2011 var året då August Strindbergs kvinnosyn fick en litterär revival. När jag läste Horace Engdahls nya bok Cigaretten efteråt misstänkte jag länge att det var en refuserad Newsmill-artikel skriven av Pär Ström jag hade fått tag på. Boken är en slags greatest hits av Horaces underfundiga visheter om livet i allmänhet, till exempel att den moderna kvinnan är ett bekymmer, att ”den man som tvivlar på att hans stil eller hans kuk är gudomlig, har inte en chans mot de självhärliga galningarna”, att man bör sig rätten ha att säga bög och blatte och att ”kärleksord tål ingen ideologikritik”.
När sådana åsikter uttrycks på Flashback av det som kultursidorna kallar för ”verklighetens folk” brukar de fördömas och kallas obildade eller radikalkonser-vativa, men när Horace Engdahl håller i pennan beskrivs de som ett ”lyckligt tonårsuppror” (Fabian Kastner, SvD). Just nu finns det gott om skrivande män som idealiserar ett mansideal som allra mest påminner om 1800-talet eller Per Morbergs matprogram. I Aftonbladet (5/9–11) tolkar Ulrika Kärnborg vår tids nyvaknade intresse för ett manligt sekelskiftesideal som en maskulinitet i kris. Hon jämför med fin-du-siècle-litteraturen kring förra sekelskiftet som dominerades av misogyni och en fixering vid fenomenet Kvinnan. August Strindberg och många av hans samtida såg farliga konkurrenter i sina framgångsrika kvinnliga kollegor och drog ut för att förgöra dem. Något liknande verkar hända just nu.
I boken med det outhärdliga namnet Dingo Dingo – den manliga frigörelsen är här utgav sig Bob Hansson för att vilja bryta sig ut ur en förlegad mansroll. Mest av allt verkade han vilja raljera över genusretorik och skriva av sig om hur jobbig feminismen är. Flera författare påstår sig likt Erik Helmersson med sin Den onödige mannen vilja kritisera en begränsande könsroll, men landar oftast i slutsatsen att allt var bättre förr när man inte blev så ifrågasatt hela tiden. Ulrika Kärnborg menar att Karl-Ove Knausgård ekar av Strindberg och Giftas när han i Min kamp 2 beskriver hur trygg och begriplig världen blev när hans fru förlikade sig med sitt biologiska öde och blev gravid. ”Oron var kanske stor, men mitt i den fanns trots allt ständigt någonting fullkomnat och tryggt inom henne. Det skulle falla på plats, det skulle gå bra, det visste jag.” Att reducera kvinnor till biologiska funktioner som mödrar eller överjordiska väsen blir ett sätt att oskadliggöra dem när deras inflytande blir för stort. Det romantiska återblickandet på svunna könsroller verkar för många manliga författare vara ett sätt att försöka återta kontrollen när världen gungar och det egna tolkningsföreträdet på verkligheten hotas.
2 kommentarer
Skriv kommentar
Nöjesguiden är sämsta skiten jag nånsin läst - och jag säger det som en som håller med åsikterna i den här artikeln.
När jag läste SCUM, och mer så när jag såg Turteaterns uppsättning, så väcktes en jädra massa tankar. Först en tanke utifrån bokstavlig tolkning, som sedan fick en kontring i skrotum av en mottanke. Och så ännu en. En till! Hjälp, sluta! Jag är MAN och som sådan kan jag bara fixa en tanke i taget och den ska vara raka spåret, utan tjafs och med plattan i mattan. Där satt man med ett garnnystan i pallet. Så var jag före jul och tjyvläste Horace E på fantastiska Söderbokhandeln. Jodå! Här kom tankar av alla möjliga slag. Bokstavliga, först, och sen mottankar och irriterade. För visst kan det vara så att författare ibland vill skriva sånt som ger utrymme för olika motstridiga tolkningar!? Jag minns att det var så SCUM försvarades - att den inte skulle tas bokstavligen. Att den skulle utmana våra världssyner och föreställningar, varav vi ofta har olika sådana, dessutom. Tänk om Horace skulle kunna läsas så!? Det är visserligen förmätet att en Akademiestofil skulle kunna göra det, eller ens vilja det. Men tänk ifall?
Så tänker jag dock inte om texter skrivna på salivstänkande skånska! Dingo dingo är en så FUL titel att jag aldrig skulle läsa en rad om jag så hotades med sparkar i skrotum.