Litteraturenkäten: Kristofer Ahlström

10:52 1 Oct 2014

Foto: Emily Dahl

Kristofer Ahlströms andra roman Ett liv för lite har fått kritikerkåren att jubla. Över allvaret, det utmejslade språket, fingertoppskänslan i gestaltningen. Den har kallats för uppgörelse med folkhemmet, ställts bredvid Sara Stridsbergs Beckomberga och fått upp Fredrik Wikingsson i brygga – i versaler på Instagram – av upphetsning över berättelsen inspirerande magi. Hos Stefan Eklund i DN flög tankarna till Tolstojs Anna Karenina, och det efter reservationen att man ska ”vara försiktig med storvulna associationer”.

Ett liv för lite sträcker sig från 50-talet fram till åren efter millennieskiftet. Det handlar om en olycklig familj, platsen är Södermalm, och i fokus finns syskonen Caroline och David. Den senare faller in i psykisk sjukdom, den förre påbörjar en klassresa; de förlorar kontakten för att många år senare föras samman i ett smärtfyllt möte.

Kristofer Ahlströms debutroman, Bara någon att straffa, nominerades till Borås tidnings debutantpris. Han är också frilansjournalist, långdistanslöpare, exilgotlänning, feelbadkonnässör och medarbetare på DN Kultur.

Nöjesguiden är allvarsamt glada över att kunna presentera hans litteraturenkät. 

Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
För att skapa balans i tillvaron. Väldigt få ting kan väga upp hur långt och tråkigt livet är, men kärlek och litteratur är två saker som jag haft turen att komma i kontakt med.

Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
När jag skriver gör jag det i tremånadersperioder utan inkomst, vilket är en utmärkt morot för att tvinga mig att skriva de där åtta nio timmarna om dagen som jag kräver av mig själv. Och sen stryker jag ner så mycket av resultatet att åtminstone sex av de timmarna var bortkastade. Jag är förmodligen den sämsta chef man kan ha, och den bäste anställde.

Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Författare som kan beröra med sina texter utan att de blir smetiga pekoral. Och författare som kan beröra istället för att enbart skriva cerebralt. Just därför älskar jag de som lyckas göra bådadera så otroligt mycket.

Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Ja, genimyten inom litteratur, där man även kan räkna in poesin, måste byggas på motsatta premisser till musikens rockstjärnor. Den svältande författaren är den extravaganta rockstjärnan, och idén om kulturellt kapital är det viktigaste vi har inom litteraturen och författarskapet eftersom väldigt få skapande människor av värde någonsin tjänar pengar. Utan det kulturella kapitalet blir deras skapande menlöst.

Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva
”Inbillningen om din genialitet är lika överdriven som den om din uselhet.”

Snille eller smak? Motivera!
Ser man till mitt yttre tror jag vi alla är överens om att ”snille” är vad jag har att hoppas på.

Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
”Väck mig när Anders Paulrud fått sitt verkliga erkännande.”

Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
”Hurra, i dag är det ’Spanarna’ på radio!” Jag sprang för övrigt på Ingvar Storm på bokmässan en sen natt på Park och jag tror inte han har hämtat sig ännu…

Bästa jag läst i år:
Dept. of Speculation av Jenny Offill, en rakt igenom emotionell tarmsköljning. Har sällan känt mig så detoxad på känslor som efter att ha läst denna bok, hon förmår beskriva och benämna varje upplevelse av tvivel och undergång utan att bli tjatig en enda gång.

Bästa jag läst i mitt liv:
Olika svar beroende på hur man ställer frågan. Men den bok jag är stoltast över att ha forcerat är nog Cormac McCarthys Suttree. Om det är i betydelsen bok som berört mig mest är det Ett ögonblicks verk av Anders Paulrud. Om det är boken som innebar mitt litterära uppvaknande i tonåren så är det Stig Dagermans Bränt barn.

Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Den frågan tänker jag inte svara på, då min roman ännu ligger inom fönstret för recensionsdatum. Vill inte trampa på några ömma tår som kan påverka utgången. Det är inte paranoia, det är empiri.

Vad är relevant litteraturkritik?
En kritiker som skriver så man fattar vad hen tycker om boken som hen har läst. Å andra sidan vilar väl ansvaret lika tungt på författaren som måste skriva något som man inte bara bläddrar sig igenom utan att känna något. Jag kan bli uppriktigt provocerad av skönlitteratur som lämnar mig oberörd. Som självförsvar brukar jag då lägga skulden på författaren och inte på min eventuellt bristfälliga empatiska förmåga, hihi.

Känslor inför ”recensionsdagen”:
En allenarådande ångest. Sömnbrist, magont, flyktkänsla. Misstänksamhet, rädsla, bävan. Jag avundas Torgny Lindgrens beslut att sticka till Berlin en månad när det är recensionsperiod.

Tankar kring författarens offentliga roll:
Njut medan det varar.

Favoritpoeter/författare just nu:
David Vann är så otroligt underskattad. Få andra författare fyller mig med en sådan trygghet: känslan av att i den här romanen är jag trygg, här kommer jag inte att bli besviken.

Litterära förebilder:
Karen Russell, Ian McEwan, Torgny Lindgren, Kerstin Ekman, Donna Tartt, David Vann, Jenny Offill, Julian Barnes, Nicole Krauss. Den röda tråden mellan dessa är jag dock inte klipsk nog att se.

Poesins största utmaning:
Att imponera på någon så kulturkonservativ som undertecknad. Tycker fortfarande att Gunnar Ekelöf är tidernas störste poet.

Bästa titeln (någonsin):
Hatet.

Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Fredrik Backman! Han skriver jättelånga och underhållande mail. I senaste mailet berättade han om hur det är att bli igenkänd som författare när man köper jeans i Kista Galleria.

Mest underskattade litterära genre:
Feelbad. Enligt bibliotekariekändisen Jenny Lindh är de mest efterfrågade böckerna de ”som man mår bra av”. Folk måste våga må lite dåligt och inte bara falla in i samtidens lyckohetsjakt och feelgoodpepp.

Min finaste mening:
”Solen sken, utan att ha några andra möjligheter, på ingenting som var nytt”, ur Samuel Becketts Murphy.

Några ord om litteraturens politiska potential:
Av många pusselbitar lägger man en stor bild. Det vill säga: litteraturen har absolut en makt, framför allt politisk, i att skapa förståelse eller agitation. Varje läsning är individuell, men med tillräckligt många engagerade individer skapas framåtrörelse.

Litteraturens framtid tillhör:
Kändisarna. Folk älskar kändisar.

Sista ordet:
”Tack för att ni tog er tid."

Kristofer Ahlströms roman ”Ett liv för lite” finns där man köper böcker. Den är utgiven på Forum. Nyligen blev det också klart att hans debut "Bara någon att straffa" kommer att filmatiseras. Vilket produktionsbolag som köpt rättigheterna är än så länge en hemlighet.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar