Musik istället för semester

St. Vincent kan inte sitta still. För Patrik Forshage berättar hon om nattinspiration, discogitarrer och varför hennes nya skiva är den bästa hittills. 

Efter två turnéturer tillsammans med David Byrne, som St. Vincent gjorde det utsökta samarbetet Love This Giant tillsammans med 2012, hade man kunnat unna henne lite semester. Det var exakt vad hon själv hade i tankarna också, berättar hon i telefon från ett snöigt New York. 

– Jag sa till alla att det var skitviktigt för mig att få vara i fred och bara få vara ledig. Jag behövde lära mig vardagsliv igen, hur man gör när man är hemma och styr över sin tid och sina måltider själv. På turné är det alltid någon annan som ordnar och organiserar, när man ska sova, när man ska äta. 

Men ibland blir det inte som man planerat. 

– Det dröjde bara 24 timmar, och sedan satte jag igång att skriva låtar igen. Den delen är på sparlåga under turnerandet, så jag hade bara några skisser med mig hem. Inget mer. 

Att det inte blev någon ledighet bekymrar inte Annie Clark, som St. Vincent egentligen heter. Istället organiserade hon sin tillvaro enligt Nick Caves nio-till-fem-principer. 

– Jag försöker organisera livet i vanliga arbetsdagar. Det går sådär, för jag är en sådan person som blir inspirerad mitt i natten, och som måste upp och föreviga min idé i datorn. Men sedan försöker jag hålla på arbetsdagen, och arbetar med en låt om dagen. Helst ska jag bli färdig innan arbetsdagen är slut. Jag försöker utforska en melodi- eller textidé ur olika perspektiv och se var den bär. Prince Johnny är en sådan låt som började som en historia, som jag fick utforska hur jag skulle kunna sjunga. 

När låtmaterialet var klart gick inspelningarna tillsammans med John Congleton smidigt. 

– Vi har hittat bra sätt att arbeta tillsammans. Han är från Dallas precis som jag. Vi brukar börja vid tio och hålla på till sent, och eftersom låtarna var färdigskrivna kunde vi ta det väldigt lugnt den här gången. Jag ville inte ha den där nagelbitarkänslan. 

Men även om St. Vincent var klar över hur låtarna skulle bli är hon ingen despot i relation till musikerna i studion, den här gången med bland andra Homer Steinweiss från Dap-Kings och McKenzie Smith från Midlake.

– Man känner igen låtarna från demos till färdig inspelning. Men samtidigt är det ju meningslöst att arbeta med duktiga studiomusiker om de inte får utrymme för sina kvaliteter. ”Spela så att folk kan höra att det är du”, brukar jag säga, och det ger ju musikerna en viss frihet. 

Resultatet är fantastiskt – lika medryckande som allvarsamt – och St. Vincents beskrivning av sitt fjärde album är i högsta grad träffande. ”En partyskiva som fungerar även att spela på en begravning.” 

– Jag är stolt över alla mina skivor, men den här är faktiskt bäst. Jag har hittat min röst och etablerat min identitet nu – här låter jag som mig själv – och då kan jag också pröva en del nya utsvävningar. 

Det finns fyra avgörande faktorer som tillsammans gör St. Vincents fjärde album så starkt. Den första är de dansanta rytmerna, som St. Vincent inte närmat sig med sådant intresse förut. De är också en av de viktigaste effekterna av samarbetet med David Byrne. 

– Jag ville ha något nytt, något som kommunicerar emotionellt med mig utan att behöva vara intellektuellt. David Byrne visade mig att rytmer kan ha den funktionen. 

Den andra är texter som är en blandning av personliga upplevelser och aktuella iakttagelser, som Digital Witness om sociala mediers sätt att styra våra liv. Rattlesnake är å andra sidan en sann historia om när St. Vincent tog en promenad i Texas öken – naken – och överraskades av en giftorm. 

– Det var en fin dag, och det fanns inte en människa på flera mils avstånd. Men när jag hade tagit av mig kläderna dök plötsligt den där skallerormen upp. 

Den tredje är poplåtarnas balans mellan gediget traditionellt låtskapande och spretigt nyfiket och nyskapande. Det första smakprovet, Birth in Reverse, är med sitt högt uppskruvade tempo representativ för albumet – udda och smart utan att vara svårtillgängligt. 

Den fjärde faktorn är förstås St. Vincents gitarrspel. Det har alltid varit hänförande, men här är det flera klasser bättre än förr. Det är ofta vrickat avantgardistiskt, särskilt i Bring Me Your Love och i den lilla Devo-figuren i slutet av Birth in Reverse. Samtidigt är det smakfullt och exakt, från de Adrian Belew-ljudande effekterna i Rattlesnake till en smart och stilfull discogitarr i Digital Witness. Det är den sistnämnda som St. Vincent helst vill tala om. 

– Kul att du gillar discogitarren. Jag har älskat Nile Rodgers sedan jag började spela för 20 år sedan. En av de första sakerna jag gjorde som gitarrist var faktiskt att transkribera hans gitarr i Madonnas Like a Virgin, jag ville kunna spela exakt så. Men annars intellektualiserar jag inte särskilt kring min gitarr, jag har jobbat hårt för att utveckla min egen ton och för att inte upplevas som pastisch.

"St. Vincent" (Loma Vista/Republic) finns ute nu. Texten är även publicerad i Nöjesguiden #2.