Mig äger ingen har premiär på Stadsteatern

Foto: Ewa-Marie Rundquist

Åsa Linderborgs självbiografiska debutroman Mig äger ingen, om att växa upp med en alkoholiserad pappa och mycket, mycket mer, har närmast blivit en sådan modern klassiker att uttrycket "modern klassiker" känns otillräckligt. Häromåret kom filmatiseringen, med Mikael Persbrandt i flanellskjorta i huvudrollen, och mottogs med blandade recensioner – inte minst av Åsa Linderborg själv.

Nu, sju år efter att Mig äger ingen kom ut, sätts en pjäs baserad på boken upp på Stadsteatern i Stockholm. Pappan spelas av Lennart Jähkel, och dottern av stjärnskottet Marina Nyström. Mellan de sista förberedelserna – premiären är nu på fredag – fick vi tag på Michaela Granit, som tidigare även regisserat en svenskfinsk uppsättning av Susanna Alakoskis Svinalängorna, och som ligger bakom pjäsens bearbetning och regi.

Varför ville du regissera Mig äger ingen?
– Det är en fantastisk historia. En livsberättelse som innehåller så otroligt mycket, både identitet, klasstillhörighet, och en tid i Sverige; en historia om 70-talets folkhems uppgång och fall. Och sedan den faktiska relationen hon beskriver: att som barn bli lämnad, skilsmässan, något många lever med också idag. Att leva med en person som är alkoholist. Ett stort, viktigt, samhällspolitiskt kapitel, nästan som historia. Den har så jäkla många perspektiv, och därför är den enormt angelägen för mig.

Och på vilket sätt har du jobbat med bearbetningen?
– Det fanns redan en dramatisering av Emma Broström, men jag kände att jag ville få in ett annat perspektiv. När Åsa berättar är det som bildskärvor, man sitter och försöker greppa de här bilderna tillbaka i livet. Hur var det egentligen? Pappa, vem var han? Hur hade vi det där hemma? Beskrivningar av toner, dofter, människor och känslor. Det är som ett minnespussel. Hon säger någonstans i boken att hon har 22 bitar i ett pussel där tusentals bitar fattas. Det blev en ingång för mig, ett sätt att få tag på den här rösten. Jag var nyfiken på om man medvetet kunde få tillgång till de här minnesrummen hon går in i.

Det är ingen hemlighet att Åsa Linderborg själv inte tycker om filmatiseringen av sin bok. Hur gick ni tillväga för att inte gå samma dystra öde till mötes?
– Det kanske är lättare med teater, med språket, den kanske är mer självständig på ett sätt. Inte så nära realismen som i film. Hon har varit väldigt positiv, och fruktansvärt generös som faktiskt tillåter oss andra konstnärer att riva och slita och använda den här berättelsen för att berätta något viktigt, fastän det handlar om hennes liv.

På vilket sätt är pjäsen annorlunda från boken?
– I en bok kan du ha med massor av detaljer. Det kan du inte ha med i en föreställning på två timmar. Du måste välja, hitta spänningspunkter, stärka vissa bitar och plocka bort andra för att få fram dramatiken. Grundberättelsen med flickan och pappan, att han blir själv, får ta hand om barnet, och går djupare in i alkoholismen, hela den rörelsen finns ju med. Man kan ju aldrig få med de dokumentära detaljerna, men mycket kan man få med på andra sätt. I färger och toner, projektioner som återkommer. Ett ganska filmiskt språk. Det är en väldigt humanistisk, varm, existentiell föreställning.

Mig äger ingen har premiär den 21 februari på Stadsteatern i Stockholm.