- Jag skriver bara låtar när jag mår dåligt, och de blir en ventil. Den enda gång jag känner sinnesfrid är när jag sjunger dem. Mina sånger är väldigt personliga, faktiskt som en sorts dagbok.
Dagbok? Så när du skriver om depressioner som kräver tung medicinering är det verklighet?
- Jo. Jag måste vara ärlig. Men ibland när jag sitter på scen kan jag titta på publiken och tänka att "hoppas att de inte lyssnar så noga".
Med två akustiska gitarrer, en cello och ibland en Fender Rhodes klär Tarantula av Markus Svenssons sånger, som mitt i det övergivna vemodet fungerar lika värmande och nästan tröstande som Townes Van Zandt. Tarantula består av också Robert Johansson, "den erkänt bästa gitarristen på norra sidan av stan", och sedan mer än ett år också av den klassiska cellisten Frida Jasmin Sende.
- Vi vill inte vara fler. Istället försöker vi klä av varje låt så mycket som möjligt, för att framhäva kärnan. Det är svårare att vara naken, allt hörs tydligare, texterna måste vara bra, men det ger mycket mer.
I slutet av oktober åker Tarantula till Barcelona för att spela, och kanske hänga lite mer med Damien Jurado, och när de kommer hem står bolagen på kö för att signa dem.
I januari medverkar Tarantula på franska Fargos samling Cowboys from Scandinavia tillsammans med Kristoffer Åström, Nicolai Dunger och Christian Kjellvander. Till dess hämtar du mp3:or och beställer tiospårsdemon Eda från http://hem.bredband.net/markus1984/
