Foto: Philippa Björnbom
Duvchi har gjort en av kandidaterna till höstens låt. För Maja Bredberg berättar han om framtidsplanerna och hur känslor bearbetas.
– Är det en pojke eller en flicka som sjunger? frågade jag där jag satt uppkrupen i en skruttig soffa i Hökmossen, en sömnig förort strax söder om Stockholm.
– Det är alltså Jens som sjunger, svarade min vän Filip på skånska för att han kommer därifrån.
Jag befann mig i Filips lägenhet för att höra vår gemensamme vän Jens låtutkast till det som skulle komma att bli Turtleduvs. Musiken som spelades upp var en sällsam blandning av sävlig och rytmisk pianoslinga, flytande och målmedvetet på samma gång, nära inpå men samtidigt med en sådan märklig rymd i ljuden, och så den där androgyna rösten på det.
– Jag tycker verkligen, och då menar jag verkligen, att alla pojkar som sjunger ska plocka fram sin inre flicka, konstaterade jag.
Ett halvår senare sitter du och läser den här Nöjesguiden och Turtleduvs är inte längre något man måste åka till Hökmossen för att få höra. Både iTunes och Spotify tillhandahåller låten som fått stor uppmärksamhet på musiksidor, bloggar och P3. Upphovsmannen bakom höstens låt (enligt Sonic) och som är bäst just nu (enligt Nicholas Ringskog Ferrada-Noli) heter fortfarande Jens Duvsjö – eller Duvchi som han kallas i musiksammanhang.
Om man ska berätta om Duvchi kan det ju vara bra att börja från början. Duvchi kommer från Stockholm, mer exakt inifrån en varmhjärtad kontorist och en pryltokig ingenjör. (Ursäkta den mentala bilden.) Som duvunge sjöng Duvchis mamma honom till sömns med hjälp av Paul McCartney-låtar om kvällarna där han låg i sin lilla säng omgärdad av duvtapeter på väggarna. I sitt vakna tillstånd samlade han på fågelböcker, plinkade på piano och det upptäcktes även att han var vänsterhänt.
Duvchi menar själv att han alltid har levt i en egen värld som till stor del har bestått av att komponera musik.
– Det fanns ett piano hemma när jag var liten, jag drogs tidigt till det. Sedan har det mesta kretsat kring musik, nuförtiden både på jobbet och privat, vilket blir till en intressant balansgång då musik fungerar som terapi för mig.
Att musiken fyller ett själavårdande syfte för Duvchi är uppenbart för alla som har hört Turtleduvs. Bland låtens blåa toner skymtar öppenhjärtlig melankoli.
Är du en deppig person?
– Nej, jag är egentligen mer av en smiley. Men i musiken finns ett oändligt utrymme för att intensifiera känslor, och inte minst bearbeta dem. That's my thang.
Du har sagt att du gör duvpop, vad fan är det för något?
– Alltså, jag vill inte göra en stor grej av det. Duvpop är precis som vilken annan genre som helst, med undantaget att den är omöjligt vacker av nåd och härlighet.
Vad tror du på?
– Jag tror på att skapa musik som får ett långt liv, innebörd som sträcker sig utanför mitt eget liv – det vill säga till er, the living – och som inte suddas ut av tidens slitage.
Kan du nämna några som du tycker har klarat av det?
– Utan inbördes rangordning: Philip Glass, J Dilla, Tchaikovsky, Kate Bush, Prince, Dipset, Waldo De Los Rios, Timbaland under nittiotalet och The Beatles.
Vad händer i Duvchis liv den närmaste tiden?
– Förutom en handfull spelningar runtom i landet kommer andrasingeln White Lines senare i år och på ett eller annat vis en video till Turtleduvs. Jag är även involverad i Lorentz & M.Sakarias kommande platta, man skulle kunna kalla det för ”Duvchi och Lorentz äter mandariner och jobbar på musik som låter som att Duvchi och Lorentz skulle äta mandariner och göra musik tillsammans”. Två killar med ljus röst äter citrus, helt enkelt. Ain't nuttin' wrong with that! ■
Duvchi jobbar just nu på sitt debutalbum.
