Illustration: Kajsa Eldsten
Att Lars Vilks avteckningar av Muhammed lyfts fram som något typiskt svenskt värt att bevara vittnar om en falsk hembygdsvurm. Alex Bengtsson förklarar varför Sverigedemokraternas politik strider mot den kultur de vill bevara.
Sedan 1979, när den öppet rasistiska kampanjen Bevara Sverige Svenskt bildades som en protest mot den utomeuropeiska invandringen, har den främlingsfientliga rörelsen haft svårt att egentligen förklara vad den vill bevara. I Daniel Poohl och Mikael Ekmans bok Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna förklarar, Jonny Bergh, en av de drivande i kampanjen som senare kom att bli partiet Sverige-demokraterna, att det handlade om taktik.
– Man måste ju även lyfta fram saker som man är för och då kommer ju det här att man är för det svenska, berättade Bergh.
För så väl Sverigedemokraterna som andra rörelser med rötterna i den svenska övervintrade extremhögern har svenska symboler, svenska diktares alster och diverse högtider som rörelsen uppfattar som typiskt svenska och hotade blivit slagträn i kampen mot invandrare från utomeuropeiska länder. Levi Klausen, som valdes in i Filipstads kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna i senaste valet, gav i SVT:s Värmlandsnytt tre exempel på saker som han menade hotades av den utomeuropeiska invandringen.
– Fornminnen, julafton, midsommar-afton…
Sverigedemokraterna på riksnivå har en lite mer professionell retorik. Om än så inkonsekvent. Partiet har bland annat förespråkat att Hembygdsrörelsen och Riksantikvarieämbetet ska tillföras mer resurser medan kulturyttringar som partiet inte menar är svensk kultur eller för den delen är provocerande och inte faller Åkessons parti i smaken inte ska få några resurser alls. Men vad är då svenskt enligt Sverigedemokraterna?
I slutet av 2010 anordnade partiets ungdomsförbund, SDU, en manifestation utanför Dramaten i Stockholm. Manifestationen var en protest mot Stockholms poesifestival vars arrangör hade kritiserat Sverigedemokraternas kulturpolitik och människosyn. I en snöslaskig Stockholmskväll stod så ungdomsförbundets representanter och läste svenska poetiska alster av skalder som Werner von Heidenstam och Vilhelm Moberg. Diktläsningarna varvades med tal om att skattepengar endast skulle finansiera det svenska kulturarvet. Men när de unga sverigedemokraterna skulle exemplifiera vad det svenska kulturarvet var för något nämndes varken Hembygdsrörelsens fantastiska arbete, bygdegårdar eller folkdanslag. Istället propagerade de för att de svenska skattebetalarna skulle finansiera att landets kommuner och regioner skulle bjuda in konstnären Lars Vilks för att ställa ut sitt konstverk där profeten Muhammed avbildas som rondellhund. Vilks-utställningarna, som väckt enorm uppmärksamhet på grund av att det inom islam inte är tillåtet att avbilda profeten, blev i den sverigedemokratiska propagandaföringen alldeles plötsligt en symbol för det svenska kulturarvet. I sin argumentation menade Sverigedemokraterna också att Vilks yttrandefrihet var överordnat allt annat. Ett inkonsekvent påstående från Sverigedemokraternas sida då partiet gång efter annan vill stoppa andra utställningar som exempelvis avbildat Jesus som homosexuell, då Sverigedemokraterna finner det alldeles för stötande och provocerande.
Sverigedemokraternas hembygdsvurm bör således ses som populistiska och miserabla försök att vinna politiska poänger i sin kamp mot att människor från utomeuropeiska länder ska kunna bo och stadga sig i Sverige. Det är också en lönlös strategi då organisationen som partiet ville flirta med, Hembygdsrörelsen (en ideell folkrörelse som jobbar med att tillvarata och tillgängliggöra lokala traditioner), inte vill ha med partiet att göra. I en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”SD:s hembygd är inte vår hembygd” strax efter Sverigedemokraternas historiska riksdagsinträde, skrev Sveriges Hembygdsförbunds ordförande Birger Svanström och generalsekreteraren Jan Nordwall bland annat följande:
”Nu efter riksdagsvalet är begrepp som svensk kultur och kulturarv plötsligt rena dynamiten. Hembygdsrörelsen har plötsligt blivit politisk. Grupper som närs av främlingsrädsla projicerar sina drömmar om en ren och okomplicerad värld fri från sociala problem, segregation och konflikter på hembygdsrörelsen som om gamla tider vore värda att sträva efter. Det är de inte. Men vi kan lära oss mycket, till exempel hur man förr levde i bättre balans med naturen. Eller vad som kan hända när man försöker sortera upp människor. Det kommer vi aldrig att medverka till. Tvärtom vill vi bidra till att alla nya svenskar känner sig välkomna till det här fantastiska landet”.
I Hembygdsrörelsens arkiv kan vem som helst läsa att både migration och immigration alltid har existerat. Den som kan sin hembygds historia vet också att bygden alltid har varit föränderlig. Att den påverkats av så väl inflyttning som utflyttning. Att nya människor med andra erfarenheter och kulturer satt sin prägel på bygderna. Ibland har det skett smärtfritt. Ibland har det uppstått konflikter. Precis som det har uppstått konflikter mellan byar, släkter och socknar i urminnes tider.
I Sverigedemokraternas bakvatten finns också en rad småpartier och kamporganisationer som brukar betecknas som vit makt-rörelsen. En liten men vital rörelse där de flesta av sympatisörerna på ett eller annat sätt bekänner sig till nationalsocialismen. En rörelse som inte hymlar med sitt förakt mot så väl demokrati som människor med utländsk bakgrund. Även denna, många gånger våldsamma, strömning försöker emellanåt ta pantent på svensk kultur och svenska symboler. För demokratiska rörelser handlar det givetvis alltid om att hålla en klar distans från dessa yttringar, utan att samtidigt ge vika och låta antidemokratiska och rasistiska aktörer lägga beslag på de symboler man använder sig av.
