Skulle kunna jobba på sin transinkludering.
Som transpersoner är vi vana vid att vara poängen i någon annans skämt. Kanske är det därför jag inte kommer ihåg så mycket kritik mot kampanjen ”Byt kön för högre lön” inför Internationella kvinnodagen i våras, där Kommunals ordförande Anneli Nordström ”förvandlar mig till man för att uppmärksamma att det fortfarande är bästa sättet att höja sin lön”. Man orkar inte fundera på allt skräp som dyker upp.
Men Sarah Silvermans reklamfilm för en liknande kampanj i USA, Equal Payback Project som genomförs av organisationen National Women’s Law Center, har stött på desto mer kritik. Organisationen i sig gör ett bra arbete för att på många fronter motverka lönediskriminering, och det är väl just därför man hade kunnat hoppas på en mer heltäckande analys. Lönegapet i USA beskrevs som en ”vagina tax”, och modern falloplastik framställdes som något mycket enklare än vad det faktiskt är. Hela filmen utspelar sig hos en läkare där Silverman förbereder sig för att få en penis, eftersom det enligt henne är det enda som avgör någons kön – och det enda som krävs för att få samma lön som en cisman.
Men när de båda är så viktiga kampanjer – kvinnor tjänar 86 procent av mäns lön i Sverige, 76 i USA – blir det ännu svårare att säga emot. För de framställer ”könsbyte” som något män gör för att vinna manliga privilegier och göra karriär, en anklagelse som inte är ett dugg ovanlig mot transmän i verkligheten. Transitionen skildras som något trivialt och enkelt, snarare än den plågsamma, långa och ofta farliga process det är. Det skildras också som ett val man gör, snarare än något som i allt för många fall handlar om överlevnad, och som man trots det hindras från av förment välmenande läkare eller föräldrar. Och det förminskar vilken smärtsam process det kan vara att själv förstå att man är trans.
Sarah Silverman gör falloplastik något enklare än vad det faktiskt är.
Men struntsamma. Egentligen kan vi glömma allt detta om hur processen och möjligheterna framställs. Det kanske allra största problemet med de båda kampanjerna är detta: att de låtsas som om det inte kostar att vara trans.
Det är svårt att hitta bra statistik om transpersoner, särskilt i Sverige, men det finns studier som tyder på att transkvinnor förlorar upp till en tredjedel av sin lön på att transitionera, och transmän är inte i närheten av att komma ikapp cismän i löneligan. Att ”byta kön” hjälper inte en transman till cismannens position. Och i ett samhälle där hot, hat våld och diskriminering leder till högre ohälsotal kostar transitionen än mer.
Sarah Silverman skrev en ickeursäkt på Facebook, hon menade att videon inte är transfobisk, utan ”transignorant” – som att det fanns någon skillnad. Och avslutningen strödde bara salt i såren: ”Jag för verkligen inte bara kamper som berör eller gynnar mig, och jag förväntar mig detsamma av transcommunityt." Som om inte transkvinnor var kvinnor, som om inte diskriminering på grund av kön berör alla transpersoner, och som om en kamp för jämställdhet kan köra över grupper de säger sig kämpa för.
Ursäkta mig, men om du tror att transkvinnor kan löneförhandla genom att visa kuken har du extremt dåligt grepp om den verklighet där transkvinnor i högre grad än ciskvinnor tvingas försörja sig på sexarbete. Där diskrimineringen är utbredd. Och där ingen penis i världen kan ge transkvinnor samma lön som ciskvinnor.
Maria har tidigare skrivit om vikten av att inkludera samtliga kvinnor i feminismen, oavsett bakgrund.
