När feminismen blir för farlig

Isabelle Ståhl 13:40 27 Jan 2012

2011 var året då August Strindbergs kvinnosyn fick en litterär revival. När jag läste Horace Engdahls nya bok Cigaretten efteråt misstänkte jag länge att det var en refuserad Newsmill-artikel skriven av Pär Ström jag hade fått tag på. Boken är en slags greatest hits av Horaces underfundiga visheter om livet i allmänhet, till exempel att den moderna kvinnan är ett bekymmer, att ”den man som tvivlar på att hans stil eller hans kuk är gudomlig, har inte en chans mot de självhärliga galningarna”, att man bör sig rätten ha att säga bög och blatte och att ”kärleksord tål ingen ideologikritik”.

När sådana åsikter uttrycks på Flashback av det som kultursidorna kallar för ”verklighetens folk” brukar de fördömas och kallas obildade eller radikalkonser-vativa, men när Horace Engdahl håller i pennan beskrivs de som ett ”lyckligt tonårsuppror” (Fabian Kastner, SvD). Just nu finns det gott om skrivande män som idealiserar ett mansideal som allra mest påminner om 1800-talet eller Per Morbergs matprogram. I Aftonbladet (5/9–11) tolkar Ulrika Kärnborg vår tids nyvaknade intresse för ett manligt sekelskiftesideal som en maskulinitet i kris. Hon jämför med fin-du-siècle-litteraturen kring förra sekelskiftet som dominerades av misogyni och en fixering vid fenomenet Kvinnan. August Strindberg och många av hans samtida såg farliga konkurrenter i sina framgångsrika kvinnliga kollegor och drog ut för att förgöra dem. Något liknande verkar hända just nu. 

I boken med det outhärdliga namnet Dingo Dingo – den manliga frigörelsen är här utgav sig Bob Hansson för att vilja bryta sig ut ur en förlegad mansroll. Mest av allt verkade han vilja raljera över genusretorik och skriva av sig om hur jobbig feminismen är. Flera författare påstår sig likt Erik Helmersson med sin Den onödige mannen vilja kritisera en begränsande könsroll, men landar oftast i slutsatsen att allt var bättre förr när man inte blev så ifrågasatt hela tiden. Ulrika Kärnborg menar att Karl-Ove Knausgård ekar av Strindberg och Giftas när han i Min kamp 2 beskriver hur trygg och begriplig världen blev när hans fru förlikade sig med sitt biologiska öde och blev gravid. ”Oron var kanske stor, men mitt i den fanns trots allt ständigt någonting fullkomnat och tryggt inom henne. Det skulle falla på plats, det skulle gå bra, det visste jag.” Att reducera kvinnor till biologiska funktioner som mödrar eller överjordiska väsen blir ett sätt att oskadliggöra dem när deras inflytande blir för stort. Det romantiska återblickandet på svunna könsroller verkar för många manliga författare vara ett sätt att försöka återta kontrollen när världen gungar och det egna tolkningsföreträdet på verkligheten hotas.

Stad: 
Kategori: