Morgondagens filmstjärnor

Johan Klings nya film efter jätteframgången Darling må utspela sig på en lortig teater. Men Puss handlar inte om något specifikt yrke. Den handlar om alldeles vanliga små mänskliga svagheter. Och om hur sådana, när de lagras och läggs på hög, kan skapa smärre förödelse. Vi träffade en kvintett skådespelerskor som – om det här hade varit Vanity Fair – hade prytt ett rejält fold out-omslag med texten ”These are the acting stars of tomorrow”.

Vera Vitali
(född. 1981)
Har pluggat teater i New York och Stockholm, regisserade, skrev och satte i fjol upp en enmanspjäs på Riksteatern och syns snart i Cornelis och Ruben Östlunds Play. Hennes pappa var skådespelare i Barry Lyndon som sedan jobbade som Stanley Kubricks assistent och högra hand.

Michelle Meadows
(född. 1981)
Har gått medieteknikprogrammet på KTH och slog igenom i rollen som Eva i Johan Klings Darling. Hon kan snart ses i Martin Persson och Peter Magnussons tv-serie Stockholm–Båstad. 

Styling: Goran Perkovic/FashionMafia
Smink: Linda Lundquist
Foto: Johannes Helje

Philomène Grandin
(född 1974)
Är teaterutbildad i Paris, har jobbat mycket med Linus Thunström, varit barnprogramledare och är sambo med Lars Demian. Till hösten är hon med i SVT:s version av Odjuret där hon spelar en av huvudrollerna mot Ola Rapace. 

Moa Gammel
(född 1980)
Civilekonom, skådespelare och producent. Slog igenom i Underbara älskade för fyra år sedan. Idag är hon, förutom rollen i Puss, knuten till två långfilmer, en tv-serie, en teaterpjäs och ska producera en Håkan Hellström-film för Acne Films.

Susanne Thorson
(född 1981)
Har gått Calle Flygares teaterskola och är utbildad retorikkonsult. Huvudrollen i Puss fick hon delvis tack vare castingsnillet Jeanette Klintberg, som bland annat har letat fram intressanta förmågor åt Lasermannen och Upp till kamp.

Del ett
I vilken Moa Gammel, Susanne Thorson, Michelle Meadows, Philomène Grandin och Vera Vitali pratar om mänskliga brister.

Först, kan ni inte beskriva er karaktär i Puss med en mening?
Moa: Solidarisk skådespelerska med festpreferenser.
Susanne: Duktig flicka med för höga krav på sig och för lite humor. Eller vad ska jag säga, för lite självironi.
Michelle: Hon är lite dryg, vill gärna att folk ska visa mycket respekt, annars blir hon irriterad.
Vera: En schysst lojal tjej och bra polare, men som kanske inte studerar Stanislavskij-metoden på fritiden. 
Philomène: En tuff tjej med stor självdistans som tvingas möta sig själv. 

Ni är jämngamla allihop, kände ni varandra innan inspelningen började?
Susanne: Jag kände ingen!
Moa: Jag och Vera kände varandra.
Vera: Ja, det var kul! Vi hade dock nästan inga scener ihop, utan möttes mellan tagningar vid kaffemaskinen.
Michelle: Jag kände halva teamet, både folk bakom och framför kameran. Det är ju ett konstigt jobb att vara skådespelare: man jobbar så otroligt tajt tillsammans under en period och sedan en dag är det över och alla man har umgåtts med dagligen är borta. Det kan kännas väldigt tomt. Därför är det ju så kul när man jobbar ihop igen, det blir som en reunion.  Moa: Annars kan det ofta vara så att man är enda tjejen på en inspelning, här var alla i samma ålder. 
Michelle: Min kompis har ett test som man kan göra för att utvärdera ett manus. Om det överhuvudtaget är en tjej med ger man ett poäng. Om det är flera tjejer blir det ett till. Och om de dessutom pratar med varandra ytterligare ett. Det är ovanligt med tre poäng. 
Moa: Haha, verkligen. Tjejer är nästan alltid med för att förhålla sig till någon kille. 
Vera: Ja, typ göra killen "roligare" om det är komedi. Vara ett rolighetsbollplank. Oavsett genre är det ju inte helt sällan historien är sedd genom en mans ögon. Philomène: Jag har också hört om sådana där tester – undrar vad Puss skulle få för poäng? 

Jag hade många och motstridiga känslor efter att jag sett Puss. Men den dominerande var nog ändå att män är olidligt jobbiga. Är det en korrekt slutsats, tycker ni?
Moa: Jo, fast det handlar väl mer om mänsklig svaghet i allmänhet och kontaktlöshet mellan människor. 
Michelle: Samtidigt som att folk, i verkligheten, inte är perfekta.
Moa: Det jag gillar är att de här svagheterna inte är som i såpor. Det bara nämns, men de följs inte upp. Det är inte så att Susannes karaktär hamnar på torken bara för att hon dricker lite för mycket. 
Susanne: Ja, alla karaktärer har väl sina svagheter i den här filmen, men tjejerna är lite mer målinriktade. Killarna har mindre av den varan.

Jo, men det är ändå skillnad mellan att sno lite hårgelé och att vara som Alexander Skarsgård, ansvarslös och fucka upp allt i sin väg.
Moa: Ja, jo. Men okej, så det är din iakttagelse: att de manliga karaktärerna inte är så jättesympatiska?
Susanne: Haha! Bra. 

Det är en rejäl laddning försyndelser i filmen: otrohet, snatteri, övervikt, patetiska utspel, blygsel, paktmakeri, Bag in box- missbruk, egoism. Mellan tummen och pekfingret, vilka dras ni med själva? 
Susanne: Patetiska utspel! Absolut.
Moa: Min svaghet är att vilja vara skådespelare tror jag – det är så narcissistiskt.
Michelle: Ibland är jag blyg, ibland är jag egoistisk. Egentligen har väl alla någon svaghet. Det är ingen biggie.

Johan Kling har sagt att inspelningen var ovanligt kul. Mycket roligare än under Darling.
Susanne: Ja, alla var så fokuserade.
Vi tänkte liksom: Nu jävlar ska det här bli av. 
Michelle: Och så var det definitivt mer fester – mittfester, pingisfest, ”informationsöl”... Jag tyckte i och för sig att båda inspelningarna var roliga. En sak som var väldigt roligt med Puss var att det var så många som var med. Det blev liksom ett skönt häng mellan tagningarna.
Philomène: Jag skulle absolut inte beskriva inspelningen som ”rolig”. Jag behövde fokusera totalt och var i perioder rädd för att inte räcka till. Men jag uppskattade verkligen att jobba under den koncentration som Johan skapade kring oss. Jag hoppade i princip alla fester och ugglade på hotellrummet istället.

När började ni med skådespeleri i någon form? 
Susanne: Jag har vetat att jag ville hålla på med det här sedan jag var sex. Men det var först när jag var 20 som jag satsade.  
Michelle: Från fem års ålder, jag började tänka på vad jag ville bli ”när jag blev stor” då.
Philomène: Jag började på Vår Teater när jag var sju, sedan dess har jag alltid spelat. All kredd till Vår Teater!
Vera: Jag visste det sedan jag var fyra, men det tog tid för mig att hitta en väg som kändes rätt. Jag har aldrig velat bara vara med för att vara med. Jag var nog också runt 24 innan det drog igång på allvar.
Moa: Jag började med miniteater när jag var tre. Provfilmade för Lars Norén när jag var fem. Jag var tolv när jag hade min första professionella roll – som Annika i Pippi Långstrump på Dramaten. Och så var jag med i Barnens Melodifestival... jag var en sådan äcklig Shirley Tempel-unge, haha. Jag kan steppa också faktiskt. 

Del två
I vilken de fem får dra slumpmässiga frågor ur hatt, och det bland annat konstateras att det kan vara dumt att hissas upp i jättestora brandslangar i Ryssland. 

”Vem föredrar du, Gustaf Skarsgård som folkskygg, sexuellt frustrerad Cheap Monday-got – eller verklighetens Gustaf Skarsgård?”
Susanne: Verklighetens! Varför? För att han är så go. 

”Hur gör du, rent konkret, för att bli en bättre skådespelare?”
Moa: Jag tänker på skådespeleri och psykologi varje dag. Det har jag gjort hela mitt liv. Jag läser så mycket att det nästan är autistiskt, att jag stänger av det mesta annat. Så – jag försöker bli bättre genom att inte förenkla, utan hitta den mänskliga komplexiteten i allt.

”I tid räknat, vad har du lagt mest tid på de senaste åren: att gå på teater eller kolla roliga YouTube-klipp där någon råkar svälja en mikrofon/ramlar/blir antastad av en sällskapshund etcetera?” 
Vera: YouTube-klipp helt klart. Men teater är teater och YouTube är YouTube. Kollar för tillfället ”The Known Universe”-klippet samt dansbloopers, vuxna som fylledansar och halkar på hemmafester. 

”Hur många Bergman-filmer har du sett från början till slut, utan att tappa tråden, gå ut och diska till exempel, när det är som segast?”
Susanne: Sju kanske.
Moa: Jag klämde Den goda viljan på landet för några veckor sedan. Fantastisk! Men det var i och för sig Bille August som regisserade Bergmans manus. 
Philomène: Åh, den är en av mina favoriter! Jag tänker ofta på hur fantastiskt bra Pernilla August spelar i den rollen. 

”Uppfattar du din karaktär som specifikt stockholmsk, eller kunde hon bo var som helst i Sverige?”
Philomène: Hon är tveklöst från Stockholm. 

”Har du någon gång tänkt: Nej, nu skiter jag i skådiskarriären och blir jurist eller projektledare eller något där det är lite ordning?”
Vera: Visst har jag tänkt så! Ordning och reda, pengar på fredag. Men de gånger jag haft andra jobb med mer struktur har det alltid fattats något. Typ möjligheten att uttrycka sig och ”leka”. Det går ju liksom inte som chef på SEB eller som kirurg. Inte för att jag har testat de yrkena, men jag tror inte riktigt att det utrymmet finns där. 

”Vad är det dummaste och mest ansvarslösa du har gjort i ditt vuxna liv?”
Michelle: Jag gör mycket dumma grejer hela tiden, men inget särskilt som jag kommer på. Eller i och för sig – kanske när jag fick för mig att jag skulle hissas upp två våningar med brandslang. Det var svårt, jag är ingen seglartjej så där, så knuten gick upp och jag ramlade av och spetsades på ett fönstergaller. Det var i Ryssland det här. Jag fick åka till akuten. Där sa de liksom bara: ”It’s a good thing that you have so much fat on your ass, otherwise you would have died”. 

Puss är inspelad i Kustateljén på Fårösund, klassisk Bergman-terräng som numera inhyser den årliga Bergmanveckan.