Välkommen till Nöjesguidens glittrande nya litteraturenkät! Först ut att få äran att svara, och först att ge oss äran att läsa, författaren Pooneh Rohi.
Pooneh Rohi är aktuell med rättmätigt hyllade Araben på Ordfront förlag, årets kanske starkaste skönlitterära debut. Det är en tät, stilsäker samtidselegi med ena foten i det förflutnas Iran, som alternerar mellan två karaktärer under några månader i ett snövitt Stockholm. Läsaren får följa den unga kvinnan Yasaman, framskriven i medryckande jagform, och den äldre mannen som historien är döpt efter, i mer poetiska passager. Den förra med sin rotlöshet, de spretiga skamkänslorna, och den spirande livspusselkrisen, och den senare, ”Araben”, han ”som nog egentligen är en turk eller kurd eller pers”, på sin färd genom staden, i kollektivtrafiken, med sina minnen. Med sin skadade stolthet och molande sorg över krossade drömmar. Dessa två livsöden, som ska visa sig sammankopplade, utgör tillsammans huvudbyggstenarna i en existentiell roman om föräldraskap, val, ensamhet och omöjlig, orättvis skuld. ”Till det nya landet och allt man lämnar bakom sig”, som förlaget skriver på sin hemsida.
Araben blottar dessutom träffsäkert rasistiska strukturer med en beundransvärd känsla för detaljer, stadsbild, dialog och språklig skönhet. Eller som Ali Esbati skriver i Flamman: "Araben är mycket mer än igenkänningslitteratur för yngre vuxna svensk-iranier med politisk aktivism i den nära släkthistorien." Utöver författandet är Pooneh Rohi doktorand i lingvistik. Här är hennes litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Det pockar på. Efteråt blir det tyst och skönt för en tid.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Vreden. Frustrationen. Skiten helt enkelt.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Nej, det är sällan som en människa är särskilt mycket intressantare än en annan tycker jag.
Bästa jag läst i år:
Vitsvit av Athena Farrokhzad.
Bästa jag läst i mitt liv:
Tvåsam av Willy Kyrklund.
Favoritpoeter/författare just nu:
Läste ett himla bra citat i boken Ett nytt land utanför mitt fönster av Kallifatides idag som träffade mig rakt i hjärtat. "Varje system delar oss i två läger, ett innanför och ett utanför. Att vara innanför är att korrumperas. Att vara utanför är att förfrämligas." Det är just där, i konflikten mellan det korrumperade vita och det förfrämligade icke-vita som vissa av oss befinner oss.
Litterära förebilder:
J. M. Coetzee, Kerstin Ekman, Willy Kyrklund, Jhumpa Lahiri.
Poesins största utmaning:
Att läsas. Av någon.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Potentiellt i alla fall. Poesi är ett medel för att förmedla en indirekt betydelse tänker jag mig, och det är egentligen inte bundet till texten utan till föreställningen om texten hos läsaren.
Bästa titeln (någonsin):
I väntan på Godot.
Min finaste mening:
Okej då: "Småsten och ljus lera under en vitmålad vägg, vatten av detta vatten av denna jord är du kommen."
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Det nybildade litteraturkollektivet CE(N)SUR. Deras kommande texter vill jag läsa. Jag tror vreden finns där hos dem.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Kanske att ha privilegiet att inte säga det som står på en banderoll. Alternativt att skriva om det som är svårgreppbart men där man intuitivt anar något väsentligt. I båda fallen kan styrka i den litterära texten ligga i att det är läsaren som kommer fram till och skapar mening. Något sånt kanske?
Litteraturens framtid tillhör:
Alla defekta, försummade och trasiga.
Vi ser fram emot Pooneh Rohis ljusa framtid.
