Utnämner "I love dick" till årets läsning och eleverna på Biskops-Arnö till årets litteraturkritiker.
Poeten och författaren Ida Lindes nya bok, Norrut åker man för att dö, är en ödesmättad, mörk mosaik till roman, vars kapitelstruktur är inspirerad av Bruce Springsteens klassiska album Nebraska.
Spelplatsen är Västerbotten, utgångspunkten en mordturné: Sara och Benjamin färdas i en Volvo och dödar människor. Till synes omotiverade dåd vars grymma följder Ida Linde vecklar ut och in med en kristallisk prosa. Det är hänförande, medryckande läsning. Nedryckande. Filmiskt, trots att författaren intygade med bestämdhet, i ett samtal med sin förläggare på årets bokmässa, att hon ”inte är en visuell person”. Ida Linde ser språk, inte bilder.
Hennes fjärde bok behandlar just konsekvenser, det är en roadmovie, en poetisk journalfilm, en stoisk knuten näve som inte väjer för Norrlands koloniala förflutna. Här finns frostrosorna och den ärvda ilskan kanaliserad genom ett rikt persongalleri som för tankarna till en anarkistisk Sara Lidman. Till de som menar att titeln är för melodramatisk, för mörk, säger Ida Linde: vilken plats är tryggare att dö på än hemma?
Ida Linde debuterade 2006 med diktsviten Maskinflickans testamente och på Norstedts har hon också gett ut Om jag glömmer dig blir jag en annan och En kärleksförklaring. Den underbara diktboken Räkneboken kom ut 2010 på Autor. Hon fick Nöjesguidens litteraturpris 2007. Av den intensiva läsningen i Rum för poesi på årets Bokmässa att döma arbetas det återigen på ett poesiprojekt. Det ska vi vara väldigt glada för.
Här är Ida Lindes litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Det är det ställe där jag tror mig vara ensam tillsammans med dig.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Det är inte en fråga om disciplin. Jag skriver.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Humor.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Det är roligt att odla saker i sin egen trädgård. Men varför andra ska äta mina morötter vet jag inte. Har dessutom alltid avskytt ordet geni. Vad är det för tanke om människan? Om det finns genier hoppas jag slippa träffa dem.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Räkna inte dina sorger.
Snille eller smak? Motivera!
Fattar inte.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Det faller snö.
Jag vaknar i ett obebott hus.
Fönstren är släckta, så förgår dagen.
Det är ännu för tidigt att skriva hem.
(Staffan Söderblom, ur Dikterna)
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
kom dag kom
jag är återbördad
(Solveig von Schoultz, ur dikten ”Morronkaffe”)
Bästa jag läst i år:
I love dick av Chris Kraus.
Bästa jag läst i mitt liv:
Alfabet av Inger Christensen.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Eleverna på Biskops-Arnö.
Idas senaste litterära verk.
Vad är relevant litteraturkritik?
En läsning som öppnar både dörrar och fönster för text och läsare att tala genom.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Den dagen har mer med fåfänga än med svaret på eller frågan om boken att göra. Det kommer när man minst anar det. I en annan bok. Kanske i en människa ännu inte född.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Om man inte har något att säga är det okej att vara tyst.
Favoritpoet/författare just nu:
Ingeborg Bachmann.
Litterära förebilder:
Sara Lidman. Friederike Mayröcker.
Poesins största utmaning:
Det kan inte finnas en enda. Reducering är tråkigt.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej. Tänker på poesin som en språkets förhandlingsplats. Det finns andra platser för andra former av förhandlingar. Poesin arbetar med poesins omständigheter. Hade inte velat leva om den inte fanns.
Bästa titeln (någonsin):
Jag ruskade en älskling.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Jag tänker att jag befinner mig i flera sådana. Korrespondensen är ju litteraturens förälskelse.
Mest underskattade litterära genre:
Canasta.
Min finaste mening:
Du är kanske också förlåten.
(Ann Jäderlund, ur Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar)
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Jenny Tunedal och Joachim Löw.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Litteraturen erbjuder en annan verklighet och flera.
Litteraturens framtid tillhör:
Framtiden finns inte. Så tröstlöst. Så hoppingivande.
Elis Burrau såg Ida Linde på den nyliga Bokmässan i Göteborg – mer om det här.
