Månadens läsning

Gud har för mycket tid – Martin Luuk
Natur & Kultur
Martin Luuk har gett Sverige fantastisk litteratur. Kortprosa i form av världsfrånvända litterära singlar, brinnande manifest, megalomanipulserande noveller och euforiskt morbida lyrics har slungats ut med en generös, om än ofta hemlig, frekvens. När han nu romandebuterar är ramen oroväckande konventionell. Gud har för mycket tid är en klassisk historia om livslång vänskap. Om Gabriella och Johanna som möts som barn och tillsammans bygger strategier för att tackla den hemskt hycklande världen. Det är en roman om kärlek och positionering, sorgen i den sant alternativa livsstilens omöjlighet, utanförskapet som dröm och sammansvetsning. Jakten på det perfekta upproret, det som inte är för enkelt. Mitt initiala motstånd inför den begagnade handlingsstrukturen försvinner efter bara några sidor; det är stundtals så briljant skruvat att jag skrattar högt, så sorgligt att jag kapitulerar. Här finns oförglömliga studentflaksscener, sidor fyllda av uppräknade förebilder, en vass skildring av konstvärlden – allt skrivet med en hjärtskärande solidaritet för romanens huvudpersoner. Gud har för mycket tid blir med sitt utsträckta nu och filmiska kvalitéer en syster till Fucking Åmål, men här finns också skickligt invävda sidohistorier som värmer ett gammalt fans hjärta. När Luuk skildrar en man som anställer tolv personer för att lyssna igenom musiken på sin hårddisk, när han skriver om en föreläsare som titulerar sig ”Autoerotikens fader”, är det ironiskt balsam för själen.



The First Bad Man
Miranda July
Brombergs
I The First Bad Man har Miranda Julys quirkyuttryck slipats till nästintill perfektion. Alla spretiga pusselbitar från hennes ständigt växande regissörs/konstnärsskap faller på plats när hon tillåts breda ut sig i sin första roman. Det är en totalt njutbar läsupplevelse. Huvudpersonen Cheryl är lika neurotiskt mångbottnad som gripande originell, och handlingen delar hennes omöjliga karaktär. Det är en sällsynt gripande historia om identitet och moderskap och bland det roligaste jag läst.

Noll vänner
Tao Lin
Carl Lindsten Bokförlag
En kan säga mycket gott om Carl Lindstens nya satsning POESI, en bokserie som ger ut ”diktsamlingar av högt snitt i tidningsformat”, som smäller upp lyriken på glättiga uppslag och varvar med hipp fotokonst. Jag är den första att välkomna innovativa paketeringar av bra översatt poesi. Och blir den mer tillgänglig i tidningshyllan på Pressbyrån är det naturligtvis toppen. Först ut i serien är Tao Lins fina debut från 2006, you are a little bit happier than i am. Det är en diktsamling som klippt och skuren för ”BON-formatet”, de apatiskt blaserade raderna blir smärtsamt vackra när de skriker ut sin gospel om ensamhet, tristess och krossade MSN-hjärtan i stora svarta gemener. Att bara läsa innehållsförteckningen med alla trotsiga titlar blir en bitterljuv långdikt i sig själv. I överföringen till modetidning har boken dock fått den märkliga och löjligt förklarande titeln noll vänner samt underrubriken ”Känslan av att vara körd”. Som om Lins diktsamling var en svensk fars och inte ett mästerstycke i modernt vemod. Lägg till fotografiernas klyschiga visualisering av tematiken (jag tänker på motiven ”bleka unga vuxna som sitter inne framför datorn”) och dikternas antiklimaxljuvlighet hamnar lite i skymundan. 

Överallt ska jag vara i centrum
Jonas Gren
Non förlag
”När jag blir stor/ ska jag investera/ Jag ska investera i kärlek/ När jag ger kärlek/ ska jag få kärlek”. Jonas Gren har tagit formuleringar från Moderaternas idéprogram Ansvar för hela Sverige och Socialdemokraternas Framtidskontraktet, filtrerat alla marknadsliberala, samhällsgenomsyrande bildspråk genom ett juvenilt diktjag och resultatet är lika skrämmande som humoristiskt. Det är en avklädande dystopisk pamflett förklädd till absurd monolog som en borde göra mer än att bara skratta åt. 

Tolvfingertal
Gabriel Itkes-Sznap
Albert Bonniers Förlag
Tolvfingertal är en efterlängtad debutdiktsamling. Gabriel Itkes-Sznap hugger rytmiskt hårda språkskulpturer av leken, arvet och våldet. Det är ömsom tyglat, nästan stramt, ömsom sårigt uppfläkande. Orden utspelar sig som i en reva, en tandad tidskapsel nedsänkt bland släkttraderingens altare och offer. De korta dikterna bildar tunga kärnhus av barndom, ritual och omöjlig försoning. De längre vecklar ut sig som kollektiva körverk mässandes släktens undflyende elegi.