Maria Ramnehill: "Det blir automatiskt en komedi när en transkvinna är med"

14:18 23 Mar 2015


Romain Duris spelar Virginia.

Jag är alltid nervös när jag ska se en film om en transkvinna på bio. Inte för filmen – jag är nervös för hur publiken kommer att reagera. När jag såg En ny flickvän, franska Francois Ozons senaste film, började två personer precis bakom mig att skratta i den allra första scenen med Virginia.

En ny flickvän är egentligen historien om Claire, som efter ett liv av olycklig förälskelse i sin bästa vän, nu död, till slut kommer ut som lesbisk. Filmen inleds med väninnan Lauras begravning, som leder till en tillbakablick på deras liv som vänner – med tillräckligt många klipp på Claires avundsjuka blickar på Lauras pojkvänner för det ska bli övertydligt.

Det som till slut får Claire att ta steget är förälskelsen i transkvinnan Virginia, som hann gifta sig och få en dotter med Laura innan hon till slut vågade erkänna sin transstatus för sig själv. Filmen visar Virginias process att komma ut och förstå sig själv, bara för att kunna skildra Claires process att komma ut som lesbisk. I slutändan kommer de ut tillsammans, när Clarie säger att hon inte kan älska Virginia för att hon är en man, och Virginia svarar att hon är en kvinna.

Jag önskar verkligen att fler hade mod att nå insikten som Sveriges Radios Gunnar Bolin visar när han skriver att "jag får erkänna att, utan att veta något om hur det förhåller sig, så känns Ozons film som att den skildrar en transperson utifrån”. När man tror att den här filmen "undviker de värsta klyschorna" har man mycket att lära. Maken till stereotypt transmisogynt dravel har jag sällan sett. Jag kan känna igen saker som att det är svårt att veta hur en klär sig “lämpligt” för sin ålder och för olika tillfällen om man kommer ut i trettioårsåldern – men jag tvivlar på att någon transkvinna skulle tro att en laxrosa jävla balklänning är en diskret outfit för en shoppingdag.

Jag kanske borde vara glad över att äntligen ha sett en skildring av en lesbisk transkvinna, men nej. Transitionen som En ny flickvän skildrar är en transmisogyn filmkliché i sig själv, för då kan vi alla vara trygga i att “hon egentligen är en man” och att inga patriarkala könssystem utmanas. Även när filmen försöker säga att hon är en kvinna säger den emot sig själv genom att fokusera på transitionen och genom att, såklart, för sjuttioelfte gången låta en man spela transkvinna. Det är därför nästan varje recension kallar Virginia för hennes dopnamn, använder han som pronomen och kallar henne "make" och "far", trots att Claire i filmens sista scen kallar henne mor och flickvän. Virginia är en transkvinna, inte en hen, inte en transvestit, utan en kvinna.

I Upsala Nya Tidning tycker Björn G Stenberg att Virginia blir allt för karikerande, utan att dra de rätta slutsatserna att det förstås beror på regin, klippningen, kostymen, att en man spelar en kvinna och inte minst historien i sig – och att Ozon, fast han försöker säga något annat, fortfarande tycker att transkvinnor är män.

De två personer som skrattade varje gång Virginia dök upp i en scen, de såg bara en betydelse i tecknet transkvinna: den komiska. Samma blick som tidningen Amelias recensent har haft när hon skriver: “Du har inte haft så här roligt på bio sedan Dustin Hoffman rakade benen i Tootsie”. Medvetet eller omedvetet har Ozon spelat på den blicken i alltför många scener. Den första scenen där Virginia presenteras som trans är byggt på en transmisogyn chockverkan. Claire hälsar på och ser en kvinna i soffan. När kvinnan vänder sig om känner hon igen Virginia – och publiken ser en man i drag. Den film som för mig är ett smärtsamt drama blev för dem en komedi – av den enda anledningen att en transkvinna var med.

Läs mer av Maria Ramnehill: Filmer om transkvinnor handlar jämt om att de är män.

Läs också Agnes Lindströms recension av En ny flickvän.

Stad: 
Kategori: