Foto: Mischa Richter
När Gil Scott-Heron åkte in i fängelse för knarkbrott en andra gång 2006 var den allmänna uppfattningen att det var en era som tog slut. Men nu är rapmusikens verkliga uppfinnare och den amerikanska musikscenens mest radikala poet tillbaka med en ny skiva, och Nöjesguiden blev som enda svensk tidning lovad en intervju.
När jag först ringer New York-numret jag har fått pirrar det i magen. Det här är trots allt mannen som rappade innan någon visste var hiphop var och han som, med sina sjuttiotalsalbum, var en av de mest politiskt kontroversiella amerikanska artisterna. Men ingen svarar, och en timmes flitigt ringande ger inte bättre resultat än en anonym telefonsvarare i andra änden. Men jag misströstar inte, åtminstone inte förrän min kontakt med viss tveksamhet förmedlar beskedet att jag kan försöka ringa samma nummer varenda kväll under den närmaste veckan, så kanske det kommer att lösa sig. Kvällen därpå hinner bara en signal gå fram innan någon lyfter luren.
–Yes?
Jag söker Gil Scott-Heron?
–Ditt sökande är över, min vän.
Jag hör det. Trots att det var ett tag sedan man hörde din röst.
–Varför då? Har du inte lyssnat på skivorna? Vi har släppt några av dem som nyutgåvor under åren.
Jodå. Men jag menar att det var länge sedan man hörde något nytt ifrån dig.
–Hehe, jag vet. Jag bara djävlas med dig. Förlåt.
Jag läste att inspelningarna av ditt nya album I’m New Here har pågått ganska länge.
–Nej, inte direkt. Vi började prata om en skiva för länge sedan, det stämmer, men det mesta spelade vi in i somras.
Hur kändes det att gå in i en studio igen?
–De hade fortfarande mikrofoner, de hade fortfarande instrument, så det mesta var sig likt. Jag antar att det fanns en del ny teknik, men sådant har jag aldrig brytt mig om.
Musikaliskt prövar du nya stigar på I’m New Here. Det är ett väldigt samtida album.
–Alla mina skivor har varit samtida när de har gjorts. Det är så här i efterhand som man inte riktigt ser det. Men jag brukade jobba med Malcolm Cecil som producent, och han såg alltid till att ha med det modernaste. Han var en föregångare, och när vi gjorde en låt som B-Movie var vi först med det soundet. Samma sak med texter som Johannesburg och We Almost Lost Detroit. Ingen hade skrivit låtar om vare sig apartheid eller kärnkraftsolyckor innan. Eller The Revolution Will Not Be Televised. Snarare var vi lite för moderna. Men idag har tiden hunnit ikapp de skivorna.
Och nu samplar du Kanye Wests Flashing Lights. Han samplade dig för några år sedan.
–Jag tyckte att det var payback time. Jag tänkte att folk skulle uppskatta ironin. Han har samplat mig, och han har gjort en låt tillsammans med The Game som också samplade mig. Och hans kompis Common också. Nu var det min tur.
Det var poet som var ditt förstahandsval bland framtidsdrömmar?
–Egentligen ville jag bli författare och inte poet när jag var liten. Ända sedan jag var 12–13 år har jag drömt om det. Jag kommer från en sådan familj, och var alltid omgiven av böcker och läsning. Mamma var bibliotekarie, och alla hennes syskon skaffade sig högre utbildningar.
–Det första jag fick utgivet var inte musik utan en novell, The Vulture. Men jag ville mer. Min största idol var och är Langston Hughes, och han gjorde ju allt det där med att läsa till rytmer och så. Jag bara följde i hans fotspår. Det var så jag råkade bli sångare.
”The Godfather of rap” kallas du…
–Det har du aldrig hört från min mun, haha.
… men från väldigt många andras. Tycker du att det är en välförtjänt titel?
–Tja, om någon vill kalla mig något sådant är det väl okej. Men det är inte riktigt sant. När jag förstod poesi förstod jag att den passade utmärkt att läsa över ett bra beat. Men det hade som sagt folk förstått redan före mig. Möjligen var jag först att fästa det på skiva.
Du skrev Message to the Messengers till rapparna. Vad tycker du om rappens utveckling idag?
–Det finns mycket jag gillar. Mos Def. Chuck D. Common. Många fler. De är människor som når in i min själ.
Du nämner bara politiskt medvetna rappare. De mest kommersiella då?
–De säger inget till mig. Gangsterrappare har inget med min verklighet att göra, och då appellerar de inte till mig. Jag inser att det finns en massa ungdomar som känner igen sig i deras texter, och jag tänker inte dissa dem. Men för mig är det viktigt att inte associeras med omedvetenhet, med sovande.
Du ser dig inte som politiker, har du sagt. Ändå lyckas du påverka fler människor än de flesta politiker ens kan drömma om.
–Vad jag menar är att jag aldrig har velat engagera mig i politik, och jag har inte studerat det på akademisk nivå. Men jag betalar ju skatt, och då är jag ju djupt involverad i det politiska systemet. Jag har folk som ska representera mig, och då gäller det att jag vet att de verkligen är mina representanter. Den där politikern stod med handen i min ficka nyss, hallå, vart ska du med mina pengar?
Berätta om fängelseturerna. Först 2001–2003, och sedan 2006–2007.
–Tja, vad ska jag säga? Jag hade kokain, jag åkte fast. Först var jag på väg att åtalas för en förseelse, och jag var på väg att dömas till ett avgiftningsprogram. Men jag kände mig inte som en missbrukare, jag var inte hooked, och det skulle ta tid när jag redan var försenad till Europa för en turné. Så för att kunna komma iväg gick jag med på att fällas för en allvarligare brottsgrad, trots att det innebar fängelse.
–När man gör något fel är den första känslan att vilja fly, att vilja gömma sig. Men jag reste hem efter turnén och satte mig i fängelse. Jag vill stå för allt i mitt liv, även mina misstag. 18 månader satt jag, och det var definitivt inte mitt livs bästa stund.
Gil Scott-Herons första studioalbum sedan 1994, I’m New Here, finns ute nu. Du kan lyssna på hela albumet på gilscottheron.net.
