Jag har planterat krokusar i köket. Hårduppdrivna, växthustorterade krokusar som ska forcera fram våren och filtrera bort fönstersnön ur mitt synfält. Jag ställer mig nära lampor, stänger ögonen, låtsas att det är solen som värmer ena sidan av ansiktet.
Simmar i Västertorps simhall, blundar för att eliminera känslan av skabbigt förortsbadhus och istället frammana sjöstrand och sanddyner. Tills jag simmar in i någon som sparkar surfpopen ur örat på mig.
Det främsta verktyget i min hårt drivna årstidshallucination är en vattentät mp3-spelare jag har köpt för dyra pengar, och ur den flödar enbart fjäderlätta poplåtar, solskensstinna dängor med starkt illusorisk verkan. Allt för inbillningen att vi är kvartsåret längre fram i tiden.
Men missförstå mig rätt nu. Det här är inte en krönika om hur mörkret börjar ta knäcken på en, om hur det väl får börja bli vår nu. Om ”Herregud, vilken vinter det har varit.” Jag tillhör inte dem som saktar upp tiden med dylikt gnäll, som sänker andra med envetet malande. Nej. Jag tar ansvar för mitt själsliga tillstånd genom att lura mig själv; genom att svepa mig i musikalisk sommarskrud fri från vinterns vedermödor. Det funkar ypperligt. Så länge Beach Boys-harmonier tillåts smeka hörselgångarna dygnet runt, vill säga. Så länge Belle & Sebastian och Tough Alliance får fritt spelrum och slipper trängas med nya, mer utmanande skivsläpp.
Men så kommer den där tidpunkten. Den då Patrik Forshage börjar mejla och fråga om jag kan tänka mig att recensera den här skivan, eller kanske den här? Hinner jag ta nya Mark Kozelek månne? In genom pansaret tränger köld och melankoli, snö och vinter, ångest, vånda, död och mörker (nåja).
Resultatet blir självklart inte rättvist. Det är ingen slump att jag konsekvent premierar fluffpop och irriterat viftar bort shoegaze och depprock. Se det som en bekännelse om ni vill, en utsträckt hand fylld av nypor med salt att ta mina recensioner med.
Vill ni leva i den behagliga illusionen av att det inte kommer att vara snöstorm och minusgrader i tre månader till, däremot, råder jag er att följa min kur slaviskt – liksom mina musikaliska rekommendationer.
Elina Wessman
elina.wessman@nojesguiden.se
Dominant Legs
Just Silly Ones
Mp3/MySpace
Jag får fina Bikerboy-vibbar av nysignade Dominant Legs senaste, lite lugnare låtsläpp.
High Places
On Giving Up
Singel, från kommande High Places vs. Mankind, Thrill Jockey/Border
Oj. Så fattade High Places plötsligt att de inte måste trycka reverbpedalen i botten för att låta bra. Nya singeln är elektrosoulig, smådeppig och monotont svängig.
Pearl Harbour
LUV Gone
Mp3/MySpace
Versen är dussinindie, men den sammetskörade refrängen är gravt beroendeframkallande i dessa tider av vårlängtan.
Brian Jonestown Massacre
Tempo 116,7 (Reaching for Dangerous Levels of Sobriety)
Albumspår, från Who Killed Sgt. Pepper?, A Records/Border
Jag tror nog att det är precis den här nivån av nykterhet Brian Jonestown Massacre borde befinna sig på lite oftare.
