Ninna Berger: längst ner i modets näringskedja

15:42 25 Jan 2013

ninna-berger.jpg
 

Ninna Berger är nominerad till Moderådets pris Årets rookie och kommer att visa på Stockholms modevecka i januari. Men hon är knappast någon rookie, utan en egensinnig textilkonstnär i skärningspunkten mellan mode, konst och hantverk. Sedan 2007 då hon gick ut Konstfack har hon arbetat med begreppet restruction, där hon använder modets slaggprodukter för att skapa nytt. Genom att hitta sina egna arbetssätt kan hon navigera i och utanför systemet och positionerar sig längst ner i modets näringskedja.

– Jag är liemannen som tar hand om det döda modet… Allt material som jag använder hade slängts annars. Och så bygger jag en designprocess på det.

Berätta om restruction?

– Det kom ur mitt magisterarbete på Konstfack, då jag ville hitta en vetenskaplig term att förhålla mig till. Dekonstruktion var hett då, men jag ville hitta en ny väg ur det klaustro-fobiska begreppet. Jag lekte med ord som resurrection och recirculation och kom fram till ordet restruction.

Hur jobbar du med det idag?

– På senare tid har jag arbetat med mönsterkonstruktion, vilket i sin tur blir en systemkritik. Modet ska hela tiden förnyas, men bygger samtidigt på kopiering. Mönsterkonstruktion är kul i lek med det tredimensionella, om man sprättar isär ett plagg får man mönstret som man kan kopiera. Det är så alla designers jobbar, från Margiela till H&M och jag.

Ordet restruction får mig att tänka på ”destruction”, förstörelse?

– Det stämmer, plaggen jag tar hand om är 100 procent döda. Det finns inget modemässigt värde kvar. Kläderna hade antingen eldats upp eller blivit till sopor som skeppas och säljs. Det jag använder av slagget, som jag kallar det, är materialet, alltså tyget, som jag kan utvinna.

Ja, vad händer med alla kläder som aldrig blir sålda egentligen?

– En viss del säljs vidare i andra hand. Men ju längre ner på stegen desto sämre kvalitet. Det används till stoppning och resten eldas upp eller slängs på sopptippen. Men däremellan finns en massa industrier och ekonomiska nätverk som går in.

Att bara arbeta med gamla material skapar mycket begränsningar?

– Jo, men jag är en problemlösare. När jag gick på Konstfack tänkte jag mycket på hur mode fungerar och vad det innebär. Till slut kom jag fram till att jag inte kunde jobba med det, eftersom det var för mycket som jag inte stod ut med.

Som vadå?

– Kroppsidealen, produktionsleden, takten och inställningen till att konsumera. Samtidigt är jag intresserad av den sociala och psykologiska aspekten av kläder. Så jag behövde uppfinna ett sätt som gjorde att jag ville jobba med det. Jag har bara de här tio byxorna att jobba med, till exempel. Vad blir det av det? Sedan stöter jag på problem på vägen, som att jag inte har någon metervara, inget platt tyg att jobba med. Då gjorde jag en metervara av byxor, fast helt tredimensionell. I den fanns det inbakat precis vad restruction är. Så i begränsningen ligger också uttrycket.  

Ninna gjorde under 2011 och 2012 ett restruction-projekt ihop med Botkyrka kvinnoresurscenter, med hantverkskunniga kvinnor som har stått utanför arbetsmarknaden länge. Där utforskade de kopiering, mönsterkonstruktion och hantverk. Samarbetet resulterade i kepsar, minutiösa kopior av en keps från en klädkedja, men med allt det arbete som Ninna och kvinnorna på centret lagt ner.

– Jag jobbade med dem två gånger i veckan under åtta månader. Det var ganska komplicerat och tog lång tid att bli accepterad.

Varför då?

– De står så långt utanför samhället och har varit igenom många system och arbetslivssatsningar. Det är en förlorad kvinnogeneration som vi har i Sverige. De kanske inte kan jobba heltid och har lite problem med språket, men de skulle kunna göra så jäkla mycket. Jag hade privilegiet att arbeta med dem, särskilt med två kvinnor, Fadime och Hichran, som det inte hade gått utan. Det kan verka lite med de här kepsarna, men i dem finns den här kampen. Samtidigt som jag kände att det var viktigt med en snygg och smart produkt.

Arbetar du med dem idag?

– Jag hade tänkt sätta igång ett nytt projekt tillsammans med dem nu. Men tyvärr är de kvinnorna som jag nämnde sjukskrivna nu. Det är kontentan av systemet som de befinner sig i. Det finns ingen människa som klarar av det. Men i framtiden hoppas jag kunna samarbeta med dem igen.

Hur kom det sig att ni kopierade en kedjekeps?

– Vi små designers försöker alltid komma på innovationer, men det händer oss alla att vi blir kopierade av en jämnårig eller ett större företag. Kepsarna var en frågeställning som jag arbetade med. Vad är ett original? Mina kepsar är ett hantverksmässigt tillverkat original, men konstruktionen är kopierad.

Vad händer i framtiden?

– Jag visar på Stockholms modevecka i januari och visar min första visningsfilm i London under modeveckan där i februari. Under februarilovet kommer jag även att hålla workshop för stora och små i batik på Bonniers Konsthall. 

Stad: 
Kategori: