Maria Ramnehill: "Den feministiska kampen måste gälla alla kvinnor"

Är feminismen inte till för alla kvinnor? 

”Jag vet inte en transkvinna som är feminist.” Hon var fullständigt övertygad. ”Men alltså, du pratar med en exakt just nu. Faktum är att de flest transkvinnor jag känner är feminister”, svarade jag. ”Vad har transkvinnor någonsin bidragit med till feminismen?" Det var exakt där jag tappade talförmågan. 

Menade denna kvinna allvar? Krävde hon alltså bevis för att transkvinnor bidragit tillräckligt mycket till feminismen, innan hon gick med på att transkvinnor som utsatts för partnervåld (ofta särskilt brutalt just för att kvinnan har transbakgrund, just för att partnerns internaliserade transmisogyni gör att hen äcklas av sitt begär till en kvinna med transbakgrund) skulle få hjälp av en kvinnojour?

Ska prövningen ske på individuell basis, ”Vad har just du gjort för feminismen idag?”, eller ska vi gå på godtyckligt indelade grupper? ”Lesbiska, polyamorösa, före detta sexarbetare, arbetarklass, talare av finsk-ugriska språk, greker från Cypern och turkar från Grekland. Bevisa nu vad var och en av dessa grupper har gjort för feminismen innan jag släpper in någon av dem på min kvinnojour!”

Nej. Det där är inte solidaritet. Det är en feminism som endast bryr sig om makten över den egna rörelsen, att inte släppa in någon som utmanar ens gudagivna rätt att utöva makt över andra marginaliserade grupper, när man nu berövats sin frihet av ett patriarkalt system.

Men transkvinnor måste genomgå alla tänkbara prövningar för att godkännas, och särskilt hårda villkor ställer en viss sorts feminister upp.

Den transmisogyna radikalfeministen Gail Dines är en av dem, som hävdar att transmän och transkvinnor bekräftar patriarkatet. En transkvinna får nämligen inte gilla smink eller höga klackar eller leva upp till några stereotyper på samma villkor som ciskvinnor. Vi ”försöker för mycket”. Vi ”spelar upp en parodi av vad vi tror är en kvinna”.

Samtidigt måste en transkvinna, för att godkännas av läkarna som ska ge oss vår behandling, spela upp den perfekta Qvinnan. Samtidigt måste man ofta leva som kvinna i upp till ett år innan man får börja med hormoner och annan behandling – vilket leder till att man tvingas kompensera för sin alltför läsbara kropp på alla sätt man kan.

För kön är kommunikation, det är viktigt för mig att kommunicera att jag inte är en man, att jag är en kvinna, det är viktigt att ni läser mig rätt. Med hormonerna har jag fått bröst, jag har börjat få mer rumpa och min midja har smalnat av. Och när dessutom skäggväxten är borta behöver jag inte alls med hjälp av smink och kläder lika tydligt kommunicera ”kvinna” för att bli läst rätt.

Och om ni förstod smärtan i att bli felkönad, när den snälla tjejen på caféet som försvarar en när man blir antastad ropar ”låt honom vara!”, att hennes felläsning gör mig lika ledsen som snubbens hand på mitt bröst, då kanske skulle ni förstå varför ni tycker att en del transkvinnor överdriver.

Jag trodde att kampen gällde alla kvinnor. Isabella Löwengrip, Tonya Harding och Lindsay Lohan såväl som Condoleezza Rice och Nina Björk. Om feminismens mål är att avskaffa förtryck baserat på kön och misogyni kan vi inte lämna några kvinnor bakom oss.

Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se.

Läs fler av Marias texter:
Jared Leto förminskar transpersoners verklighet
Göran Lindberg-hånet "Kapten Klänning" är ett hån mot transpersoner
Jag skiter i rätten att älska vem man vill
Varför skulle människan bara ha två kön, Hanne Kjöller?
Correns "transtisdag" lockar till transmisogynt skratt
Transkvinnor är kvinnor, transmän är män
Matrix är inget annat än en perfekt metafor för transtillvaron