Queer As Folk – sexobjekt för kvinnor.
Om jag blir attraherad av en kille kan man ofta anta att han är gay.
Min gaydar när det gäller män är nämligen otroligt bra, nästan ofelbar – men också helt ofrivillig. Det är den mest meningslösa attraktionen man kan ägna sig åt. Kanske är det det som är grejen. Ni vet, personerna ni minns bäst från era amorösa äventyr är ofta de som ni inte har fått. Kanske fått lite, nästan, men sedan en snabb reträtt, ett avvisande. Ett tack, men nej, tack. Så står man där, med tomma händer, värkande hjärta, bultande fitta.
Missförstå mig rätt, jag skulle aldrig kalla mig för faghag. Men kanske är faghagen som icke-erotiskt subjekt, som den ensamma tjejen med kladdig mascara i baren på bögklubben, hittepå. Begären kanske finns där, men de har inget utlopp. Just därför finns de kanske – de är hopplösa, utan biverkningar, också utan ansvar.
Jag minns när tv-serien Queer as Folk sändes på SVT. 2001 var jag fjorton, och tittade på serien varje gång den sändes på torsdagar. För er som inte känner till den handlar den om tre manliga homosexuella i Manchester. Varför intresserade serien mig? Den handlade ju på intet sätt om min sexuellt torftiga högstadietillvaro, där ”feministfitta” ekade i korridorerna och drömmen var en ”pojke” som jag kunde hänga upp min bräckliga identitet som ung kvinna på. Sexscenerna fyllde mig ändå med eufori.
Jag tänker på den japanska manga-genren yaoi, eller ”boy’s love” som den också kallas i Japan. Majoriteten av läsarna är kvinnor, både straighta och queera, liksom författarna. Ofta antas publiken vara ung, gärna tonåringar. Som det står på den självklara informationskällan Wikipedia: ”Yaoi skapas och läses främst av kvinnor, och genren sägs vara en korsning mellan två tabun i Japan — kvinnlig sexuell frigörelse och homosexualitet.” I skildringar av sex mellan män, utan kvinnor, blir frågorna om hur en kvinna bör känna och bete sig helt enkelt inte relevanta.
Tillbaka till min fjortonåring. Jag hade mycket problem med ”män”. Jag har fortfarande problem med ”män”. Men då trodde jag det var mig det var fel på, nu vet jag bättre. Egentligen hade jag nog mer problem med manlighet än med sex. Inte för att jag var oattraherad, men hur skulle jag förhålla mig till dem? Killar var ungefär lika verkliga som troll i min värld. Jag levde i en helt feminin värld. I Queer As Folk finns det en scen där den unga killen Nathan skriker till sin förbisedda bästis efter att han har haft sex för första gången: ”They’re just kids, they’re just talking. I’m doing it! I’m really doing it!”, medan han åker iväg på bussen in mot stan i ösregnet och lämnar henne på busshållplatsen. Den euforin han kände, kunde jag applicera den på mina egna, rätt dystra sexuella upplevelser?
För att inte tala om min egen outtalade queerhet, som jag just då höll på att begrava under tio ton heterosexualitet. Jag sparade ut håret. Lärde mig att ”prata med killar”. Identifikationen med bögar är tacksam, eftersom de är de enda som ”finns” utanför heterosexualiteten. De är de enda som syns. Deras begär är därför logiska – till skillnad från kärlek mellan kvinnor, som är så försumbar i det allmänna medvetandet att den nästan är ofarlig. Samtidigt krävde det ingenting av mig. Jag var ju ändå tjej.
I en undersökning som Buzzfeed gjorde i oktober med den stora porrsajten Pornhub är de populäraste genrerna för kvinnliga sökande ”lesbian” och ”gay (male)”. De är mer populära än genrerna som är explicit ”for women”. Det är intressant. Buzzfeed är en sajt som saknar analys, för att inte tala om porrsajten, som jag väljer att inte länka till. De tar inte upp sexuell orientering hos kvinnorna de refererar till. Men det är ändå rimligt att tro att det inte är enbart lesbiska som kollar på den ”lesbiska” porrkategorin. Det har förstås mycket med kommersiell porr att göra, hur den görs för män, hur männen i (straight) porr ofta är totalt oattraktiva, och inte sällan påminner om Bob i Twin Peaks. Hur det kan vara svårt att identifiera sig med de kvinnor som är med i filmerna, de är liksom inte riktigt på riktigt, det känns sällan som att de har kul, även om man bara fokuserar på själva filmen och inte tänker på hur porrindustrin ser ut.
Idéen om sex som okomplicerat, som euforiskt, som förlösande, är nog centralt för mig här. Och det har mestadels varit en dröm för mig. Men om jag kan projicera den på manliga homosexuella, och på så sätt lära mig av dem? Då har i alla fall någon kul i teorin. Jag är medveten om att detta är totalt hittepå, en illusion som formats av obekvämhet med sakernas tillstånd, i min famlande flickhjärna.
Bögar är så utsatta, har historiskt inte haft någon plats, och det är orsaken till många sexuella beteenden. Men ändå. Hej, killar.
Även Kakan Hermansson har tidigare skrivit om heteros – och Facebooks – syn på ordet "bög".
