Maria Ramnehill: "Min rörelse är inte min, den är Kajsa Ekis Ekmans"

Maria Ramnehill, i mitten, undrar: sen när är hat och rättmätig kritik underifrån samma sak?

Jag är inte intresserad av individer. Men vad som kan sägas i feminismens namn, och vilka som ständigt måste stå ut med att nedvärderas och ifrågasättas, är desto mer intressant.

Författaren och kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman skrev en viktig ledare i fredags, om härskartekniker och hur framgångsrika kvinnor som Tiina Rosenberg, Eva Lundgren, Ebba Witt-Brattström, Liza Marklund, Mona Sahlin, med flera ”lyfts upp till en viss nivå, de förstoras, de görs till monster, karikatyrer, sedan rivs de ner i sadistiska ritualer”.

När hon sedan ger exempel på hat hon själv mött kan det verka rimligt, för den som inte känner till bakgrunden, att räkna upp hat från högerextremister i samma andetag som transaktivister. Hon har: ”tillbringat åratal med att bli kallad stalinist, radikalfeminist, sverigefientlig, transfob, terf, blivit anklagad för att vilja ha proletariatets diktatur, manshatare, sexualfientlig moralist och massa andra saker jag inte minns nu”.

Jag försvarar inget hat mot Ekman – jag går bara inte med på att transaktvisters kritik är ”hat”. Det är rättvis kritik, kanske inte alltid i god ton för den som gillar sånt, men det finns en viktig skillnad mellan de som gapar om svenskfientlighet och stalinism – de som kritiserar transfobi hör till samma rörelse som Ekman. Och det är just därför vi bryr oss. Genom att jämföra med rasister och prata om härskartekniker framställs transpersoner som en maktfaktor, eftersom härskartekniker bara fungerar nedåt, i en redan etablerad maktrelation. Som om någon av oss var i närheten av Ekmans position inom vänstern och feminismen. Som om transkvinnor vore överordnade ciskvinnor!

Nej, jag tror inte att Ekman ”är transfob”, men det hon skrev i sin debutbok Varat och varan är transmisogynt. ”Den transsexuelle kan tvinga alla att kalla honom för kvinna och samtidigt ha noll förståelse för kvinnosaken”. Den maskulina ändelsen på ”transsexuelle”, det manliga pronomenet och till slut att det framställs som maktutövning att ”tvinga” alla att kalla transkvinnor kvinnor. När hon i mars bjöds in som talare till en feministfest i Stockholm var vi därför många som protesterade.

Hur kan någon som inte bett om ursäkt för detta bjudas in som talare? Vad signalerar det till besökarna om vad som är tillåtet att säga, kan jag lita på att arrangörerna som valt denna talare skyddar mig om jag råkar ut för transmisogyna trakasserier? Eller kommer de tvärtom att slänga ut mig från damtoaletten? Tänk om hon bara bett om ursäkt! Så enkelt allt hade varit då. Istället fick vi läsa en lång ickeursäkt som inte tog tillbaka något av det hon skrivit, och som sedan tyvärr raderades.

Jag tvivlar inte på att Ekman får hatiska mail och kommentarer på sin artiklar oavsett vad hon skriver. Men exemplet hon tar upp, om att den som någonsin länkar till en text av henne igen får rött kort, är inte en kommentar på någon av hennes texter, utan ett blogginlägg jag skrivit i affekt. Den handlar främst om hur jag vill ha mitt personliga twitterflöde. Jag vill kunna lita på att ingen av mina nätvänner faktiskt håller med om transfobi. Det är inte hat, det är inte ens skickat till henne. 

Jag önskar verkligen att vi kunde komma förbi det någon gång så att jag kunde koncentrera mig på något viktigt. Som hur patriarkat och cissexism samverkar med kapitalismen för att göra livet svårare för transkvinnor, om hur flera olika maktordningar påverkar oss, och om hur myter om naturlig kvinnlighet och två separata kön gör kvinnor underordnade och drabbar transkvinnor på ett särskilt sätt.

Om jag ska kunna göra det behöver jag en feministisk vänsterrörelse i ryggen. Men hur ska jag kunna koncentrera mig på patriarkat och kapitalism när jag inte vet vem jag har där? Min rörelse är inte min. Den är Kajsa Ekis Ekmans, den är Tiina Rosenbergs, Eva Lundgrens, Ebba Witt-Brattströms, Liza Marklunds och Mona Sahlins. Den är inte min förrän vi kan dela den på lika villkor. Förrän ifrågasättandet av mitt liv inte accepteras.

Maria har tidigare skrivit om vad ilska på internet betyder för de som inte har andra vapen att ta till.