Bakom varje miljoninbringande succéfilm ligger naturligtvis en mängd beslut. Vem som erbjuds och tackar ja till huvudrollen är ett av de största. Ett sådant beslut kan resultera i ett band mellan karaktär och skådespelare som aldrig försvinner. Men det kan lika gärna beröva oss från potentiell magi.
I början av maj kokar Hollywood och diverse filmforum. Manuset till Quentin Tarantinos kommande Django Unchained, en film om en plantagerymmande slav i jakt på hämnd, har läckt och ackompanjeras av en högt sjungande hyllningskör. Samtidigt avslöjas det att Tarantino har skrivit huvudrollen med Will Smith i åtanke, ungefär på samma sätt han hade skrivit rollen som Aldo Raine i Inglorious Basterds åt Brad Pitt. Det ryktas om att Smith är beredd att avstå delar av hans vanliga lön (20 miljoner dollar per film) för att Tarantino ska kunna ha råd med honom. Och det sägs även att Leonardo DiCaprio är i förhandlingar om att spela slavägare, att Samuel L. Jackson ska spela hans högra hand och att Christoph Walz, som fick sitt internationella genombrott och en Oscars-statyett för sin roll i Inglorious Basterds, är med som huvudpersonens godhjärtade medhjälpare och mentor.
Det låter som en succé, eller hur? Därför var det extra trist när det nyligen stod klart att Will Smith har tackat nej, till synes utan bra förklaring, och att rollen istället har gått till den betydligt sämre versionen av honom – Jamie Foxx. Jag älskar ju Will Smith, och även om jag inte kräver att folk ska dela min vördnad, har jag aldrig förstått mig på folk som stör sig på honom. Han är ett socialt geni, är alltid charmig i officiella sammanhang och har en skandalfri karriär.
Det hade varit uppfriskande riskabelt och potentiellt genialt av Will Smith att låta sig bli regisserad av Tarantino, samtidigt som det hade fått oss att se Smiths karriär i ett nytt, mer experimentpositivt ljus. Jag gillar honom som fenomen, men inser likväl att han de senaste tio åren bara har gjort två bra filmer – The Pursuit of Happyness och Seven Pounds. Django Unchained hade kunnat ändra den negativa trenden. Men med det resonemanget glömmer man att Will Smiths undermåliga filmer de senaste tio åren (Hitch, iRobot, Bad Boys II, Men in Black II, Hancock, I Am Legend, för att nämna några) alla har blivit tittarmässiga succéer och att de tillsammans har dragit in nästan tre miljarder dollar. Det är en sinnesjuk siffra som får sällskap av hans rekord – åtta filmer i rad har öppnat på tittartoppens första plats. Will Smith är alltså i behov av Django Unchained lika lite som kungen är av en kamera nästa gång han träffar en kaffeflicka.
Man kan dock fråga sig varför Smith inte tar chansen att bredda sig, om inget annat för att stilla den kreativa hungern vi naivt hoppas att varje skådis och artist har. Men nej. Smith har byggt hela sin karriär på att vara den där snubben som alla vill prata med, den som, utan att anstränga sig, blir varje rums center. Samtidigt har han aldrig haft en osympatisk roll. Det är alltid han som räddar jorden, är drömmannen och, i en värld med fortfarande existerande rasrelaterade problem, har en förmåga att inte stoppas i ett hudfärgat fack. Du konfronteras med underhållning, inte obekväma samhälleliga frågor, när du köper en biljett till en Will Smith-film. Jämför detta med Denzel Washington som har spelat soldat i det amerikanska inbördeskriget (Glory), Malcolm X (i filmen med samma namn), korrupt polis (Training Day), på rasistiska grunder felaktigt livstidsdömd (The Hurricane) och kåkfarande, verbalt misshandlande pappa (He Got Game). Samma jämförelse fungerar med Matt Damon (ärkedouche i The Departed), Tom Cruise (allmänt obehaglig i Vanilla Sky, Magnolia och Collateral), Brad Pitt (psykopatisk i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford) och ungefär alla andra stora manliga skådespelare. Smiths Tarantino-vägran verkar vara grundad i en inneboende feghet.
Eller så beror avböjandet på helt andra saker. Enligt de personer som hann läsa manuset innan det plötsligt försvann från nätet hävdar att Django Unchained har en tvådelad huvudroll. Att Christoph Walz karaktär kommer att väga minst lika tungt. Kanske var rampljusdelandet det mest svåröverkomliga hindret för världens idag, rent ekonomiskt, största skådis.
15 andra gigantiska nej
Julia Roberts
Tackade nej till huvudrollen i: Basic Instinct, Sleepless in Seattle, Shakespeare in Love och The Blind Side.
Gick istället till:
Sharon Stone, Meg Ryan, Gwyneth Paltrow och Sandra Bullock.
Mel Gibson
Tackade nej till huvudrollen i: Gladiator.
Gick istället till: Russell Crowe.
Will Smith
Tackade nej till huvudrollen i: The Matrix (spelade istället in kalkonen Wild Wild West).
Gick istället till:
Keanu Reeves.
Leonardo DiCaprio
Tackade nej till huvudrollen i: Boogie Nights och The Matrix.
Gick istället till: Mark Wahlberg och Keanu Reeves.
Michelle Pfeiffer
Tackade nej till huvud-rollen i: När lammen tystnar och Thelma & Louise.
Gick istället till: Jodie Foster och Susan Sarandon.
Nicolas Cage
Tackade nej till huvudrollen i: The Wrestler.
Gick istället till: Mickey Rourke.
Daryl Hannah
Tackade nej till huvudrollen i: Pretty Woman.
Gick istället till: Julia Roberts.
Tom Selleck
Tackade nej till huvudrollen i: Indiana Jones and the Raides of the Lost Ark.
Gick istället till: Harrison Ford.
Al Pacino
Tackade nej till en roll i: Star Wars.
Gick istället till: Harrison Ford.
Gwyneth Paltrow
Tackade nej till huvud-rollen i: Titanic.
Gick istället till: Kate Winslet.
Matt Damon
Tackade nej till huvud-rollen i: Avatar.
Gick istället till: Sam Worthington.
Sandra Bullock
Tackade nej till en roll i: The Matrix.
Gick istället till: Carrie-Anne Moss.
Mickey Rourke
Tackade nej till huvud-rollen i: Snuten i Hollywood.
Gick istället till: Eddie Murphy.
Anne Hathaway
Tackade nej till huvudrollen i: Knocked Up.
Gick istället till: Katherine Heigl.
Sean Connery
Tackade nej till en roll i: Sagan om Ringen (i kontraktförslaget skulle han även få 15 procent av filmens intäkter, eller vad som hade blivit ungefär 430 miljoner dollar för hela trilogin).
Gick istället till: Ian McKellen.
