketter och såg till att få sparken från stora skivbolag. De har alla haft småjobb, men en natt på väg hem i en minibuss från en spelning på Sen kväll med Luuk tittade de alla på varandra, nickade i samförstånd och bestämde sig för att aldrig arbeta igen. Nästa dag träffades de allihop på arbetslöshetskassan. Inställningen är såklart väldigt destruktiv. Att ha mage att önska något mer av livet än vad livet har att erbjuda har bara lett till magont, överdoser och fått franska poeter att kasta sig ut genom fönsterrutor i tron om att de kan flyga. Rock-, konst- och litteraturhistorien är fylld av exempel. Och varje litet indieband i Sverige vill gärna att tidningarna ger dem liknande beskrivningar. I själva verket backar dessa band upp med alternativa karriärer och högskolepoäng. Men den nerv som lyfter några få ackord till blodigt allvar har aldrig något skyddsnät och finns bara i band som Bad Cash Quartet och Broder Daniel. Det är därför vi jämför dem. Men det är framförallt därför vi älskar dem. Band som De Stijl, Mando Diao, Whyte Seeds blir bara småskojare i jämförelse och kommer aldrig att betyda något. De är dock bra på att lura journalister och konsertarrangörer. Men det är många som ska upp mot väggen när revolutionen kommer. Jag har festat med dem tusen gånger, fått höra Jonas utläggningar om livet, John Fante, punken och hört honom citera texten till There Is a Light That Never Goes Out tills ljuset slutligen slocknar på Jazzhuset. Ibland har jag sjungit med, men oftast slutat efter första raden i något slags självinsikt. Henrik Berggren tycker alltid att det är lika pinsamt, men han har å andra sidan aldrig haft någon humor. Listan kan göras lång på händelser då destruktivitet och frustration exploderat i slagsmål och jag är dum som ökar på risken att åka på stryk genom ytterligare jämförelser mellan Bad Cash Quartet och Broder Daniel. Men i alla fall, här är en händelse som är symbolisk för relationen mellan banden: En torsdag på Gump är jag och Theodor Jensen kissnödiga och skyndar oss mot den bakre utgången i köket. Den stora ståldörren flyger upp och håller sånär på att krossa Henrik Berggren och se till så att Broder Daniels fjärde platta aldrig släpps. Theodor ber sin kollega om ursäkt och vi skyndar vidare. När vi kissar på lite snö och en Sonic som ligger uppslagen på en bakgård vill Theodor prata Nietzsche. Han börjar citera något verk som han glömt titeln på. Jag lyssnar inte så noga, utan tittar in genom ett upplyst fönster. Där står Jonas, nickande med ögonen riktade mot marken och med en hand vänligt lagd på axeln. Handen tillhör Henrik Berggren och Jonas lyssnar medan Henrik talar. Det handlar om djup respekt och vänskap. En dag i maj, någon vecka innan intervjun, står jag och Anders Göthberg på Pustervik och kollar på Bob Hund. Vi är något berusade och driver lite med deras intro. Mattias Glavå verkar dock väldigt fokuserad på bandet och vänder sig argt om och ber oss att hålla käften. Vi förklarar att vi bara är lite bittra. Plötsligt förstår vi att det är Franke vi stått och lyssnat på. Jonas Lundqvist sitter uppklistrad mot en vägg med fötterna dinglande i luften och ser ut som Spindelmannen. Jag berättar långsamt och tydligt att vi ska göra en intervju i hopp om att någonting ska registreras och läggas på minnet så att det ska bli lättare att få tag på killarna i nyktert tillstånd. Det är naturligtvis naivt. Tre dagar senare träffas vi i Göteborgs domkyrka. Varför träffas vi i en kyrka? Jonas: Allt var jävligt smutsigt kring bandet. Och kyrkan var i stort sett det enda stället i hela Göteborg som jag inte hade besökt och som stod för någonting som jag inte hade varit i närheten av i hela mitt liv. - Vi hade bråkat i bandet en kväll och det var allmänt dålig stämning. Och när jag flydde till kyrkan stod det en kör med massa tanter och farbröder som sjöng psalmer och det var den hårdaste musiken jag hört i hela mitt liv. Det var som en varm pil sköt in i bröstet på mig. Jag har försökt få med mig Martin, men han har valt det motsatta. Djävulen? Martin