Nöjesguiden ❤ Matthew E White

Det började bubbla redan när Matthew E White släppte sitt debutalbum Big Inner på sin egen Spacebomb-etikett för ungefär ett år sedan. Men inte förrän den hippa brittiska etiketten Domino plockade upp skivan och gav ut den igen i januari i år brakade det loss rejält. De mest inflytelserika musikskribenterna i hela Europa applåderade den storvuxne och vänlige missionärssonen från Richmond, Virginia, och hans sätt att med inspirationskällor som Jorge Ben, Harry Nilsson, Allen Toussaint och Curtis Mayfield så uppenbara att det inte kan vara lagligt bygga subtil soul med välbalanserade blås-, stråk och gospelkörarrangemang. 

Men att försöka prata med Matthew E White om Matthew E White är dödfött. När jag inleder vårt samtal med att konstatera att han framstår som oerhört passionerad i sin relation till musik lutar han sig tillbaka i logens sunkiga soffa och gör allt för att motbevisa den tesen.

– Jaha? Absolut, jag antar det. Är inte alla musiker passionerade?

Men släng åt honom några musikaliska referenser så väller passionen över. Och eftersom Matthew E White i grunden är en skolad jazzgitarrist börjar vi där. 

– Jag studerade jazzgitarr på universitetet. Men det var bara för att man var tvungen att välja mellan det och klassisk musik. Det vore kul att spela in mer musik med Fight the Big Bull, men jazz är inte min själs musik. 

Fight the Big Bull är det avantgardistiska jazzband som Matthew E White var med i under sin studietid, och som kanske eller kanske inte fortfarande existerar.

– Det fanns en ganska lång period när jag lyssnade enbart på sjuttiotalets frijazz, men sedan gick jag vidare till Duke Ellington och Count Basie. Och jazzen lärde mig att förstå saker om musik. Varje år vid thanksgiving spelade Fight the Big Bull sin version av ett komplett album, och det var ett år när vi skulle spela Michael Jacksons Thriller. Jag transkriberade hela skivan, och då märkte jag att de arrangemang som Quincy Jones hade gjort var rena storbandsjazzarrangemang. Det var ingen slump att han å ena sidan arrangerade åt Count Basie och å andra sidan åt Michael Jackson. 

Länge och utförligt pratar Matthew E White om jazzmusikens styrka och om arrangemangshantverkets finesser. Passionen är nästan överväldigande. 

– Ibland blir det svårt att hantera känslorna i relation till den musik man hör och den betydelse den har. De där gamla låtarna från The American Songbook – det var ju jazzen som blev till doowop, som blev till pop. Samma sak med musiken från New Orleans. The Meters, Fats Domino, Allen Toussaint, Louis Armstrong. De var så modiga musikaliskt. Louis Armstrong var en galen musikalisk filosof – hans solon var 20 år före sin tid! Minst! Alltid! Och det där lever kvar – Notorious B.I.G., Stevie Wonder. De har hittat sätt att göra musik som massor av människor kan älska, utan att för den skull anpassa sig det minsta. 

Lee Scratch Perry och King Tubby är två av hans andra hjältar. Men den där dubversionen av Big Inner som han talat längtande om kommer inte att bli av. 

– Jag skulle gärna vilja. Dub är viktigt för mig, det är hälsosamt och ger mycket utrymme för improviserande. Men för det krävs planering, och med tanke på allt som händer med Big Inner har jag inte tid. Jag har gjort en dubversion av Big Love och någon mer låt, jag får väl smyga ut dem på något sätt. 

Att Big Inner skulle väcka sådana reaktioner gick förstås inte att förutsäga. Och det är inte odelat positivt. 

– Jag har inte haft tid att vara i studion på ett år. Å andra sidan känner 10 000 gånger fler människor till Spacebomb, och då har Domino inte ens släppt skivan i USA än. Det är förstås världens bästa problem, men jag får vara lite mer noga med min almanacka framåt, och det kommer till en punkt när jag måste prioritera Spacebomb. 

Spacebomb är den studio/label/husband/lokala community han driver i källaren i sitt hus i Richmond, Virginia, och Matthew E Whites passion för det hjärteprojektet är lika påtaglig som hans musikaliska. 

– Jag och några av mina vänner bestämde oss för att bilda en form av gamla tiders husband, som hos Stax och Muscle Shoals, och erbjuda våra tjänster till många. Nästa steg var att bestämma oss för att göra något större, och använda all den kompetens som finns i Richmond. På det sättet kan vi erbjuda tillval som blåssektion, stråkar och körer. Jag kan arrangera, vi kan spela in och producera – allt du kan önska dig. 

Men historien är bara Matthew E Whites avstamp – inte hans kontext – och nyligen har Hot Chip tagit det till samtiden rejält med sin remix av Big Love. Och Matthew E White gillar det, trots att Hot Chip inte riktigt är hans kopp te. 

– Jag visste faktiskt inte riktigt vilka de var när de tog kontakt och ville göra en remix. De verkade kunniga och hade goda avsikter, så de fick testa, även om jag såg till att ha veto om det skulle suga. Men det var rätt okej. Faktiskt. Jag tycker nog att deras remix faktiskt är lite som dub, fast mer glittrigt. 

Matthew E Whites låt Will You Love Me, som till stora delar är en stilla soul-mashup av Joe Souths Games People Play och Harry Nilssons tolkning av Jimmy Cliffs Many Rivers to Cross är rätt ingång, och snart släpps albumet Big Inner (Domino/Playground) ännu en gång, nu som dubbelt deluxealbum.

Texten har också publicerats i Nöjesguiden #7.