Nöjesguidens läsare möter Dogge Doggelito

Det var det där med berget och Muhammed. Den som vill träffa Dogge Doggelito får vackert bege sig till hans kvarter i Norra B, för Dogge har varken lust eller tid att åka till city för att smöra för journalister. Han har ju hämtningar och lämningar i förskoleklassen att tänka på, och den egna studion Barbarella. Det är alltså dit Nöjesguidens läsare gör en gruppresa för att få svar på alla sina frågor om Dogges första soloalbum Superclasico! Och om Elgiganten.

Alfons: Ingen fråga, bara så jävla välkommen tillbaka!!!
    — Tack så mycket. Fan va fint, tack. Men jag har alltid varit här, jag fick bara gå en jävla lång omväg. Det var flera år när jag inte visste varken ut eller in. Jag har ju haft lite tunga år privat, men just nu är det kul att hitta glädjen i musiken igen. För musik ska byggas av glädje, det är en gammal klyscha som faktiskt stämmer.
Milos M: Kom igen, du sa ju att du hade lagt micken på hyllan. Vad hände?
    — Jamen, det har jag gjort 1 000 gånger. Ena dagen vill man rappa jättemycket, nästa dag inget alls. Men nu har jag gått igenom rätt mycket, och det innebar att jag skrev rätt mörka och tråkiga texter, och det var inte sånt jag ville hålla på med. Jag har ju gjort hjärtat blöder-texter förr, och nu vill jag göra andra grejer. Så när Rigo skulle spela in sin Soundclash förra året var jag med och rappade. Sen tjatade de på att jag skulle fortsätta, och du vet hur det är. Den som smakar en bit ur den stora godisskålen äter snabbt upp alltihop.
Nyamko: Hur har en vanlig snubbe som du kunnat göra så mycket mer för förorten än alla integrationsministrar och integrationsverk tillsammans?
    — Det var snällt sagt, värsta propsen. Men jag har bara varit mig själv och hållit på med mitt, egentligen. Kan man ställa upp så är det klart att man gör det. Jag menar, Sverige är mitt fosterland, och det saknas faktiskt någon i svensk politik som brinner för förorten.
Larza: Hur tight är du med Mona Sahlin?
    — Shit, när hon läser det här kommer hon att tro att man är helt crazy, men jag har faktiskt snackat med henne flera gånger. Det började på Hultsfredsfestivalen 94 eller 95. Hon kom fram efter vår spelning och ville ha autografer, med alla livvakter runt sig, och såklart var det någon som fotade så att det kom i tidningen. Jag rappade om det sen, och skickade nån singel till henne och så. I somras bjöd hon in mig och min kusin att rappa när hon skulle sommartala i Fittja, och då är det klart att man ställer upp. Hon får gärna bjuda hem mig på middag någon dag, jag kommer. Äh, vadå, statsministern kan också få bjuda på middag, så slipper jag välja sida.
Rosengård 4ever: Vadå Zlatan?
    — Vadå Zlatan? Jag fattar inte? Aha, att han är med på nya skivan? Han presenterar en låt jag gjort med Rigo, och säger ”Rosengård –Alby–Rinkeby”, det är därifrån vi kommer. Han är min idol! Vi skulle behöva fler Zlatan i landslaget, vi skulle behöva våga öppna dörrarna för fler vackra individualister som vågar ta det långt och satsa stort.
Lovisa: Harald Treutiger ska vara med på nya skivan. Är du fortfarande lack för att det var Petter och Sleepy som fick vara med i Robinson?
    — Ja, lite. Varför fick inte jag åka till Robinson? Men vadå, har han Treutiger varit med där? Han kom instormande här i min Barbarella-studio en dag och skulle vara med i Let’s dance på TV. De tyckte att han var lite gammal, får man säga det, och lite stel, så jag skulle liksom styla honom, få honom att kunna softa lite. Men han ville bara rappa, så vi spelade in honom. ”B-B-B-Becknish, sho, det här är hiten från Studio Barbarella”, liksom. I början av låten är han radiopratare, och i slutet är han pundare. Han var skitduktig på att agera. Det var väl dansen som var problemet.
Adam: Vem är coolast, du eller El Primo?
    — El Primo är coolast. Han är 17 år, han rappar fett grymt, en riktig reggaetonero. Jag är klassisk tung rap, och rappen är de ungas grej nu, de har gjort det mycket större än på min tid. Visst, alla vi gamla har släppt plattor i höst, och jag köper alla — ALLA — svenska hiphopgrejer, även sånt jag inte gillar, som Petter. Allra helst köper jag dem direkt från rappare som Medina. Då stödjer jag dem och så kan jag få en autograf samtidigt.
Marwin: Du har en lugn och ödmjuk framtoning, Dogge. Jag har alltid gillat att du inte försöker vara någon du inte är. Det ska du ha respekt för. Men är det inte dags att släppa den där förorts-gangsta-raggar-stilen som du numera bara mjölkar i reklamsammanhang? Är du inte rädd för att den urholkar och dödar all trovärdighet runt det ursprungliga The Latin Kings?
    — Lägg av. Killen har kommit på att jag gör en roll, kul för honom. Men jag har flera roller idag. Jag är pappa, jag vill göra reklam, jag är skådis, det finns en massa sidor av Dogge. Det är trist om du bara vill se en av mina roller, killen, den som är min hobby idag, inget mer.
Magnus Eriksson: Du är ju värsta hemmafarsan, varför måste du verka vara sån ”Bad Boy/gangster” också? Det vore befriande med en cool hemmafarsa ju. Keep up the good work mannen.
    — Han är också inne på det där med de olika rollerna man har. Till att börja med, bad boy och gangsta är väl lite att ta i? Jag menar, jag är musiker, jag är inte kriminell. Men den rollen kan jag ju inte gå och spela hemma med min dotter, liksom. Jag går av mitt pass, och sen går jag hem, typ.
Natta: Hur kommer det sig att du och din syster Daphne skiljer er så mycket åt i klädstil och smak? Har det alltid varit så?
    — Jag tror det. Jag får mycket skit för min klädstil, liksom, ”Dogge, varför är du klädd som en 14-åring?”. Sorry, men jag är hiphopare, det är mitt jobb. Inte så att jag har något emot schyssta skjortor, men kostym är jag försiktig med. Du vet, det blir så jobbigt när jag har det, tjejerna blir helt vilda. ”Dogge, jag visste att du var snygg, men jag har aldrig sett dig så här snygg”.
Mia: Jag fick morsan att köpa tvättmaskin för att få en cykel du pussat. Men jag kan inte se var du pussade. Varför hade du inte läppstift eller nåt?
    — Hm (irriterat). Tyvärr, jag brukar inte använda sånt. Det enda på mig som luktar läppstift är den som hänger, höhö. Men Elgiganten är fett grymma. De har sponsrat mig sen första dagen. Och Cykel på köpet är faktiskt min största hit. Alla började ropa det till mig på stan, barn och unga, och tanter kunde komma fram på ICA och sjunga Cykel på köpet. Jag har gjort musik i 20 år utan att någon sjunger den för mig stan, det är intressant vilket genomslag reklam har.
Tankterrain: Hur känns det att vara folkkär och Allsång på Skansen-värdig”?
    — Det känns bra. För mig är det en ära att ha fått vara med. Jag vet flera som har bangat, för att de inte skulle klara att sjunga en svensk folkvisa, en egen låt och ett samarbete med någon annan — det kräver cojones. Jag tolkade Taube, eller vadå, det var Tomas Ledins Sommaren är kort förresten, och sjöng en låt med Carola. Det var stort, hon är ju också från Norra B, och jag såg henne vinna allt, allt, på 80-talet. Den som dissar Allsång på Skansen dissar svensk kultur.
Glenn: Du var bäst av alla i dokusåpan Matchen. Varför fick du inte vara på plan mer? Orättvist tycker jag.
    — Jo, det var jävligt orättvist. Landslaget ville ju möta mig, och jag hade kunnat tillföra en hel del. Jag borde åtminstone ha fått lägga en straff på Ravelli. Nu fick jag ju bara spela vadå en minut, jag hann ju inte röra bollen ens. Det var en tränarmiss helt enkelt. Men det var skönt när hela Stockholms stadion ropade ”Dogge, Dogge” i kör.
Jan: Jag hörde att dina gamla lärare från Fittja, Irene och Lennart, fortfarande har märken i sitt köksbord efter att du lekte med kniv där. Stämmer det?
    — Shit. Jag var ju kompis med deras son Jonas, men jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag sabbade deras bord så. Fan så roligt att någon kommer ihåg sånt där!


Sammanställt av Patrik Forshage