Elisson: Nej, men kyrkan är inte min grej. Så nu är Bad Cash Quartet ett kristet independentband? Jonas: Nej, det är ingenting sånt. Men vi ville också göra en platta som var som en varm pil som bara sköt bort allt det kalla. Lyssnar man på radio idag så är det så kallt allting. Det finns ingen känsla längre. Du hamnade i lite trubbel under inspelningen, Martin. Martin: Nja, jag kände bara att jag inte hade något att ge. Att jag bara var trött på allting. Trött på bandet. Trött på replokalen. Trött på allt. Men sen förändrades allt. Jonas: Jag kom ner till studion en dag och Martin satt och såg helt apatisk ut. Vi började bråka och det slutade med att jag slog ner honom. Martin levde på ett sätt som gjorde att vi aldrig skulle kunna slutföra skivan. Han festade för mycket, hoppade ut genom sin mammas fönster och gick hem till sin bästa vän och förstörde hela hans lägenhet. Och jag pallade inte att se min bästa vän bete sig så destruktivt. Men vi redde upp det där till slut och nu är vi fan redo för allt. Är ni trötta på livet och bilden av er som livliga ungdomsalkoholister? Martin: Nja, det som stämmer stämmer. Jag har ingen koll på hur bilden av oss ser ut, men allt det där är så ointressant. Jonas: Fan, vi är bara sugna på att leva. Det är så tröttsamt och tråkigt att leva långsiktigt och försöka bygga upp någonting. Vi vill vara lyckliga nu. Men visst tröttnar vi på oss själva och försöker förändra oss. Förut älskade vi Tjuren från Bronx. Nu gillar vi En kärlekshistoria. Martin: Desto trasigare man är desto vackrare vill man att musiken ska vara. Vad har ni för litterära förebilder? Jonas: Jag tänker bara på Autoro Bandini, huvudpersonen i Ristat i damm. Det är världens bästa bok. Jag tänker ofta på honom. Jag vill att han ska gilla våra låtar. Grunden i all vår musik är ju att berätta hur man själv mår och hitta personer med samma livsnerv. Och det finns sådana. Vilket är trevligt. Man vill ju inte vara ensam. Det är som när man läser en bok och känner igen sig i en karaktär. "Fan, han känner också som jag, då är jag inte ensam." Ert liv är som en stor verklighetsflykt. Jonas: Eller precis tvärtom. Vi har en låt som handlar om det där. Jag träffade en gammal gubbe i kyrkan en gång, han var full och satte sig bredvid mig. Han berättade att han inte kände någon ro. Han hade haft fru och barn och hade rest runt hela världen, men han fann ingen ro. Och det hade kostat honom allt. Då tänker man "Shit, är det så mitt liv också ska bli?". Men samtidigt ser jag studenter som gett upp sin dröm och kommer att hamna på ett företag eller i en fabrik någonstans och då känner jag mig inte lika förlorad. Det är hemskt, men det är inte deras fel. Men jag dömer ingen. Det är någonting som trycker på dem. Och även om jag valt en osäkrare väg så har jag i alla fall fyra vänner som tar emot mig om jag faller. Vi är dödspolare i bandet. Men är man ensam är det lätt att ge upp sina drömmar. Det är hemskt. Om ni är den hårda kärnan, hur ser den närmsta världen kring Bad Cash Quartet ut? Umgås ni med andra band? Martin: Vi har ingenting gemensamt med andra band. Jonas: Det finns tre-fyra personer utanför bandet som står oss nära, ett litet gäng sedan förskolan som fortfarande hänger ihop och som vi brukar ta med på turnéer som roddare. Martin: Oasis gjorde så att de tog med 30 polare på turnéerna, som fick jobba på dagarna och festa med bandet på nätterna. Jonas: Det är drömmen, att kunna ta med sina polare i ett flygplan på turnéerna och festa runt om i världen. Det vore grymt. Vad händer egentligen på turnéerna när ni är ute och spelar? Är det mycket bus? Jonas: Vad tror du, Carl? Använd fantasin. Ni är uppe sent? Jonas: Kom igen. Känner ni att ni kan stå för era gamla låtar? Martin: Ja. Visst, vissa låtar på första skivan är väldigt...Nej, vad fan, jag kände exakt så då. Det är i och för sig ingen som förstår dem förutom jag. Sedan finns det ju låtar man väljer att inte spela live, men man skäms inte för någonting. Allt är gjort med en extrem ärlighet och aldrig för någon annan eller i något