När passerar kändisskap sitt bäst-föredatum?

När falnar intresset för yrket ”kändis” egentligen? Kommer det någonsin hända? Med ökande krav på det nära kändisskapet, även på de allra längst upp i den popkulturella hierarkin, är det fortfarande attraktivt att bli världskänd när all din skit grävs fram? 
 

Vi vet att Kim Kardashian sminkar sig två timmar varje dag, vi vet att det är ett heltidsarbete att se ut som J.Lo vid 45 och att Solange ville misshandla Jay Z i en hiss. Kids som drömmer om att ”bli något” och ser näthat, sexbilder och läckt privat skit, kommer de tycka att det är glamouröst att vara en offentlig person? Mystiken är på många sätt borta.

 

Den här hösten har många förfasats över att fler sökte till Paradise Hotel än till lärarhögskolan. Bland de som till slut kom med i programmet har flera tidigare gjort claims to fame. De finns på rollistan till filmer och musikvideos, de har medverkat i andra tv-produktioner och flera av jokrarna verkar infasade genom samarbeten mellan skivbolag och produktionsbolag. Det kan såklart bero på castingen, men att programmet är en väg till ett liv som offentlig person och arbetet ”kändis” är också sant. 
 

Jag tänker på dem som tidigt i höstas klev in i Big Brother-huset, och nu sitter och ruttnar bort utan ett ord i medierna.

För att bli en it-person och kunna leva på kändisskapet om du inte är född in i kändisadel eller pengar måste du, om du dessutom saknar ”talang”, på något sätt sälja din person. Villkoren för att vilja göra det är såklart att fördelarna verkar överväga nackdelarna. Men nu när vi öppet kan följa mycket av det som skrivs till dem på fabriksgolvet i kändiskulturen undrar jag hur sexigt det verkar för alla tonåringar där ute. Reality-webb-tv i spökhus för Aftonbladet, bargig på Harrys i Kinna – du blir biten i kinden, 300 personer skriver ”jävla hora” på Instagram, och en goodiebag från Panos. Och när du inte får några uppdrag längre har du fortfarande 50 personer i dina mentions som kallar dig loser.

 

Även villkoren för de allra längst upp är under omvandling. Bill Cosby, ett av USA:s nationalhelgon som suttit på en skyddad position i över 30 år, trots flera vittnesmål om sexuella övergrepp, har under november börjat plockas ner i sin egen smuts. Kvinna efter kvinna har trätt fram efter att komikern Hannibal Buress tog upp de många anklagelserna mot Cosby under ett framträdande i oktober som sedan blev viralt. Sedan dess har flera av Cosbys samarbetspartners sagt upp avtal, och fler kvinnor träder fram för varje vecka. Det är positivt, såklart, att gubbar i maktpositioner inte är fredade längre – dra fram nästa man i ljuset också, för det finns fler. Men det måste också påverka drömmen om vad du kan göra, och vilka friheter du har råd att ta dig som stjärna.
 

Medan jag väntar och längtar efter att något av de svenska toppnamnen som gjort sig ökända, i alla fall inom vissa kretsar, för att vara stora svin ska dras fram i ljuset funderar jag på när produktionsbolagen för reality-tv kommer få färre ansökningar. För precis som att få 2014 försöker bli glamourmodeller i Sverige, har väl allting ett bäst före-datum? 

Jag undrar också om det snart, på en helt vardaglig nivå för alla oss vanlisar, kommer kännas mer lyxigt att vara helt privat?