Det enda som saknas för en fulländad grabbkväll för medelålders musiknostalgiker är en stereo och några öl. Men tillsammans med de franska gentlemännen Marc Collin och Olivier Libaux i soffan på skivbolaget är det så trivsamt att man inte saknar ens sådan rekvisita, när nördarnas sammansvärjning tävlar i detaljkunskap om punk och new wave.
–Ça Plane Pour Moi var väl inte någon englandshit när det begav sig?
–Jomen The Damned gjorde en engelsk-språkig version av den, på en singelbaksida.
–Ja, just det, Jet Boy Jet Girl. Men det var väl en cover av det egentliga originalet?
Sådant roar inte särskilt många utomstående, och när undertecknad försöker underhålla bekantskapskretsen med den sortens resonemang är det lätt att hamna utanför inbjudningslistan till nästa fest. Men fransoserna har gjort karriär på det ända sedan 2004, när de för första gången förvandlade gamla new wave-hits till bossa nova, och senare också till andra lättlyssnade musikgenrer. När Nouvelle Vagues brasilieninspirerade tolkning av Joy Divisions Love Will Tear Us Apart blev en hit avfärdades de som one-hit-wonders.
–Det var ju det, ett experiment, en lek. Vi var beredda på att det skulle ta slut innan sommaren var över. Men sedan började vi turnera, och så rullade det på.
Nu kommer deras tredje album NV3, och den här gången har de slagit på stort och bjudit in några av originalens musiker för duetter med bandets egen uppsättning svala vokalissor.
–Det är så stort så att man darrar. Jag såg Echo & The Bunnymen i Paris 1984, och nu sjunger Ian McCulloch på vår skiva. Till på köpet ville han att vi ska spela upp vår version av hans The Killing Moon i studion. Hur gick det till? Och Terry Hall från The Specials, i Our Lips Are Sealed som hans Fun Boy Three gjorde ihop med The Go-Go’s. Och Martin Gore, och Magazines Barry Adamson. Fatta!
Jag fattar, jag fattar. Fanns det någon som inte ville?
–David Byrne sa att han inte hade tid, trots att vi ligger på hans skivbolag. Vi trodde nog att han var självskriven. Och så idolen, David Sylvian. Han meddelade att han tyckte att det var poänglöst att rota i det förflutna. Hm.
Gästsångarna sällar sig till Nouvelle Vagues eget stall av sångerskor, där Eloisia som sjunger Violent Femmes och Gary Numan på nya albumet är den allra svårbegripligaste.
–Från början var vi på jakt efter någon som skulle sjunga bossa med portugisisk brytning, och Eloisia var perfekt eftersom hon faktiskt inte förstod ett ord av engelskan hon sjöng. Eller, förresten, som brasilianska är hon ju djupt troende katolik, och det blev lite jobbigt när hon skulle sjunga DAF:s Der Mussolini. ”Varför ska jag sjunga Tanz den Jesus Christus?” ”Äsch, ingen fara, det är bara en dansstil, ungefär som The Mashed Potato”.
Efter att flera gånger ha fått hjärtat i halsgropen av era orädda låtval måste jag fråga; finns det verkligen inga låtar som är heliga?
–Vi var lite oroliga i början, faktiskt, men vi gick ju ut hårt med Love Will Tear Us Apart, och sedan fortsatte vi med The Cure, Clash, och nu på nya skivan gör vi Sex Pistols. Så svaret är nej, inget är heligt.
–Det har hänt att vi möter en publik som inte har en aning om att vi spelar covers, eftersom de är alldeles för unga för att ha varit med när låtarna var nya. Och det händer att låtar som vi tycker är rätt obskyra möts av ett jublande publikhav. I Grekland hann vi inte ens börja sjunga vår The Sound-cover innan publiken tog över. The Sound hade tydligen varit jättestora där. I Frankrike vet ingen vilka det var.
Tar ni emot låtönskemål?
–Vi brukar få en del sådana. Värst är nördarna som skickar långa låtlistor. ”Här är fem The Fall-låtar ni måste göra, och här är fem The Smiths”.
Men det fattar ni väl att ni framkallar genom att vara nördar själva?
–Det fattar vi. Och ett par låttips i sådana listor har faktiskt varit riktigt bra.