slags kompromiss. Jonas: Det måste låta som om man hållit en mikrofon precis vid hjärtat. Annars är det meningslöst. Hur har historien med skivbolag varit och hur fungerar det nu? Martin: Nu känns det enkelt: de har pengarna och vi gör musiken. Förut har det såklart varit massa strul. Vi började med Isse och gav ut singeln Dragqueen/I Dreamed a Dream på Dolores singelklubb. Sedan tog Warner hand om oss tills de upptäckte att vi inte sålde några skivor då de snabbt gjorde sig av med oss. Sedan följde några hemska år 99-01 utan något skivkontrakt. Det var en bedrövlig tid, inte för att vi inte hade något skivkontrakt, sådant kan man skita i, men det var bara en destruktiv tid med bråk och fylla. Samtidigt tog vi alla våra första ströjobb, fick sparken och mognade en aning. Någonting annat hände också med bandet under den tiden. Jag vet inte riktigt vad, men vi byggde väl upp ett slags järnmur av revanschlusta kring bandet. Vi visste att vi inte kunde komma tillbaka med dragna vapen, utan det enda sättet att slå tillbaks mot allt var att komma med klassiska låtar som skulle finnas kvar för alltid. Men det var framförallt en destruktiv tid. Jonas slog bland annat ner vår gamla direktör i köket på Jazzhuset. Punky fick gå emellan, Punky som sedan med hjälp av Kalle Gustafsson fixade så vi fick släppa Big Day Coming. Och sedan gick vi tillbaka till Warner igen. Jonas: Vi visade ingen stolthet. Vi står över sånt. Vi visade att vi bryr oss så lite om branschen att vi gick tillbaka till samma bolag. Lyssnar ni på er egen musik? Jonas: Det var länge sedan jag lyssnade på Outcast, men jag vet att den inte skulle göra mig besviken. Martin: Jag lyssnar ofta på våra låtar, de får mig alltid att må på ett speciellt sätt. När känner ni harmoni? Jonas: Jag vet inte, det finns så mycket som andra vill ha och mår bra av, IKEA-lägenheter och universitetsplatser som säkert gör dem lugna. Jag känner mig bara lugn i studion. När vi gör musik. Martin: Och ibland under konserter. Jonas: Ja, fan vad jag längtar ut på turné. Vi säger jämt att vi ska ha minst 60 000 pix per spelning, sen slutar det med att man står i Arboga och spelar för 5000 spänn framför sex personer. Men det är en härlig känsla efter spelningarna. Då brukar vi vara så nöjda att vi alla sover i samma säng och bara ler mot varandra. Fint. Jonas: Det finns en till grym grej i bibeln som jag måste få berätta. Jag hörde den i kyrkan en natt efter att jag hade varit ute. Det är så härligt med kyrkan, varje sång och psalm är gjord för att man ska känna någonting. Inte som musiken de spelar på P3. Det var ur Jobs bok tror jag och gick såhär "Om natten brinner min kropp och på dagarna finner mina ben ingen frid". Just i det ögonblicket sa den texten mer än någon musik jag någonsin lyssnat på. Hur länge kan ni hålla på med Bad Cash Quartet? Martin: Det finns ingen plan utstakad. Jag försöker inte tänka på framtiden. Bandet är som ett organ i kroppen. Det skulle vara hemskt att behöva skiljas från det. Finns barn och familj med i Bad Cash Quartets framtid? Martin: Absolut. Jag vill ha barn. Det är det optimala, att skaffa familj. Absolut. Jonas: Jag vet inte. Men man kan alltid försvinna om allt går åt helvete. Fly och öppna ett fruktstånd i Belgien. Martin: Vi har så många tankar som inte har någonting med verkligheten att göra. Jonas: Om framtiden var en människa skulle jag slå ner honom. Som du gjorde med Big Fred? Jonas: Ja, det var en fight mellan Bad Cash Quartet och Big Freds gäng på Hultsfred 2001. Men den historien är utredd nu. Jag var i Stockholm en helg och satt på Bombenkontoret när jag hörde hur det lät i korridoren. Då kommer Big Fred och hela hans jävla gäng och kollar på mig. Jag väger 50 och Big Fred så jävla mycket mer och är skitlång. Och han tar fram en skruvmejsel och säger "Fan, det är ju du din jävla tönt!" och hugger med mejseln mot mitt huvud och stannar en centimeter från tinningen. Jag håller självklart på att svimma. "Fan ta det lugnt svenne, skämtar bara aprillo med dig kompis", säger Big Fred och kommer tillbaka med