Maria Ramnehill: "Liv Strömquist reducerar transkvinnor till sexobjekt"

Christer Strömholms transkvinnor på 60-talet, och Liv Strömquist idag.

I senaste avsnittet av En varg söker sin pod pratar Liv Strömquist om när en kvinna hindrade henne att gå in på Petersplatsen i Rom för att Liv, med egna ord, var “för horigt klädd”. Hon kontrasterade det med Roms prideparad, där hon såg “brasilianska shemales med jättestora silikonbröst”, som en motsats till den kyska Vatikanstaten.

Det är transmisogyna och rasistiska resonemang som använder sexualiseringen av transkroppar och brasilianska kvinnor, som poängterar deras så kallat artificiella kroppar. Inget annat skällsord för transkvinnor är lika kopplat till sexindustrin, hypersexualisering och exploateringen av transkvinnor som she****. Det är hämtat från porren, definierar exploateringen och är det vidrigaste ordet för transkvinnor. Jag vet inte om ni har sett en prideparad, men transkvinnor är knappast de enda personerna i en sån som kan användas som exempel på “lössläppthet” och “vulgärt nattliv”.

Att transkvinnor ofta skildras som sexarbetare i film är inte konstigt i sig, när diskriminering, våld och den psykiska ohälsa som följer på förtrycket gör det så svårt för många att försörja sig på något annat sätt. Det är en del av verkligheten. Men sådana skildringar, liksom Liv Strömquists citat, bidrar också till hypersexualiseringen av våra kroppar. Oavsett om det är en anonym roll i CSI eller Gina, Nana och de andra kvinnorna som Christer Strömholm fotograferade i sextiotalets Paris.

Exploateringen av transerfarenheten av personer som Lou Reed och David Bowie, av glamrocken och punken handlar om samma sak – transkvinnors förmenta koppling till droger, sex och dekadens var något de ville göra till en del av sin image. När boken Please Kill Me dokumenterar sjuttiotalets punkscen är den full av dessa förment öppensinniga punkikoner, som hånar och felkönar alla de transkvinnor de utnyttjat. 

Att vi vill korrigera våra kroppar ses som en perversitet i sig. För gud förbjude att en kvinna vill ha bröst som i alla fall lite matchar hennes kropp? Nej, vi shamear henne för silikonbrösten. Allt transkvinnor gör kopplas till sex. Vi anses ha manlig, aggressiv sexualitet och då vi samtidigt är sexobjekt som andra kvinnor blir den självklara slutsatsen att transkvinnor bara vill lura heteromän.

Det är ideer som som ligger bakom konservativas och transexkluderande feministers skräckpropaganda, för att hindra att transkvinnor att använda omklädningsrum eller toaletter för kvinnor, och samma idéer styr transvården på många håll.

För transkvinnor kopplas alltid till sex. Det är som att transkroppar i sig själva måste förses med en åldersgräns. De flesta homo- och bisexuella vet hur deras uttryck för samkönad kärlek tolkas som mycket mer vulgär än heteropar – en kysk puss mellan två kvinnor kan ge en film samma åldersgräns som en explicit sexscen mellan en man och en kvinna. Och transpersoners kroppar i sig själva bär på samma vulgaritet i omvärldens ögon. Att attraheras av oss är, enligt mina barndomsvännner, värre än att vara bög.

Det är rent kvinnohat, och något jag tror drabbar transkvinnor annorlunda än andra transpersoner. Att vi är människor som alla andra, kanske lite uttråkade av sex, kanske asexuella, spelar ingen roll. Det finns transkvinnor som gillar sex också. Det är ascoolt.

Men gud, och Liv Strömquist, förbjude att vi skulle betraktas som vanliga människor.

Maria har även skrivit om hur icke-inkluderande konst ses som allmängiltig.