Mansrollens trånga kavaj

För den som ofta tittar på tv kan det vara lätt att glömma bort att tv-produktioner faktiskt ständigt ägnar sig åt att projicera strukturellt upprättade normer om oss. Även om vi inte aktivt tar ställning visar tv för oss vad som är rätt och fel – i tv-världen. Detta gäller förstås speciellt könsnormer.

I sitcoms, som Jims värld och Alla älskar Raymond lär vi oss vad som definierar kvinnlighet och manlighet. Fruarna är hemmafruar som sköter hushållet medan publiken skrattar åt hur männen undviker hushållssysslorna. En kvinna definieras utifrån att hon bryr sig om skönhet och känslor. En man i sin tur, förstår vi, bryr sig inte om de här sakerna. Vad som är en ”riktig man” definieras utifrån att inte visa kvinnliga drag och den som ändå visar kvinnliga drag anklagas snabbt för att vara antitesen till en riktig man – Bögen. Publiken skrattar åt den absurda tanken. Eftersom publiken, skådespelarna och tittarna alla omedvetet gått med på att detta är vad det innebär att vara man. Tv lär oss att förstå att själva antitesen av att vara man, det mest icke-önskvärda som går att vara, är den homosexuella mannen.

Och framför tv-apparaterna sitter vi och skrattar. Kanske åt Jim i Jims Värld som ljuger och manipulerar sin fru, kanske åt de homofobiska och kvinnofientliga skämten. Det vi framför allt borde skratta åt är tanken på att mansrollen ska definieras utifrån dessa ting. Att en man inte är en man om han visar känslor eller dammsuger. Mer sällan analyserar vi noggrannare vilka värderingar som vi upptar genom sitcoms och tv-serier som flimrar förbi i tv-rutan.

I tv-serien 2 ½ Men finns Alan, som i hela sitt liv böjt sig för och dominerats av kvinnor, samt Charlie, som ägnat livet åt att mer eller mindre utnyttja kvinnor. Den man som tittar på serier som 2 ½ Men borde bli förolämpad över att den mansroll som framställts som mest önskvärd (fram till Charlie Sheens avskedande) är misogyn och elak. Snarare än att vara befriande är mansrollen som Charlie (Harper) och Jim står för en tight norm-kavaj. Mansrollen som utgår från mannen som ett ansvarslöst barn är inte bara förolämpande för kvinnor som framställs som underlägsna utan även förolämpande för män. Det finns inte bara ett sätt att vara man på, precis som det inte bara finns ett sätt att vara kvinna på. Dessa behöver inte vara varandras motsatser utan kan sammanfalla. Klassiska sitcoms och liknande serier är en lång litania av förstärkande av en unken traditionell mansroll som det är alltför lätt att falla ur.

Mansrollen problematiseras mer sällan än kvinnoroller. Dolt i detta finns ofta ett antagande om att jämställdhet, inom fiktionen och den verkliga världen, bara uppnås ifall kvinnor tillåts vara som män. Sann jämställdhet uppnås däremot först när mansrollen (likväl som kvinnorollen) slutar vara en norm så trång att minsta felsteg genast måste belysas med strålkastare. De som tittar på tv borde oftare börja ifrågasätta den apati med vilken vi förstärker unkna värderingar, genom att aldrig protestera eller förkasta dem. Istället skrattar vi med burkskrattet och inväntar reklampausens slut så att nästa halvtimme kan börja. 

Konvention är amatöranalytiker av tv och en frekvent twittrare.