Maria Ramnehill: "Kön – social konstruktion och verklig livsfara, samtidigt"

Trött på att svara på feministers frågor om kön.

Det finns frågor jag får alldeles för ofta.

Frågor som jag tror att de flesta transpersoner som är feminister är precis lika trötta på. Jag svarar ofta inte – de är orimliga och de ställer högre krav på transpersoner än cispersoner. Frågor som ”Kommer transpersoner att finnas i ett samhälle helt utan könsroller?”, eller ”Jag ser kön som endast en konstruktion, kan man vara trans då?” eller ”Det är inkonsekvent att kön inte ska spela någon roll men att man inte får felköna!”.

Social konstruktion betyder inte att kön är påhittat – tvärtom är kön otroligt viktigt i vårt samhälle, det måste väl ni ha märkt, ifall ni är feminister? Jag vill skapa ett samhälle där kön inte spelar roll - men att tro kön inte gör det idag är att bedra sig själv. Och det är lika viktigt för cispersoner som för transpersoner. Transidentiteter är verkliga i det samhälle vi lever i idag, och transaktivism är ett verktyg för att göra samtiden mer levbar.

Frågorna är absurda för att man inte klarar skilja mellan verklighet och utopi och för att man ser trans som en politisk ideologi. Men att vara trans är inte ett val. Vi är verkliga, ångesten som vår dysfori* skapar är verklig och följder som depression är lika verkliga. Kroppskorrigering är den behandling som fungerar mot dysfori.

Det finns absolut en känsla av att vara kvinna eller man eller intergender eller bigender - en känsla som många cispersoner inte ens märker, då den inte skapar någon konflikt för dem - men den känslan är en social konstruktion, den också. Jag tror inte att det finns en intern naturlig känsla av att vara kvinna. Könsidentitet är en social konstruktion - i vårt samhälle betyder det att någon som tilldelats manligt kön men lever med dysfori kan komma att identifiera sig som kvinna.

Transpersoners könstillhörighet är varken mer eller mindre legitim än cispersoners. Varför är det just de som i praktiken ifrågasätter könsbinären som anklagas för att bekräfta den, de som drabbas hårdast av den? Vad är målet med det? Ska vi som är feminister och transpersoner offra oss själva för en utopi som vi inte är i närheten av att realisera? Ska vi strunta i hormoner eller kirurgi och bara svälja den mycket verkliga ångest dysforin ger för att ni inte tycker att vi är koherenta?

Transpersoners kön är viktigt för att ångesten för att felkönas är verklig. Att felköna är att outa oss, och det är farligt att vara öppen transperson i vårt samhälle. Det är farligt på riktigt, det leder till trakasserier, till diskriminering och till våld. Att bli läst som cis är viktigt för att allt annat är farligt. Men att undvika våld kanske är ofeministiskt?

Eller som konstnären och spelskaparen Merrit Kopas beskriver det: 

"You come to deal with
more mundane concerns:
Is my stubble showing? Is
he staring at me?
Am I safe?"

Läs även Maria om gammelmedias mer eller mindre öppna hat mot transpersoner.

*Dysfori = negativa känslor inför hur ens kropp inte korrelerar med ens kön.