Nöjesguiden har talat och Pride har lyssnat

Foto: Beatrice Bruteskog

När jag kommer in på Bernsklubben 2.35:1 slår det mig att det är så här Pride kunde vara. Bra musik, konstvideo på väggarna och influgna dj:s från Berlin. Killar med killar, killar med tjejer och tjejer med tjejer som hånglar loss på det sexuellt mixade dansgolvet. Kanske skulle Ulrich, Makode och kompani ta över det hela och ge oss Pride 2.0 istället för det förutsägbara format det har i dag?

Något som inte var förutsägbart i år var konsten. Förra året kritiserade jag hårt (men rättvist) utställningarna som var sorgligt dåliga produktioner utan vilja och ambition. Tänk en kommunal hemsida, så förstår du. Och det hade effekt! Min inbox var full av ilskna mail, men det blev bara ett bevis för att jag hade rätt.
 

I år var utställningarna i Pride Park och på stan det jag efterlyste för ett år sedan. De hade uppenbarligen gått hem och tänkt till. Plötsligt var plakatkonsten borta och man hade börjat jobba med spännande konstnärskap och kommit loss ur gay-tänket och gått in i ett öppnare queer-tänk. Mindre självförsvar och mer öppen famn. Riktigt lyckat!
 

Medan jag står och drömmer om Pride 2.0 inne på Berns börjar två killar att slåss, samtidigt som flickvännerna klöser så gott det kan. Det hade aldrig hänt på en gayklubb. Där är det aldrig slagsmål. Vakterna kommer och bär ut slagskämparna. Pride är definitivt redo att uppgraderas till en ny version, men frågan är om resten av samhället är det? De är de du ska dansa med.