Foto: Vide Koli
Lyra Ekström Lindbäck är aktuell med den självlysande och hyllade Ett så starkt ljus. En roman om längtan, känslan av omöjlighet och queera erfarenheter som inte tillåts bli sörjbara.
Författaren berättade i en intervju, efter tillkännagivandet av de nominerade till årets Augustpris (där Ett så starkt ljus nominerades i skönlitteraturklassen), att hon i arbetet med boken försökte skriva om kärleksrelationer som aldrig blir just kärleksrelationer. Om queera förhållanden som inte stängs in i förväntningarna: ”nu ska vi bli tillsammans, sen ska vi flytta ihop, sen ska vi skaffa barn, sen ska vi gifta oss.” I Ett så starkt ljus rinner förälskelserna iväg mellan berättarjaget Saras fingrar. Här finns skådespelerskan Johanna som inte vågar (eller vill?) komma nära, här finns (den outtalade) tonårskärleken Linnéa, och här finns C som skakar Saras värld i grunden. Allt skildrat med en böljande precis och vackert krängande prosa; sorgset och lidelsefullt reflekterande i vardagens mellanrum. Ett så starkt ljus är överladdad med smarta formuleringar och fylld av begärskänslor som inte ryms i det normativa narrativet för en ”klassisk kärlekshistoria”.
Lyra Ekström Lindbäck skriver även litteraturkritik för DN Kultur och är en del av poesikollektivet/nättidskriften fikssion. Hon har vunnit Lilla Augustpriset för Manual, nominerats till Borås Tidnings debutantpris för den hisnande BDSM-debuten Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, och gett ut Meningen tycks inte ha något verb på Ett av Sveriges största förlag. Hon är också en av personerna bakom förlaget Lesbisk Pocket.
Nöjesguiden är stolta över att få presentera hennes litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Konst är sorgearbetet över splittringen mellan subjekt och objekt. Och jag tänker mest i språk.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
För att vilda texter ska få växa fram krävs den strängaste disciplin. Men mot de obehagliga skuld- och skamkänslorna från arbetslinjen brukar jag försöka höra The Smiths ord i huvudet: ”no I've never had a job, because I've never wanted one”.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
BDSM-lekar. Peka-och-klicka-spel. Närmare samarbeten mellan formgivare och författare. Och något i stil med vad OEI var innan tidskriften började resa monument över sig själv med tjocka, gravstensliknande nummer, det vill säga en levande intersektion mellan teori och poesi. Kanske kunde man då komma närmare den extremt spännande omvandling av ”det litterära” som pågår nästan helt okommenterat idag, och som är en följd av sammanbrottet hos bokformens hegemoniska status.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Ja! Genimytens organiska omedelbarhet kan utgöra ett motstånd mot bilden av det produktiva, autonoma subjektet. I klassisk mening är geniet en någon som inte har kontroll över sin egen skaparförmåga och sina egna verk, hen är bara förkroppsligandet av en genialitet, som hen minst av alla kan förklara eller redogöra för. Det finns en antipatriarkal, och framförallt antikapitalistisk, potential i den myten som jag vill sätta tänderna i. Att odla sig själv som en sällsynt blomma.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
fikssion har alltid funnits och alltid plockat upp småflickor.
Snille eller smak? Motivera!
Smak. För att det är en politiskt stridbar utbildning av den estetiska sensibiliteten.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Aj aj aj oj nej nej nej nej nej fan nej nej aaa ååååh fan nej.
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Okej, nu kör vi.
Bästa jag läst i år:
Men in Dark Times av Hannah Arendt.
Bästa jag läst i mitt liv:
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Senast jag blev riktigt upplivad av en recension var det Christina Kall som hade skrivit den, i Ord & Bild.
Vad är relevant litteraturkritik?
Texter som både har en uppmärksamhet på det enskilda verkets partikularitet och förmår kritisera de fundamentala premisserna för hur och varför det kan sägas vara litteratur. En kritiker ska vara kritisk, det vill säga både agiterad och tvivlande på samma gång. Våga stryka verken mothårs och redogöra noggrant för sticken från den statiska elektriciteten.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Sorg över att kultursidorna inte är mer som fritidsgården Egalia.
Tankar kring författarens offentliga roll:
För att något ska bli verkligt, det vill säga sett av andra människor från många olika perspektiv, måste det kasta sig ut i det offentligas ljus. Isolering kommer alltid att vara ett sämre alternativ. Oavsett hur fult och trist det är där ute.
Favoritpoeter/författare just nu:
För ögonblicket läser jag helst Theodor Hildeman Togner, Theodor W Adorno, Christine Love (det vill säga spelar Hate Plus) och Margaret Atwood.
Litterära förebilder:
Djuna Barnes. Att kunna arbeta som hon gjorde med Nattens skogar.
Poesins största utmaning:
Att sluta vara ”poesin” och bli en massa olika textströmningar igen.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Lyckligtvis har förvirringen inte nått så långt än.
Bästa titeln (någonsin):
Jag har en känsla av att det kan bli dålig stämning om man skriver På spaning efter den tid som flytt för många gånger i samma enkät. Så Kris. Eller Passing. Eller Artifice of Absorbtion. Eller The Hitchhikers Guide to the Galaxy.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Åh, jag vet inte. De flesta av mina litterära hjältar verkar ha varit helt outhärdliga personer. Proust var till exempel ett överspänt, självupptaget pervo. Ta bara de här ryktena om att han gick till bordeller för att få orgasm vid åsynen av två råttor som biter ihjäl varandra. Vill man verkligen få höra intima detajer om sådant? Kanske att Witold Gombrowicz kunde få dränka mig i brev. Men finns det någon som skulle orka svara på hans tirader? Jag föredrar nog att discobowla med fikssion.
Mest underskattade litterära genre:
Datorspel.
Min finaste mening:
Men åh. (Nord & Syd – Men åh.)
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Hundratals sockerhöga 13-17-åriga queers som går lös på internet med CTRL+C och CTRL+V.
Några ord om litteraturens politiska potential:
”Att ge namn åt en människas uppträdande är att avtäcka det för henne. Hon ser sig själv. Och eftersom man samtidigt namnger det för alla andra, vet hon att hon är sedd i samma ögonblick som hon ser sig själv. Hennes flyktiga gest, som hon glömde samtidigt som hon gjorde den, börjar existera enormt, existera för alla, blir del av det objektiva medvetandet, antar nya dimensioner, och vinnes åter. Hur tror ni att hon ska kunna uppträda på samma sätt efter detta? Antingen kommer hon trotsigt och fullt medvetet att uppträda som förr. Eller också kommer hon att ge upp.” Jean-Paul Sartre, Vad är litteratur?
Litteraturens framtid tillhör:
Oss.
Sista ordet:
Förhoppningsvis inte än på länge.
”Ett så starkt ljus” är utgiven på Modernista. Fler litteraturenkäter hittas här.
