Ludwig Bell vågar testa svenskan

23:11 22 Aug 2010

Bloggar, recensioner, forum, alla säger de samma sak - att Ludwig Bell, före detta frontman i Dreamboy, har gjort en debutplatta som är helt underbar.

Man tipsar om den, ”min kompis-kompis-kompis känner ju Ludwig” och ett flertal kan inte sluta titta på Skansen-videon till Jag är en idiot. Från en håla utanför Lund ringer jag upp den mytomspunne Ludwig för att snacka om recensioner, låtskrivandet och vänskapen till Fredrik Swahn. Han svarar direkt, säger att en Iphone har införskaffats (”men inte den senaste!”) och svarar att han är redo för en liten pratstund. Värsta sweethearten ju.

Vet du, jag har googlat dig i timmar och inte hittat ett enda ont ord om dig. Hur känns det att vara Sveriges up and coming sweetheart?
–Gud, så skönt att du säger det! För jag inser att folk börjar googla mig. Det är svårt att gömma sig på internet om man heter som jag. Fast! Det finns en trumtillverkare som heter Ludwig och de gör alltså "Bells" också! Jätteskönt faktiskt, saker som handlar om mig blandas upp med lite sidor där man kan beställa en koklocka från tillverkaren Ludwig.
 
–Jag skriver ju bara låtar för min egen skull, för att det är det enda som kan göra mig riktigt glad. Sen har det visat sig att fler än jag och Fredrik gillar de här låtarna och det gör mig lite nervös, helt enkelt. Magknip får jag, definitivt, nu när jag förstår att folk ska bedöma mig helt plötsligt. Men jag är såklart jätteglad att folk tycker om låtarna, jag blir alldeles varm inuti när folk säger sådant. Hoppas jag får fortsätta vara en sweetheart för folk, det känns väldigt bra när du uttrycker det så!
 
För skivrecensioner kommer du väl läsa?
–Nä, det kommer jag inte att göra.

Inte?
–Nä. Jag släppte en skiva med Dreamboy för tre år sedan. Vi fick makalösa och fina recensioner. Jag läste två, tre stycken,”åh, bra stämsång och melodier”, och kände att jag håller med. Annars hade vi ju inte spelat in dem om vi inte gillade dem. Men sen så läste jag kanske en tionde recension och det var en kapning från någon tidning i Skåne. Hur kan det bli så fel? Jag pallade inte det, låg i soffan och tänkte jättemycket. Jag inser att jag får lära mig att hantera det. Ha någon mask, byta namn till nästa skivsläpp. Eller så blir det ingen mer skiva alls. Faktiskt! Så länge jag är stolt och nöjd över mina låtar så spelar det ju egentligen ingen roll vilket betyg någon vill sätta på musiken.

 
Du verkar vara väldigt nära med Fredrik Swahn. Ni jobbade ihop i Dreamboy och nu är han med på ett hörn på din soloplatta. Hur kommer det sig att du så gärna jobbar med honom?
–På ett hörn!? Han sitter mitt emot mig vid ett bord. Fredrik och jag lärde känna varandra när vi var 15, på högstadiet. Han var hockeykille, en av dem största talangerna i Stockholmsområdet. Det kan man inte tro nu. Fredrik har ju spelat med typ Dungen, Anna Järvinen, Hello Saferide, Christopher Sander och många fler. Så det har varit så fint att följa honom från replokalen med Dreamboy till de stora scenerna!
 
Men ni fann varandra?
–Jag var nörden som pluggade. Fredrik lärde sig instrumenten. Han började spela in mig när vi 16-17, det var så började han producera. Jag skrev låtar och han spelade in dem. Att det fortfarande är precis som allting började! Det är mina låtar som jag gör sent på kvällarna och som min bästis sen får alldeles levande och gnistrande med hjälp av sina färdigheter.
 
Fast måste man inte vara bra på instrument som musiker?
–Ja, jag skriver ju bara låtarna. Och sen kan jag lite gitarr. Sen har jag en gammal elorgel som jag spelar på ibland hemma. Men jag skriver texterna och därefter är jag ganska klar och sjunger upp allting för Fredrik och det är nervöst. Mycket värre än en spelning, för jag ser ju på honom om han gillar det.
 
Du sjöng ju på engelska innan. Saknar du inte engelskan?
–Jo. Jag försöker hålla igång det också. Det är ganska stor skillnad mellan engelskan och svenskan. Jag la ner så mycket mer tid och energi då. Jag vet inte. Det känns som att folk inte lyssnar inte så jättenoga när man sjunger på engelska. Det är lite bortkastat. Man får ingen uppmärksamhet om man sjunger på engelska.
 
Varför började du skriva på svenska istället då?
–Grejen var den att Dreamboy var lite i stå. Och jag lyssnade mycket på Ingenting som jag alltid har älskat. Jag blev bara peppad. Markus Krunegård, Säkert! Och Anna Järvinen lyssnade jag också mycket på. Det kom helt enkelt mer och mer samtida bra popmusik på svenska. Alla har hittat sitt tilltal och sitt sätt att skriva. Shit, jag har ju inte ens haft med ett enda ord på svenska. Jag tänkte om jag vågade testa så gjorde jag det. Och det var kul.
 
Avslutningsvis så kan vi ju inte blunda inför det faktum att det är ju ganska många som vill jämföra dig med Håkan Hellström, Jakob Hellman och ibland Markus Krunegård. Vad tycker du själv?
–Egentligen så är jag mer lik Annika Norlin. Men det är nog ingen som jämför eftersom hon är tjej. Det är en genussak. Jag är hedrad över att nämnas i samma meningar som de där låtskrivarna, helt klart. Om jag kan ha lite av alla dem där i mig så måste det ju nästan bli jättebra? Håkan har jag lyssnat mycket på. Jag var 20-21 när han släppte första skivan. Dansat en miljon gånger till alla dem där låtarna. Harmonin finns i mig. Jag har säkert influerats av Håkans sätt att göra melodier, Annika och Markus sätt att skriva texter och ja… kanske Hellmans sätt att uttrycka fumlighet och tafflighet? Men jag hoppas att jag har något eget i detta också.
 
Ludwig Bells debutalbum Jag har försökt förklara (Razzia/Sony) släpps den 25 augusti.
Stad: 
Artist: 
Kategori: