Makens kamp och skönhet?

Det var en smått brutal insikt när jag (lite för gammal) insåg att myten kring det ”manliga, solitära författargeniet som svinar runt och fiktionaliserar sitt liv” inte var en helt oproblematisk föreställning.

Eller särskilt rättvis när det kom till reception i ljuset av hur romaner med liknande agenda (och större briljans) förminskats och skrivits ner då författarna varit kvinnor. Kvickt sålde jag alla Kerouac på loppis i en meningslös, skamtriggad demonstration (böckerna köptes av lyckliga små reinkarnationer av mig själv i ett pinsamt, patriarkalt kretslopp). Jag intalade mig själv att den plötsliga nolltoleransen skulle radera det faktum att jag en gång svalt dessa världar lika hämningslöst som Gustav Fridolin slukar Bukowski, och fyllde bokhyllan med Duras, mässandes glömskans mantra. 
 

På grund av denna personliga historierevisionism börjar jag alltid skruva på mig när min vän Sofia bedyrar sin respektlösa, men ändå absoluta kärlek för Karl Ove Knausgård. Något hon gör ofta. Avundas jag hennes befriande distans till det ”manliga mörkret” i litteraturen, det hon, något ironiskt, kallar för ett ”gött mörker”? Kanske krävs det ett sådant avstånd, att en till exempel inte är en ung man med författardrömmar, för att kunna svepas iväg med nyktra ögon i behåll? Att Sofia kan skratta högt åt flera passager, leverera dräpande kommentarer, men samtidigt uppskatta läsningen genuint för att sedan använda sig av ”mörkret” i sitt eget skapande och vara subversiv på samma gång – för mig, med mitt kvävda pojkbeatnikhjärta, är det lika omöjligt som att ha kakan och äta den. Det är i sin ordning. Vi pratar om hur Min kamp-serien erövrar den engelska publiken, tre delar finns översatta och giganter som Zadie Smith liknar euforiskt det självbiografiska romanprojektet vid crack. Syns inte klyschan kring den ensamma mannen och hans hyllningskör för alla norska, exotiska träd (läs: fjordar)? Är det skildringen av tristess som är fantastisk? Måste jag, hemska tanke, läsa Knausgård? 
 

Jag skjuter undan den där sista, jobbiga frågan och tänker på kanadensiska Anne Carson istället. Inte för att hon gjort sig själv till ett textjag ”som super och är knäckt – men det är gött” som Sofia skulle sagt, snarare för att Carson, som för övrigt är världens bästa poet, ligger bakom den kanske vassaste skildringen av den romantiserade mansmyten, Makens skönhet. Ska jag konsumera den här typen av svekfulla, romantiska as till huvudpersoner gör jag det företrädelsevis i strålande, blottande texter skapade av kvinnliga genier. Och till den berusade mannen i Malmö som i vintras satte eld på Min Kamp 4 med motiveringen ”den sämsta författaren genom tiderna” kan jag bara säga att jag kunde ha stått där bredvid dig i K-sektionen med On the Road och en tändare. 

MÅNADENS LÄSNING

Lantmäteriet
Jonas Gren
10TAL Bok
Jonas Grens debutdiktsamling vindlar sig längs Europas motorvägar, svampars mycel, skogens stigar, in och ut ur fåglar, människor, badrum och bamburör – hela tiden smart, en smula lakoniskt, stundtals sorgligt. Ordens nästan övertydliga formatering speglar den inneboende, krassa tematiken; det sinnessjuka i att vi köper oss själva till döds. En poetisk karta att läsa och läsa om.     

En pojkes egen historia 

Edmund White

Modernista

När Roger Wilson och Stefan Ingvarsson intervjuade Edmund White för P1 pratade den amerikanska författaren om hur han likt Virginia Woolf kände sig tvingad att göra varje formulering till ett komprimerat mästerverk i sig självt, för att tas på allvar av det litterära etablissemanget. Det Woolf pressades till för att hon var kvinna drevs White till för att han var bög. Det är en fruktansvärd drivkraft som märks när jag läser En pojkes egen historia från 1982 som nu finns i svensk översättning. Uppväxtskildringen är en banbrytande roman om att vara homosexuell och självhatande i fyrtio- och femtiotalets USA. Det är vemodigt, skarpt och bedårande pladdrigt. För att inte säga rasande vackert, rätt igenom.  

Ett lysande namn, nr 25: Luft.

ettlysandenamn.se

Det går alldeles utmärkt att skriva om luft. Om tomma intet. Senaste numret av den poetiska nättidskriften Ett lysande namn är ett bevis på det. Här finns en kompakt, mystisk levitationsscen signerad Malin Axelsson, en essä av Moa Andersdotter som tar avstamp i Anaïs Nins parfymer för att landa i litteraturens brist på dofter, fjäderlätt poesi av Jenny Tunedal i dialog med Rilke och den underbara texten ”Luftar” av Andrzej Tichý. Bland mycket annat hisnande som får en att tappa andan.