Har vi lite tur, vi finsmakare, så efter sommaren kommer Nordpolen inte längre att förknippas med jultomten utan med en smal yngling från Uppsala.
Förra sommaren gick jag Henrik Berggren, Eric Berglund, Henning Fürst och Per Hellström för att se Franke på sommarfestivalen Way out west. Det var en fin sommarkväll. På den lilla scenen stod bröderna Franke och kastade cigaretter på publiken och heilade. Ett par hundra meter bort spelade Kanye West. Det är ett elakt band, Franke. Så långt ifrån ett beställningsjobb från svenska musikbranschen med dess skivbolag, små assistenter och dj:ande PR-människor, endast ute efter att märka sin artistboskap med en kommersiell stämpel. Franke är som skapat ur en gudomlig motreaktion, som om Gud själv skickat ner djävulen, likt Pasolinis Teorema, för att straffa och rena en industri som så totalt förlorat själen. Endast gift slår ut gift. Franke är gift. Bandet projicerar denna afton toxin över ett helt naturområde. Ingenting överlever.
Vakterna tar ett steg tillbaka när Niklas Franke i en ny textrad upprepande gånger frågar sin gamla flickvän om hennes nuvarande ligg knullar henne bra.
Av skräpbandet The Clash, ni som nu kommer ihåg dem, finns i jämförelse bara den dåliga tandstatusen kvar. Det här är någonting annat, och jag är inte säker på att det är någonting positivt för någon. Men jag vet att jag lämnar konserten med ett leende på läpparna.
Frankes skiva släpps i sommar. Jag är väldigt förväntansfull.
Mitt leende kan också härledas till Per Hellström. Känner ni igen namnet? Nej, det gör ni inte trots att jag nämnde namnet i andra meningen. Om ni nu inte varit välsignade att ha honom sovandes på er soffa. Per är en ambulerande hemlös yngling i området Uppsala/Stockholm. En fantastisk vacker yngling som aldrig skulle få för sig att arbeta för någon annan, som han så vackert uttryckte det då vi talade med varandra efter konserten. Han är något så förtjusande som en livs levande Gunnar Ekelöf-dikt. Ett stycke Non Serviam.
Pelle Hellström är 23 år, läste naturvetenskapligt program i Uppsala och pendlar mellan att totalt avsky sig själv och sin musik och veritabelt uppgå i en trans där han är övertygad om att ta över världen med sin musik. Jag lutar åt det senare. Vad han kallar sig när han inte besöker sina föräldrar? Nordpolen är då hans namn. Skriv ner det i era bloggar. Ni kommer att göra ”inlägg” om honom i sommar.
Pelle Hellström är som tredje medlemmen ur TTA, lillebrodern om ni så vill, men Eric och Henning blir varma, melodiösa och extroverta bredvid Nordpolen. Nordpolen är komplex och inte lika inbjudande. Han har inte ens refränger. Vi har pratat om att han aldrig kommer att spelas på radio och när jag senast pratade med honom befann han sig i en mental svacka och var oroad över att hans musik inte skulle leda honom någonstans.
–Men det finns ingen anledning att ändra någonting nu, sa han.
Jag håller med. Det finns ingen anledning att ändra någonting. Det gör det ju så sällan. Det här är ett soundtrack över en sommar då Franke och Nordpolen kommer att svepa över den svenska musikscenen som en svärm gräshoppor över gröda. Deras kommande skivor antar bibliska proportioner och jag tillber varje ton.
