Maria Ramnehill: "Att transpersoner får synas innebär inte att transrevolutionen är här"

Laverne, Ann-Christine och Ellie är ingen revolution.

För första gången jag kan minnas har jag sett ett tv-program som låter transpersoner föra sin talan själva.

Som behandlar ämnet och transpersonerna själva med respekt och rättkönar dem för det mesta. Jag kan glädja er med att nej, transrevolutionen är inte här. Vi har inte ens börjat, och ni kommer att märka när det händer.

För det är talande att, samma dag som Kobra sände sitt avsnitt om transrevolutionen, kallar kulturpanelen i SVT:s Gomorron Sverige transaktivister på nätet för ”mobbare” och låtsas att 2000 år av marginalisering i västerländsk kultur är något som hör till historien. 

Det helt dominerande perspektivet på transpersoner är cisperspektivet, som man förväxlar med objektivitet. Transperspektivet är något man inte ens förstår – svenska medier skriver om kvinnan som kommer ut för sina barn i nya serien Transparent att ”pappan avslöjar att han är trans”. Det var alldeles nyligen ciskönade recensenter fängslades av en bok med titeln Min pappa Ann-Christine och Skavlan satt och felkönade Ann-Christine Roxberg på bästa sändningstid. För bara en vecka sedan fastslog förvaltningsrätten att en man har rätt att stå som far till sina barn, även om det var han som födde dem – en dom som förmodligen kommer att överklagas. 

Och tittar vi ut över världen är bristen på rättigheter skriande, idag precis som igår. Fortfarande är psykisk ohälsa, våldsutsatthet och fattigdom något som drabbar de flesta transpersoner och självmordsstatistiken är skrämmande.

Kanske är transrörelsen på samma plats som gayrörelsen var när Jonas Gardell och Mark Levengood, Efva Attling och Eva Dahlgren, registrerade sina partnerskap i mitten av 1990-talet, eller när tv-serien Ellen tappade sina annonsörer efter att Ellen Degeneres kommit ut. Visst syns vi, men rättigheterna väntar vi på än. 


Kanske en gnista i Nånting måste gå sönder, men fortfarande ingen revolution.

Laverne Cox, Ester Martin Bergsmarks Nånting måste gå sönder och de konstnärer Kobra har pratat med är inte någon revolution – att vi talar om dem som något speciellt berättar varför. Konstnären Wu Tsang förklarade det i Kobra: ”I varje kamp för frigörelse och rättigheter når man en brytpunkt där saker blir mer 'synliga'. Den gängse uppfattningen är att man vinner mark eftersom acceptansen ökar. Men det är oftast tvärtom. Ju synligare saker blir desto högre blir rörelsens krav.” Så ja, visst har något hänt! Ni talar om oss. Vi talar, som vi alltid har gjort, men ni hör oss. Och västvärlden kommer inte att kunna tysta oss igen. 

Vad är transrevolutionen då? I mina ögon är det densamma som den feministiska revolutionen. Det är när vi avskaffar begreppet trans, när det inte längre betyder något att en person föddes med en kropp som ger den dysfori, utan att få den behandling som den behöver, hormoner eller kirurgi eller epilering, utan långa utredningar.

Det är när vad vi i dag kallar dens ”transstatus” inte leder till lönediskriminering, förminskning i det offentliga rummet eller ökad risk för våld. När juridiskt kön inte längre finns, när vi inte längre tillskriver nyfödingar ett kön baserat på dens yttre genitalier eller några andra markörer. När kön inte längre spelar någon roll för ditt kärleksliv, dina möjligheter eller din frihet.

Det är transrevolutionen.

Maria har tidigare skrivit om att HBTQ-revolutionen inte får handla uteslutande om kärlek.