Modernism 3.0

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Caroline Ringskog Ferrada-Noli älskar Avatar. Men hon tycker också att den luktar lite ofräscht. Doften har sitt ursprung i en villaförort där alla hus ser likadana ut.

Vet ni, jag älskade Avatar. Jag såg den i 3D i en fullsatt salong. Jag vände mig om ibland och där satt svenska folket i sina svarta brillor, så fina. Ömsom log jag inåtvänt, ömsom flabbade jag högt, kramade min stolsgrannes arm och grät en skvätt. Gick ut från salongen, nickade åt gemene man på gatan. Log. Ni fattar. Hade i kroppen denna värld av perfekta varelser. Deras långa, likadana kroppar, som afrikanska långdistanslöpare fast med mer ass och tits, besatt instinktivt rättvis krigsföring och en sorts visdom som hittills bara har varit vikt åt äldre, svarta kvinnor i filmhistorien. Jag var lycklig den vinternatten.
Detta var innan 2010 spräckte vallen.
Nu fattar jag att det inte håller att ha den där postmoderna, konservativa ding dong-förhållningsättet till världen.  Jag har själv ondgjort mig över hur fattigt 2009 har varit, hur konservatism och dumhet har varit utmärkande för det senaste decenniet.
Nollnolltalet var då Sveriges kvälls- och dagtidningar inte tvekade att publicera skit om att figurativ konst är bättre än abstrakt konst, som om det ens går att göra en jämförelse, som att det ens handlar om motiv! Samma medier, DN, SVD, Expressen, Sydsvenskan, lät okritiskt Sverigedemokraterna publicera sin fascistoida dynga, men lät bli att publicera kränkande Muhammedbilder. Under nollnolltalet tolkade man kvinnliga författare självbiografiskt, ibland blev deras konst diagnostiserad som sinnesjukdom à la hysteri, Maja Lundgren och Anna Odell. Feltolkningar av Mad Men florerade, tre år efter premiär. Och ett Gubbrum inrättades på Spy Bar utan ett enda försök till sabotage från ungdomarna.
Att följa trender behöver inte per se vara en dålig sak. Och att välkomna den moderna tiden och omfamna det som är nytt, istället för att som på nollnolltalet omhulda gamla ideal, är ett exempel på en positiv trendföljning. Gamla ideal må ha några estetiska poänger, men härleder man vilken idébas de bygger på, kommer spåren så småningom att leda fram till en dörr i en förort av likadana hus. Innanför dörren i köket står en kvinna i förkläde, hon har en svart hemhjälp och är gift med en förnekande, heltidsarbetande man som har dålig kontakt med sina barn och som står för det ekonomiska bidraget. Han är känslomässigt handikappad, hon ekonomiskt beroende och båda är en slags klassbevarande rasister. Pinsamt, nej?
Vi kan inte ta sådana risker på tiotalet.  Det är inte okej längre. Så trots att jag älskade Avatar, tar jag avsked från den typ av barnsligt ogenomtänkta mysåsikter som jag och alla bara unnat oss för att det är kul, för att vi vill, för att vi är brats. I en intervju i Playboy berättar James Cameron att driv-kraften till filmen var att få till de perfekta bröstvårtorna på den kvinnliga huvud-personen, att det var det som hade tagit tio år. Att han helt tveklöst gör det goda urfolket, irrationella, illiterata, dumma och sexbenägna i skepnad av afrikaner är för ofräscht. Det håller inte.
För 100 år sedan började en ny epok i Europa, modernismen, den gjorde upp med det gamla, rätt sjuka, och välkomnade det nya. I modeväg innebar det att kvinnor fick bära byxor, bli fulla och jobba. För konst, litteratur, musik, slaveriet innebar det allt. Den peakade i feminismen och medborgarrättsrörelsen på sextiotalet. Sedan på åttiotalet kom den individualistiska postmodernismen, sedan det politiserade nittiotalet, sedan nykonservatismen och nu är vi framme där något nytt kan börja igen. Jag föreslår lite moderna tider igen. Det är dags.
Så, tack Avatar, du var bra. Men jag lämnar dig hos nollnolltalet, din sjuka jävel.