Romeo + Juliet, en film baserad till närmare 50 procent på blickar.
Jag hade en amerikansk vän på besök. Vi pratade, som man gör, om Sverige. Och om Stockholm i synnerhet.
Amerikanen var förvirrad över svenska killar. De var så svåra. Hur kunde man ens veta att de var intresserade? Jag sa: ”Om de inte tittar på dig så vet du att de gillar dig. Om de tittar bort när du tittar på dem.”
Han tittade på mig med sina stora, blanka, förvirrade ögon. ”Varför?” Jag stirrade tillbaka. ”Jag vet inte! Jag håller inte på så där. Jag är också förvirrad!” Jag tittade mig runt i baren där vi sitter. Flera killar tittade bort när jag såg åt deras håll. Interaktionen stannade där, som den alltid gör. Jag är en boss lady, hade jag velat ta kontakt hade jag ju kunnat. Jag orkade bara inte.
Men känslan av att jag har missat något svävar över den här typen av interaktion. Som den där gången när jag hade ”fått tips” om en snygg person av min bästis. Jag hade aldrig träffat honom, så vad hade jag att förlora? Jag skrev till honom på Facebook och frågade om han ville ta en öl. Det ville han. Det slutade med att vi låg. Överhuvudtaget var det, såsom jag uppfattade det, ganska bra stämning.
Tyvärr hörde han aldrig av sig igen. Jag vet inte om det hade att göra med att jag dagen efter skickade en sexnovell som jag nyligen hade skrivit till honom. Det kanske var konstigt. Men jag förstår inte. Det är en jobbig känsla – gjorde jag nåt fel? Jag låg ju med honom, det är väl ändå det bästa man kan göra? På en skala från fika till knulla.
Min amerikanska vän älskar Sverige, så han kom fram till att han kanske gillade det. Att det var bättre än amerikanska killar som direkt sa: ”Oh my god, you’re so cute, how are you, wanna come home with me?”. ”It's like a game!” utbrast han. ”Ja”, sa jag. ”Det är vad det kallas på svenska. Spelet.”
Just nu ligger jag inte så mycket med ciskillar, så det är inte en akut kris. Reglerna för interaktion med andra personer är helt annorlunda. Men om jag hade gjort det exklusivt hade jag varit mycket illa ute. Varför är det så mycket passivitet där ute? Nu snackar jag utifrån de för det mesta innerstadsfeministiska sammanhang jag ändå oftast rör mig i. Är det någon slags omvänd respektgrej? Att jag ska ignoreras tills jag tar initiativ? Inte mig emot. Men jag kanske inte alltid upptäcker personer runtomkring mig. Jag kanske ofta är upptagen med att umgås med mina kompisar, när jag tänker efter.
Vilket får mig att tänka att det bästa sättet kanske är att ge lappar, som i lågstadiet. ”Vill du ligga med mig? □ JA □ NEJ □ KANSKE”. Så kan man hänga med sina respektive kompisar tills det blir sent, och först då lämnar man tillbaka lappen, ikryssad: ”□ JA”. Sen går man hem och ligger.
Svårt för spelet? Tinder kan vara ett enklare sätt att få lite närhet. Eller?