en autograf till mig där det står "Om det händer något skicka sjukhusräkningen till mig. Big Fred". Sedan ger jag honom min autograf och allt är lugnt. På söndagen går jag och Jonas och ser Woody Allens September och får reda på att universum är slumpmässigt uppbyggt, har en obestämd moral och att livet i allmänhet är ganska meningslöst. Efteråt möter vi upp med Martin i Grammofonstudion nere vid hamnen. Vi lyssnar igenom nya skivan med arbetsnamnet Napalm Heart. Singeln Dirty Days kunde lika gärna varit med på Outcast, men de övriga låtarna har ett annat tonfall. Istället för ylande körer backar Adam Balméus och Carl Stephansson upp Martin med dov sång. Martin låter mer och mer som en väldigt ung Shane MacGowan som haft en kniv i sitt hjärta under så lång tid att han skulle sakna den om den drogs ut. Texterna är än mer mörka och personliga. Martins insikt om sin egen självdestruktivitet och livets förgänglighet ligger som en utsträckt populärkulturell hand till Gunnar Ekelöf och Edith Södergran. I de bästa stunderna tangerar han dem. I låten Twenty Two sjunger han om hur han mer och mer försvinner som i ett ofrivilligt självmord. Texterna kontrasterar smärtsamt mot de vackra melodierna. Men bakom all undergångsromantik ligger en pulserande livsglädje som hela tiden vill bli mättad. På vägen hem springer jag in i Håkan och Nathalie och diskuterar vår senaste mailkonversation om nästa stora grej från Göteborg, popbandet Boys. Jag berättar om Bad Cash Quartet och hur jag alltid sett dem som små oslipade diamanter. - Nej, Carl, de är bara diamanter. Bara diamanter. Det är torsdag och vi träffas i Martins lägenhet, praktiskt belägen bredvid Carlanderska sjukhuset. Jonas har hunnit igenom sju-åtta öl och springer barfota ner för att släppa in mig. Ut strömmar Nick Cave. - Stäng av den jävla fittgubben, skriker Stephansson sittandes uppkrupen i en soffa. Adam sätter på Leonard Cohens Bird on a wire och Stephansson nickar godkännande. Lägenheten är liten. Soffa, bord och säng får precis plats. Det är ovanligt rent. - Jag vet, jag slängde 20 soppåsar igår. Det luktade så konstigt, säger Martin. Vi dricker öl och romshots och diskuterar Jonas sexliv. - Jonas sov över hos mig igår och drog hem en hip hop-tjej från Nefertiti. Det var helt grymt, jag låg i sängen här och såg Jonas bleka stjärt guppa upp och ner i soffan. Ah, en klassisk hökning. Martin: Vad kallade du det? Hökning, alltså när man ligger och kikar på någon annan som har sex. Martin: Haha, är det så det kallas? Japp. Martin: Ja ja, jag låg bara med händerna knäppta bakom huvudet och kikade lite och sedan somnade jag in. Jonas: Fan, jag märkte ingenting. Konstigt... Kalle von Hall: Men det där med hökning, gör man det ensam eller? Jag tror det, det finns nog inga föreningar. von Hall: Men om man bara lyssnar då? Det är också hökning. von Hall: Tänk då fladdermöss med värsta hörseln, de kan ju höka vem som helst! Bara ligga och hänga och höka hela dagarna. Visst, en fladdermus kan helt plötsligt skrika till sina polare: "Lyssna här grabbar, jag har fått in Beckham och Posh. Värsta rollspelet". Och de andra: "Stör inte, vi hökar Morrissey och... hans högra näve." - Hahahaha... Vi tar en runda rom till. Cigaretterna är sedan länge slut och vi röker fimpar. - Vi måste ringa taxi. Två stycken. Fan, det här kommer bli en bra kväll, hojtar Jonas. När vi äntligen hittat ut ur lägenheten står det åtta taxibilar och väntar. Fan vilken service, säger von Hall och hoppar in i en bil. Jag och Stephansson hoppar efter. Jonas ber oss att åka i förväg och fortsätter att kissa ner Martins port. Ingen vet var Adam är. Vi går in på Gump och in i köket för att hälsa på resten av familjen: Henrik, Isse, Erik, Christoffer. Jag och Isse ställer oss och kollar på ett punkband som sjunger om att de ska bränna upp saker. Jag tittar en stund och ramlar sedan ut vidare i natten. Jag vet inte riktigt vad som hände med Bad Cash Quartet. Jonas ringer upp dagen efter. Ingen fick höka, men två knullade.
Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!