Jag tänker på konsten. Jag försöker komma på ett alias till ett nytt musikprojekt. De enda namn jag kommer på är Royal Slut och Pussy Ache. Det känns inte bra.
Måste allt jag skapar ha med sex att göra? Är det den oundvikliga utkomsten av att släppa skammen? Eller är skammen ständigt närvarande, ser den bara annorlunda ut? Är det därför som jag ständigt återkommer till sex?
Kanske finns det inget annat än sex, om vi tänker oss den populärvetenskapliga förståelsen av Freuds tankar kring sexualitet och libido. Sexualiteten som en grundläggande drivkraft som vi kan rikta åt olika håll, negativa eller positiva. Just att vi riktar, omvandlar eller förtrycker den åt något håll är det som skiljer oss från djuren. Detta är Freuds förklaring till kreativitet, till konstens uppkomst. Han hade inte helt lätt att förstå det där, så han antog att vi sublimerar våra förträngda sexuella impulser till konstverk eller intellektuell verksamhet.
Freud talade förstås om sina kompisar, borgerligheten. Inte om mina förfäder, de som jobbade på fälten. Jag är säker på att de låg här och där, på höskullar, i buskar och efter dansbanan. Men skammen var säkert närvarande oavsett. Oavsett tror jag inte att Freud nödvändigtvis har rätt i sin förklaring av kreativitet. Men, som med allt han har skrivit, har det tagits på så stort allvar att det blivit vår verklighet, något vi måste förhålla oss till.
Om vi antar att vi nu inte behöver skämmas eller förtrycka vår åtrå längre. Att vi inte ser sexualiteten som en smutsig drivkraft som vi måste gömma. Att vi har uppnått en viss grad av sexuell frigörelse. Att vi kan, får, och vill ligga i tid och otid. Vad gör det då med konsten?
Freud Schmeud. Om du fick ligga flera gånger om dagen, skulle du göra det då? Och vad skulle du då få gjort i övrigt? Det tar tid att överhuvudtaget hitta personer som du vill ligga med, för att inte tala om att få dem att vilja ligga med dig. Kanske skulle det bli svårt att få tid att göra en låt, måla en teckning, skriva en dikt. Och vad är egentligen mest värt, en konstnärlig skildring av ett sexuellt möte, eller det sexuella mötet i sig?
Det sexuella mötet är förgängligt, orgasmen är ofta kort, i sig otillfredsställande. Jag känner ofta en känsla av besvikelse efter att ha kommit. Som att det var en muskelspasm, en axelryckning. Något som krävde mer än vad det gav. Jämför det med bilden av orgasmen som något upphöjt, ett evigt nu där allt släpper. Den lilla döden, men också kopplingen till födelsen och livet. Det är som skillnaden mellan ett kort sockerrus och en mustig gryta.
Kanske är det bara i teorin som vi lever i ett postfreudianskt samhälle. Känner jag ändå inte skam efter att till exempel ha legat med flera personer, vid olika tillfällen, under samma dygn? Räknar jag inte in det i kategorin ”kul att berätta om, men oseriöst beteende”? Tänker jag ändå inte, när jag ligger där och svettas på söndagskvällen, att jag måste ”skärpa mig”? Att jag på något sätt har gått över en gräns för vad som är civiliserat.
Är det hur den gränsen ser ut i dag som är intressant för oss att utforska konstnärligt? Jag tänker på det när jag går igenom onlineutställningen Body Anxiety som pågår just nu. Utställningen utforskar förkroppsliganden av femininet och vår digitala bildkultur, men också i stor utsträckning sexualitet. I ett verk onanerar konstnären Ann Hirsch till väldigt tveksam porr och upprepar ”bad feminist, bad feminist”. Verket ifrågasätter ”den goda sexualiteten”.
Vilken sexualitet tar form när kvinnor börjar fokusera på sin egen njutning istället för andras? Vad hittar vi när vi vänder på den stenen? Det är inte nödvändigtvis något vackert.
Nöjesguidens sexskribent har tidigare skrivit om den skiftande (?) synen på porr.
