Jag bor i Hägersten, en närförort söder om Stockholm. När jag är sjuk går jag till Liljeholmens vårdcentral, för det är den som råkar vara närmast mig.
Liljeholmen var tidigare ett rätt nedgånget område, ett ställe man aldrig riktigt sökte sig till om man inte hade ett specifikt ärende just dit. Själv tog jag mig bara till Liljeholmens centrum när jag var sjuk och behövde få hjälp eller råd av vårdcentralens personal. Jag har varit där för halsfluss, när jag haft symptom på utbrändhet, varit flygrädd, behövt preventivmedel. Och så vidare.
De senaste åren har Liljeholmen förändrats. Utvecklats. Satsats på, som det heter. Marknaden har lyft området. Man har byggt nya hus, som skymmer minnet av de äldre fastigheterna uppe på det tidigare oroliga Nybohov. Man har byggt en stor galleria, som dessutom strax får sällskap av en syskongalleria på andra sidan bron i Hornstull.
I Liljeholmens galleria finns Systembolaget numera placerat med minimerad möjlighet för alkisar att hänga utanför. Det finns stora matvarubutiker vars förmånliga priser och fräscha grönsaksdiskar konkurrerar om gallerians besökare som springer runt på de blankpolerade golven. Där finns minst två stycken apotek. H&M, Lindex, Kicks och Teknikmagasinet – allt som man någonsin kan begära av ett köpcentrum. McDonalds på torget. Det är enligt alla mått mätt vår nutid, man kan köpa allt i Liljeholmen! Valfriheten, eller jag menar köpmöjligheterna, är nästintill oändliga. Ja, inom mainstream-marknadens satta ramar, det vill säga. Finns det ett ekologiskt alternativ i affären kan man ju exempelvis välja att köpa det. Detta är vår konsumentmakt.
Även Liljeholmens vårdcentral är en del av denna marknad vi lever i. Förra veckan fick jag svåra smärtor i min livmoder och ringde deras gynmottagning för att få hjälp. Det var innan deras telefontid öppnat och en telefonsvarare hänvisade mig till Huddinge Sjukhus där en hjälpsam sjukpersonal förklarade att de tog emot nya patienter först i slutet på nästa sommar. Hon gav mig istället rådet att skaffa mig en privat gynekolog som jag kan gå till när jag behöver hjälp i framtiden. Sex gånger under samtalet sa hon: ”Du måste skaffa dig en privat gynekolog.”
Jag blev bedrövad. För jag vill inte behöva välja en privat gynekolog, jag vill ha hjälp av de vårdgivare jag vanligtvis brukar gå till. Jag visste liksom inte att sjukvården antagit bostadsmarknadens form och att man numera måste ställa sin fitta i kö i åratal innan man kan få hjälp.
När Liljeholmens gynmottagning väl öppnade ringde jag och pratade med barnmorskan som jag haft i så många år. Inte heller hon kunde hjälpa mig. Min smärta, eller ur marknadens perspektiv: min efterfrågan på hjälp, var ovidkommande. De hade ingen gyntid innan jul.
Hon gav mig numret till ett privat vårdbolag och la på.
Och det är här som jag börjar svaja i samtiden, fylls av förvirring. Jag är en sjuk medborgare i behov av undersökning. Eller nej, jag är en konsument, en potentiell kund med pengar i plånboken. Företag inom vården ska ju konkurrera om mig och min sjukdom! Min smärta är min betalningsvilja. Jag väljer att jag vill ha hjälp.
Men inte av ett privat vårdbolag. Inte i dessa tider när jag förväntas utöva min konsumentmakt i varje kortdragning. Då alla mina handlingar i den moderna valfriheten ska bli till en manifestation av mina åsikter. Då varje köp ska spegla mitt samvete.
För hur ska jag kunna välja att få hjälp av det privata vårdbolag som jag just fått numret till? När de på riktigt heter något med ”Care” i företagsnamnet och som, förutom gynekologi, även erbjuder estetisk plastikkirurgi. På deras hemsida står illavarslande floskler om att ”det ska vara en positiv upplevelse att vara patient hos oss – från första kontakt tills du blir frisk och symptomfri”.
Nu när medborgare har blivit kunder inom alla samhälleliga områden är det på tiden att vi börjar diskutera vad ord som ”valfrihet” och ”konsumentmakt” egentligen betyder då jag som medborgarkund befinner mig i en uppenbar beroendeposition. Jag behöver hjälp, jag behöver vård. Nu. Hur mycket ansvar är det rimligt att lägga på enskilda individer i dessa situationer? Ska jag mitt i min magsmärta sätta mig och gå igenom olika privatägda vårdbolags årsredovisningar för att säkerställa att jag inte råkar stödja ett riskkapitalbolag på Caymanöarna? Jag som tyckt att det varit nog så krångligt att följa marknadens spelregler och utöva min företagsuppfostrande lilla konsumentmakt när det gäller val av el eller mejeriavdelningens eko-produkter.
Med dagens icke-reglering av privata företag inom välfärden och så mycket oklarheter kring vinst och var skattepengarna hamnar – hur ska jag kunna välja ett Care-företag?
Eller rättare sagt: när inga andra gyntider finns – hur ska jag inte kunna välja dem?
