Litteraturenkäten: Martina Montelius

13:19 20 Jan 2015


Foto: Andreas Deinert.

Det dramatiska snillet Martina Montelius, kulturtantens och dubbelnougatens eviga beskyddare, är tillbaks med en ny roman och det är verkligen på tiden.

 

I april kommer Oscar Levertins vänner, en historia som författaren själv beskriver som ”en existentiell och sexuell thriller”. Boken utspelar sig givetvis på en författarkryssning (jag har svårt att tänka mig en bättre arena för just en ”existentiell och sexuell thriller”) där 62-åriga Boel går ”erotisk bärsärkagång bland såväl medresenärerna som båtpersonalen”. Allt enligt förlaget Atlas saftiga förhandsinformation. Med tanke på vilken underbar läsupplevelse Martina Montelius skruvade, snusförnuftigt sorgliga språkbomb till debutroman Främlingsleguanen var finns all anledning att sukta galet efter denna, av allt att döma, hämningslösa nagelbitare.  

 

Martina Montelius är, såklart, inte bara författare utan även dramatiker, regissör samt konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra. Hon har podcasten Lunch med Montelius tillsammans med Gunilla Brodrej, och 2014 publicerades tre av hennes ”gottaste” pjäser i bokform, i en volym betitlad just Tre pjäser. Hon levererade dessutom ett av fjolårets mest underhållande sommarprogram. Nöjesguiden är, föga förvånande, oerhört stolta över att få presentera hennes litteraturenkät.
 

 

Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”): 

För att min hjärna är förborvlad. Jag har någon sorts gädda i skallen, som gradvis har inympats i min hjärna så att jag har blivit med GÄDDSKALLE. Det är en gammelgädda i landsflykt. Den pratar med mig. Jag måste skriva, annars blir gammelgäddan syrak. 

 

Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande: 

I förstone inte alls. Jag kan bara skriva i panik, det vill säga i direkt anslutning till aktuell deadline. Men när paniken väl inträder har jag disciplinen från helvetet. Äter inte, sover inte, skriver bara. 

 

Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet: 

Mer humor. Det är svårt att hitta böcker som verkligen är möjliga att skratta åt, om man inte nöjer sig med rena, enkla lustigheter. Jag vill läsa fler böcker som låter mig skratta åt alla aspekter av livet – men särskilt åt det mest fasansfulla och skrämmande. 

 

Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?  

Egentligen inte. Jag vill gärna odla bilden av författaren som en banal individ. En som äter, bajsar och parar sig, går till affären och tvättstugan, och däremellan författar sina briljanta verk. Den bilden av författaren är mer rättvisande, och dessutom gör den idén om litterär begåvning mer intressant. Jag tycker om tanken på en till synes helt oansenlig människa som framkalvar häpnadsväckande litterära skapelser. 

 

Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva: 

“Låt aldrig någon smäcka i dig att barn är dumma i huvudet – särskilt inte om du är författare.”

 

Snille eller smak? Motivera! 

Snille, naturligtvis. Smak är grovt överskattat. Jag kan nästan gå så långt som att hävda att snille förutsätter ett visst mått av smaklöshet. 

 

Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:

Förlåt. 

 

Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:

Jag är TILLBAKA! He he he!

 

Bästa jag läst i år: 

Dorothy Parkers samlade skrifter. 

 

Bästa jag läst i mitt liv: 

Ulysses av James Joyce.

 

Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag? 

Linda Skugge. 

 

Vad är relevant litteraturkritik? 

Kritik som uttrycker ett personligt förhållande till författaren som recenseras, men inte i form av redogörelser för kritikerns privatliv, utan i form av en djupgående, på allvar engagerad analys av författaren i fråga. 

 

Känslor inför ”recensionsdagen”: 

Jag tar ut all sorg i förskott. Det är lika bra. Om jag sedan får bra recensioner känner jag antagligen att jag inte är värd dem. 

 

Tankar kring författarens offentliga roll: 

Den är ett nödvändigt ont. Men ibland finns det smågodis utanför tv-studion. Det är ett plus. 

 

Favoritpoeter/författare just nu: 

Gunilla Linn Persson.

 

Litterära förebilder: 

Mare Kandre, Magnus Florin, Tage Danielsson, José Saramago, James Joyce, Banana Yoshimoto, Anthony Burgess, Dorothy Parker och många fler. 

 

Poesins största utmaning: 

Att den är så känslomässigt arbetsam. 

 

Är allt poesi? Varför/varför inte? 

Allt är poesi om man är beredd att urskilja avgrunden. 

 

Bästa titeln (någonsin): 

Bestämmelser angående nedsväljandet av sängfjädrar av Andrew Szepesy.

 

Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför? 

Anthony Burgess. Han skulle säkert ljuga ganska mycket i sina mail, på ett roligt sätt. Det skulle jag tycka om. 

 

Mest underskattade litterära genre: 

Anslagstavlor. Man kan hitta fantastisk litteratur där. Till exempel reklam för den lokala frimärksklubbens sportlovsaktiviteter: “Vi ritar teckningar. ALLA FÅR VARA MED. Sedan har vi en rolig tävling om vilken teckning som var bäst. ALLA FÅR PRISER. Kom och var med och välj roliga pennor, rita och ha det fint med oss! ALLA FÅR KAKOR!” Gränspsykotiskt och därmed litterärt intressant. 

 

Min finaste mening: 

“En kvinna kommer att röra sig genom det lilla huset, endast iförd småbyxor och ett linne, ty hon bär sitt hem i sitt vidsträckta, mustigt scharlakansröda tandkött, och hon gråter gärna för öppen ridå, utan att vara ledsen, och hennes gropiga stuss framträder ur småbyxorna likt ett våldsamt överfall på en gågata någonstans i Mellansverige.” Ur Främlingsleguanen.

 

Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av

Ewa Fröling och jag. Vi skulle skapa banbrytande poesi tillsammans. Det vet jag, ty det gör vi redan. 

 

Några ord om litteraturens politiska potential: 

Den är naturligtvis oändlig, och påverkar världen varje dag, både direkt, genom politisk litteratur, och indirekt, genom att bokläsare i alla åldrar och samhällen utvecklar sin intelligens och förmåga till ifrågasättande genom att läsa. 

 

Litteraturens framtid tillhör: 

De flerspråkiga barnen. Några av dem kommer att växa upp och göra stor litteratur av sin flerspråkighet

 

Sista ordet: 

Ju mer svårläst en viss bok eller genre har rykte om sig att vara, desto lättare kommer du att tycka att läsningen går. Det gäller bara att läsa i fred, självständigt, leka att du inte har hört några omdömen om det du läser. Då blir det åka av, sörru. 

 

Martina Montelius ”Oscar Levertins vänner” utkommer i april på Atlas. Samma förlag har tidigare gett ut ”Främlingsleguanen” och ”Tre pjäser”.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar