Nu river vi kyrkan

En man i brottardräkt kastar sig över en röd skumgummikyrka. Han stönar medan han kämpar mot den till synes levande gummibiten. Videoklippet pågår i ett par minuter men konstnären Carl Johan Engbergs brottningsmatch med de existentiella frågorna är inte avgjord ännu.En man i brottardräkt kastar sig över en röd skumgummikyrka. Han stönar medan han kämpar mot den till synes levande gummibiten. Videoklippet pågår i ett par minuter men konstnären Carl Johan Engbergs brottningsmatch med de existentiella frågorna är inte avgjord ännu.
    Under våren har Carl Johan Engbergs kortfilm Nu river vi kyrkan visats på Göteborgs Konsthall och på Konsthall C i Stockholm. Filmen visar den första rivningen av en kyrka i Sverige i modern tid.
    –Jag såg en notis i Metro en dag på tunnelbanan. Den handlade om att man skulle riva en kyrka i Maglarp, utanför Trelleborg. Jag ville veta hur det känns att se en kyrka rivas. Nedmonteringen av själva symbolen, den kulturella och religiösa, den står för så mycket.
    Rivningen av Maglarps kyrka hade diskuterats i 30 år och beslutet att riva kyrkan fick till slut tas i regeringsrätten.
    –Jag struntar egentligen i kyrkan, lokalt sett, men jag var intresserad av min egen reaktion. Jag kommer från ett kristet hem och har varit medlem i Pingstkyrkan. Vissa som sett filmen börjar gråta trots att de inte har någon relation alls till kyrkan. Varför gör de det? Jag vet inte. Kanske för att den står för något mer komplext. Ett hopp om något mer än den här världen kanske. En utopi, Atlantis?
Eller det enda kvarvarande alternativet till marknadsekonomin?
    –Ja, precis. Även om man förskjutit den finns den alltid där. Det här är den första kyrkan som rivs på grund av överflöd. Marknadsanpassning.
    Carl Johan Engbergs syn på kyrkan är tudelad. I vissa av sina konstverk slåss han bokstavligt talat med den. I ett annat, med titeln Oh, How I Love You, håller han om den bakifrån och suger på tornet.
    –Kyrkan som institution har ju också tagit människor bakifrån. Men titeln säger ju något helt annat. Min konst är ambivalent. Det är svårt att vara ifrågasättande och samtidigt ha en tro men om jag tar bort idén om att det finns något mer än den här världen känns det fattigt. Mitt hopp ligger i idén om en större drivkraft.
Är du med i Svenska Kyrkan?
    –Jag vet inte. Men jag ber nog varje dag.
Ändå är din konst väldigt syrlig mot religionen. Som din kristna madrass, formad som ett kors?
    –En madrass “för ett bekvämt kristet liv” ja. Kyrkan kan vara jäkligt bekväm.
Vad har du fått för reaktioner när din konst visats utomlands?
    –När jag ställde ut kyrkbrottningen i Kaliningrad fick jag ett sms: “Din film väckte stor förundran och viss förvirring. Bra.” Vad det nu betyder?

I juli ställs Carl Johan Engbergs verk ut på Internationella konstbiennalen i Moskva. Just nu arbetar han på en ny film som kommer heta Jag tänker fortfarande på himlen ibland. www.carljohanengberg.com