Common, Jack White och Kent — se där den senaste trojkan att sälja ut sin integritet för att fylla håligheter i plånboken. Coca Cola, Coca Cola igen och Sony Ericsson heter de grymma storföretag som får fansen att gråta sig till söms. Eller har vi blivit mer toleranta gentemot musikers reklamengagemang?
Ända sedan den katolska kyrkans marknadsstrateger beslöt att anlita en populär underhållare för att få deras varumärke att svänga igen och erbjöd Michelangelo att måla det Sixtinska kapellet 1508 har vägen till en bättre varumärkesimage, vare sig vi talar om religioner, ideologier eller produkter, gått via anlitandet av kulturarbetare. Bellman avlönades av hovet, och bland bildkonstnärer är det inte det minsta kontroversiellt att utforma Absolut-annonser ens bland de mest radikala. Roy Anderssons reklamfilmer betraktas med samma analytiska allvar som hans långfilmer, möjligen med undantag för den med ketchupflaskan, och bland svenska skådespelare har radioreklam ett högre anseende än de flesta tv-producerade Beck- och Wallanderfilmer.
Men inom den genomkommersiella populärmusiken har reklam ansetts som den största dödssynden. När fjantarna i Sigue Sigue Sputnik för drygt 20 år sedan slugt sålde annonsplats till L’Oréal och iD Magazine mellan låtarna på sitt första album var skandalen ett faktum, och de fick oproportionerlig uppmärksamhet i relation till sin kassa musik. Samma år satte Levi’s Marvin Gayes musik till sin nya reklamfilm och låtlicensieringen exploderade, och detsamma gjorde protesterna när Mick Jones sedan sålde rätten till The Clashs Should I stay or should I go till samma jeanstillverkare. Neil Young betonade på This note’s for you 1988 att han minsann inte sjöng för Pepsi utan för oss, och lät det gå väldigt illa för mindre nogräknade artister som Michael Jackson och Whitney Houston i den vidhängande videon. Numera skulle Neil Young ha ett sjå om han ville håna artister som tillåter sig inkomster från reklamen.
Att hitta artister som tackar nej till chansen att förbättra ekonomin genom att licensiera ut låtar till reklam är så gott som omöjligt idag. Sedan Moby sålde hela sitt album Play (och gav upphov till en sellout-formel med en specifik Moby-kvot vid universitetet i Southampton) har Yeah Yeah Yeahs, Flaming Lips, Spoon, Magnetic Fields, The Shins (för McDonalds) och Postal Service, uppräkningen kan fortsätta för evigt, sålt rätten till sina låtar. Några svenska exempel är José González i Sony Bravia-reklamen, Peter, Bjorn & John som sålde Young folks till AT&T och framför allt Teddybears som kan höras i amerikanska reklamfilmer för såväl Heineken och Cadillac som Virgin Mobile och Intel.
“När hörde du senast ny musik på reklamradio eller MTV? Reklamfilmer har helt tagit över som förstalyssningsarena för nya artister”, påstår Jon C. Allen som äger söksiten AdTunes.com om reklamfilmsmusik. Och han har en poäng. James Blunt var okänd i USA till dess att You’re beautiful blev soundtrack till NBCs OS-trailers 2004, och både Coldplay och Badly Drawn Boy slog i USA inte tack vare turnerande utan via reklamlåtar. De senaste att nå masspublik på det här sättet är Devendra Banhart och Yael Naim, och i Sverige hördes Vincent först i 3-reklam och Oh Laura ordnade sitt massiva genombrott via reklam.
Reklamen kan dessutom hjälpa gamla artister att gå en ny vår tillmötes. Madonnas nya singel Four minutes släpptes samtidigt till radio som till Sunsilks shampoofilm, medan Nick Drakes Pink moon plötsligt sålde 150 000 exemplar, trettio år efter sin release, efter att den dök upp i en VW-reklam. Banksaldot hos Chemical Brothers har inte dalat i takt med deras popularitet, tack vare Ford, och KC and the Sunshine Band har lyckats kränga sin gamla discohit That’s the way I like it till såväl Burger King och KFC som Budweiser och HP Sauce.
Men kritiken mot Common och i synnerhet Jack White handlar inte om att de tillåtit gamla låtar ljuda i reklamfilmer. Nej, deras synd är att de prostituerat sig genom att specialskriva låtar för reklamfilm. Och nu är det dags för nästa steg. Både Fyra Bugg och en Coca-Cola och Mauro Scoccos idoga pluggande av 7-Eleven må ha varit före produktplaceringens tid, men härom året erbjöd McDonalds världens rapartister 5 dollar per radiospelning av varje låt där Big Mac namncheckas. Andra varumärken som förhoppningsvis ser till att Jay-Z, 50 Cent och Snoop Dogg får ett tillskott i kassan är Courvoisier, Gucci, Dom Perignon, Bentley och Porsche. Den japanska rapakten Rip Slyme sålde så mycket produktplaceringstid till Sony i sin I.N.G. 2007 att den blev en parodi på laptop-reklam. Musikvärlden ligger öppen, med andra ord, och sedan är det dags för andra marknader. Vem kan till exempel vara säker på att företagsnamnen i den här Nöjesguiden-artikeln är journalistik och inte produktplacering?
One-ad-wonders
Heed — Ramlösa®
Babylon Zoo — Levi’s®
MC 900 ft. Jesus — Levi’s®
Don’t Be A Stranger — Apoteket®
Stiltskin — Levi’s®
Mindre lyckade
Låtval i reklamfilmer
Microsoft® — The Rolling Stones Start me up
(“You make a grown man cry” — så sant)
Mitsubishi® — Iggy Pop Lust for life
(låttiteln är de enda ord som är barntillåtna, resten ströks)
Nissan SUV® — The Ramones Blitzkrieg bop
Australiska armén® — U2 Sunday bloody Sunday
