Kyss mig – ett romantiskt drama. Eller?
Sverige är ett tolerant land. Jättetolerant! Vi är så toleranta att vi inte ens får prata om vår sexualitet – den svenska toleransen är den dominerande formen av offentlig homofobi.
“Eftersom det inte går att bota får vi väl acceptera er, stackare. Ni kan ju få hålla på där borta i ert hörn, men måste ni vara så öppna med det?” Vi är så toleranta att svenska Netflix, till skillnad från amerikanska och brittiska, inte ens har en egen kategori för filmer med QTBH-tema.
“Det ska inte spela någon roll vem man ligger med!” Jag har hört det tusen gånger, och jag håller med. Problemet är att det brukar sägas som om det var fakta, när det bara är önsketänkande. Eftersom homosexualitet blev lagligt 1944 kan vi slå oss för bröstet och skrämma bort ryssen med att vi är homo. Nevermind att queera sexualiteter var sjukdomsförklarade fram till 1979, att tvångssteriliseringarna pågick till i förfjol, att homo- och transfobi fortfarande splittrar familjer och att sexualitet och transstatus fortfarande är något som leder till diskriminering, hån och våld.
Vi lever i en kultur där din eller dina partners kön kan spela jättestor roll.
Det spelar roll att queera sexualiteter inte syns när vår kultur fortfarande premierar relationer mellan kvinnor och män.
Det spelar roll när jag överväger om jag ska våga säga “min flickvän”, eller vara på den säkra sidan och använda könsneutrala begrepp.
Det spelar roll när endast nio av drygt 700 rollfigurer på svensk biofilm 2014 var homo- eller bisexuella. Majoriteten av dem avslutade en samkönad relation under filmens gång – istället slutade filmen med att personer framställdes som lyckligare i sin nya straighta relation.
Det finns ett skämt om att flator ser vad som helst, bara det finns en lesbisk kärlekshistoria i det. Om det stämmer är det för att det finns nästan inget att se. Vi är fortfarande kulturellt osynliga.
Under Kyss mig listar Netflix genrer: romantiska draman, svensk romantik, drama, svenska draman, svenskt, romantiska filmer. Den beskrivs med nyckelorden "känslosam" och "romantisk". Inte ett ord om homosexualitet eller HBTQ. Elena Undone kategoriseras i genrerna romantiska draman, drama, romantiska indiefilmer, indiedraman, romantiska filmer och kategoriseras som "romantisk". Samma sak här, inte ett ord om att det är en queer kärlekshistoria. Och såhär fortsätter det för alla filmer med något slags QTBH-tema.
Det brukar heta att det är utpekande att ha en egen kategori för QTBH-teman. Men om det nu inte spelar någon roll om man är cishetero eller inte i Sverige, vad skulle då vara problemet med att peka ut det? Det verkar nästan som om QTBH-personer är tolererade bara så länge vi inte syns.
Läs även: "Unbreakable Kimmy Schmidt är tröttsamt full av stereotyper".
