Överklassens diskreta charm

Christian Parto, Nationalmuseum.

Det är en typisk konstkväll 2009. Runt bordet på Tranan sitter en mix av konstnärer, curators, gallerister, assistenter och konstsamlare. Och jag. Menyerna kommer in och alla beställer. Det blir snart två läger: wallenbergargruppen och biff rydberggruppen.

Bra, rött vin till alla, alltså! Medan alla bestämde sig för vilken falang de skulle tillhöra, ser någon väggmålningarna inne i restaurangen. Vem har gjort dem? Ingen vet. Plötsligt ställer min bordsgranne frågan på franska. Va? (Eller rättare sagt ”quoi?”) Då vaknar en herre på andra sidan bordet. Han har hälsat med ett ”heiijz” och tycker att konst är ”skiitläckert!”. Han frågar varför hon talar franska så bra? Hon börjar förklara att det beror på att hon har haft en styvfar från Senegal och att hon därför haft franska som hemspråk i skolan. Han ler förtjust och säger att det syns att det har varit en styvfar. Pardon? Ja, hon har ju inga ”negroida drag alls”. Mon dieu. Alla tystnar. Jag tar en klunk vin. Plötsligt säger någon, ”Karin Granqvist!”. Va? ”Jo, hon som gjort väggmålningarna i restaurangen.” Jaså, jaha, vad bra. Då kommer maten in. Medan jag mumsar i mig hoppas jag att 2010 blir fritt från idioter. Det kommer det inte att vara. Men jag hoppas.

1 Christian Partos
Nationalmuseum, visas till den 21 februari
Det är som en skön klubbkväll. Men musiken hörs inte. Den syns. Det enda som saknas är en cocktail i handen. Verket heter E.L.O. efter den gamla supergruppen Electric Light Orchestra. De vita skulpturerna blir klubbens fixcrowd som ljuset dansar kring. Det är precis som Stureplan. Snygga, tysta figurer som alltid är där. Och precis som på Nationalmuseum vet de att placera sig så snyggt som möjligt. Det här är så rätt.

2 Lee Lozano
Moderna Museet, den 13 februari–25 april
Med teckningar där det står ”slicka fitta för mental hälsa” och kukar i det oändliga måste man bara älska Lee Lozano. Det börjar som våldsporr och slutar som Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Som en bonus ska det bli intressant att höra och läsa pryda Prozac-akademiker tala och skriva om hennes bilder. Jag misstänker att det kommer att stå vulva, penis och coitus, haha!

3 Karin Wikstrand
ALP/Peter Bergman, Torsgatan 41, visas till den 20 februari
Här är de! Alla fula Panduro-tomtar som ingen ville ha. Tillsammans med bortkastade Ugly Dolls och andra misslyckade leksaksdjur. Alla de söta små missfostren samlade på en och samma plats. Och så posar de för oss. Jag hör Karin Wikstrand säga ”skjut fram näbben”, ”vrid ögat mer till vänster” och ”vrid fingret bakåt”. Det är TGB. Toys Gone Bad. You gotta love ’em.

4 Tobias Bernstrup
Andréhn-Schiptjenko, Hudvallsgatan 8, visas till den 14 februari
Så här ett halvår efter – eller ifrån – Pride känns det skönt att få se en tvättäkta knastransa i vintermörkret. Visst, en druga gör inte våren, men det är fan så mycket bättre än ingen alls. Genom åren har Tobias Bernstrup stassat sig i latex och blivit en über-queer-punk-transa. Det är bara att vifta med Dusky Girth-dildon i takt till musiken och kasta sig in i kostymskisser, målningar och skulpturer. En kroppsavgjutning finns också. Mmmmm. Någon mer än jag som hör The Bells of Freedom?

5 Market & Supermarket
Konstakademin & Kulturhuset, den 19–21 februari
Och så var de bara två. Nu återstår endast Market och Supermarket bland konst-mässorna. Inget har hörts från Art Sthlm som tog livet av sig förra året. Eller var det mord? Kvar är de etablerade gallerierna och de konstnärsdrivna. Själv saknar jag Art Sthlms kitsch. Kan inte någon orealistisk superhjälte återuppväcka den gamla konstmässan? Ring Lisbeth Salander.